Var ju hos lymfterapeuten för ett tag sen för att få en ny måttbeställd kompressionsstrumpa. Förra veckan dök den upp hemma hos mig, helt och hållet oanvändbar... Av någon anledning hade min kära terapeut skrivit fel mått på två ställen, båda två 10cm mindre än de skulle vara. *ler* Nu är i alla fall en ny strumpa beställd, med rätt mått, hoppas att den kommer snabbt.

I övrigt rullar livet på. Vi är alldeles i slutfasen av c-uppsatsen nu, och det känns bra. Känns märkligt att vi har kommit så här långt, att vi snart är klara.... Men så klart helt underbart också! Ska iväg en sväng till skolan om en stund och köpa skolans ssk-brosch. Dessutom ska jag träffa en lärare och försöka reda lite i varför jag inte får något betyg i kursen hon är ansvarig för.... har väntat ungefär hur länge som helst... Vill ju ha mina högskolepoäng inlagda i LADOK snart! :) 

Nu så, nu har jag införskaffat en tröja så jag kan gå omkring och be cancern dra dit pepparn växer varje dag.  Hoppas att man kan väcka någons tankar, samtidigt.... att någon uppmärksammar och förstår vikten av att undersöka sina bröst emellanåt, att någon får upp ögonen för hur oerhört viktigt det är att upptäcka ev. knölar så tidigt och möjligt och söka vården så snabbt det bara går. Vänta inte!! Hellre en gång för mycket än att skit-cancern ska hinna sprida sig mer än nödvändigt i kroppen....

Så, det var dagens moralpredikan!   

Annars.... jo, jag har varit hos min nya lymfterapeut i Jönköping. Alltså, vad ÄR det med lymfterapeuter egentligen?? Tycker att alla verkar rätt oengagerade, faktiskt..... Visserligen var denna nya betydligt mer kunnig inom området än den gamla, men.... som sagt, oengagerad och riktigt tråkig!

Var på ett läkarbesök förra veckan också, av någon anledning som jag inte riktigt vet.... Nu är i alla fall alla mina journaler på väg till onkologkliniken i Jönköping, så då blir det väl snart ett läkarbesök där också. Och en extra mammografi ska jag också få, för det tyckte min onkolog att jag skulle ha (det är väl det smartaste hon har kommit på!), snart dags för det.... *hualigen* Jobbigt som sjutton att gå dit..... men samtidigt skönt att bli kollad en extra gång! För som jag sagt förut, man kan aldrig vara nog så försiktig....

I morgon ska jag visst åka och jobba! Jösses, jag har inte jobbat på så länge som jag kommer knappt ihåg hur man gör.... *ler* Jobbade en natt strax efter cancereskedet, men sen har jag inte jobbat. I morgon är det i alla fall dags för första bredvidgången på sommarjobbet. Relativt spännande lär det bli, kan jag känna!!    

Tänk att det är nästan exakt ett år mellan dessa foton....

Första kortet är taget 25 april 2011, en vecka innan cyt. nummer fyra. Jag hade just varit inlagd på sjukhuset 8 dagar med hög feber, då jag hade väldigt dåliga värden på mina vita blodkroppar. Trött och sliten undrade jag hur jag skulle överleva behandlingarna...

Andra kortet är taget idag, 30 april 2012. Jag är pigg, glad och full av liv. Skolan funkar bra, börjar snart jobba, orkar med allt (nåja...) man ska orka som student och mamma, och jag njuter i fulla drag av att LEVA!

SÅ GLÖMMER NI VÄL INTE ATT KLÄMMA PÅ ERA BRÖST MED JÄMNA MELLANRUM, VA??   

I fredags lämnade jag Falköping och Kurorten Mösseberg, där jag varit på rehabilitering i 12 dagar. Lymfmassage och bandagering av armen, styrketräning, föreläsningar, gympa-pass, avslappning, meditation, o så en massa kaffe, prat och skratt med ett gäng helt underbara tjejer jag lärt känna under tiden. Är mycket nöjd med min vistelse! :) Jag har fått ett träningsprogram så jag kan börja bygga upp styrka i armarna, jag har kommit igång med konditionsträning, jag har fått mycket bra hjälp med ödemet. Ödemarmen har blivit mindre och den friska armen har blivit större (pga styrketräningen) så nu är inte skillnaden så jättestor längre. Har fått ett bra stretchprogram för operationsområdet, jag är väldigt stram och stel... Har fått ett schema för egen lymfmassage, massage av ärret o så mitt styreträningsprogram. Redan efter dessa 12 dagar känns det mycket bättre, ödemet är på väg att stabilisera sig och styrkan byggs upp. Är dock väldigt stel i musklerna runt framför allt högra axeln och skulderbladet, vilket är väldigt o-bra för lymfflödet. Ska se till att få massagebehandlingar med jämna mellanrum för att mjuka upp musklerna. Fick två massagebehandlingar på Mösseberg, och det var sannerligen ingen njutning... *ler* Men de gjorde nytta! På onsdag ska jag träffa min nya lymfterapeut här i Jönköping, det är dags att beställa lite ny kompression nu när jag varit på Mösseberg. Ska bli skönt, eftersom den kompressionen jag har inte fungerar..... Handsken jag har kan jag inte använda för den sitter för hårt över ett par fingrar. Armstrumpan är skaplig, men lite för kort. Ska bli skönt att få ny och fräsch kompression! Har också lyckats lära mig att linda fingrarna, handen och armen själv. Känns skönt att kunna göra det ifall det skulle behövas någon gång.

Ett mycket intressant repotage i Vetenskapens Värld. Ett steg i riktningen mot att lösa cancerns gåta? Ja, jag tror faktiskt det! :)

http://svtplay.se/t/102814/vetenskapens_varld

För övrigt är livet skapligt. Har mina nergångar... och sen mina uppgångar! :) Just nu känns livet mycket bättre än häromdagen. Jag har fått lite distans till saker och grejer som hände, och jag hoppas det kommer lösa sig. Ska be om en second opinion på onkologen i Jönköping ang. min medicinering, och hoppas på att dom tycker som jag. *ler* Annat som sköljde över mig häromdagen, så som ensamhet o sån't, det får jag fortästta att försöka leva med. Men f**n vad jobbigt det är!! Jag är inte gjord för att leva utan partner.

Har varit och shoppat nya joggingskor idag, eftersom jag har kommit på att det där med att springa på löpband är helt och fullt min grej! Älskar det, och kommer jobba på att få rutin på det. Springa, och styrketräning. Det gör gott för både kropp och själ! :)

Trött, ledsen, arg, frustrerad, förbannad, sur, grinig... snubblar rejält på min väg upp ur det svarta hålet o trillar en bra bit ner igen. Allt som hänt de senaste 1,5 åren slår tillbaka med full kraft ikväll... Måste orka resa mig igen. Måste orka. Men inte ikväll. Sover på saken istället. Vad beror det på? Hormoner? Reagerar jag på den lägre dosen anti-depressiva? Allmänt slutkörd av skolan? En kombination av alla? Eller inget? Nobody knows....

Lika bra att få ur sig all skit på en gång... inbillar mig att det känna bättre i morgon. Får väl ta ut lite frustration på styrketräningspasset jag ska på.

Har haft ett telefonsamtal med fru onkologen idag angående min kropps ökande östrogennivåer. Tänkte ju att jag skulle få börja med Zoladex igen. Men nej, så blidde det inte! Min läkare hade konfererat med någon professor och de hade kommit fram till att jag inte behöver Zoladex mer. Det finns inga vetenskapliga bevis för att det skulle vara bättre för mig att kombinera Zoladex och Tamoxifen jämfört med att bara äta Tamoxifen. Så jag fortsätter som vanligt. Visst är det skönt att slippa sprutorna, men... samtidigt kan jag inte hjälpa att känna "åt helvete med vetenskapen!!! Man kan aldrig vara nog så försiktig...." För jag kan inte påstå att det känns bra.... ha en massa östrogener som far runt i kroppen... Men men, har ju inget att välja på. Ska ta upp frågan igen när jag kommer till onkologen i Jönköping, kanske är dom av annan åsikt? Den som lever får se.... Fram tills dess gäller det att försöka sluta tänka och fokusera på livet. Men det känns en smula extra tungt ikväll, det måste jag erkänna.... *ledsen* Jävla skitcancer!!! Den ligger alltid och lurar i bakhuvudet och gör sig påmind när man minst anar det. Inbillar mig att jag är pigg och stark och har gått vidare. Och visst, det har jag ju gjort, men... inte riktigt så mycket som jag trott. BLÄ!! Just nu känns det som man kommer leva som fånge resten av livet. Man kan aldrig vara säker, ständigt en oro och rädsla som bara väntar på att koka över.

Idag är det precis två månader kvar till examen. Iiiiiiiii, vad läskigt!! Två månader och en c-uppsats mellan mig och min sjuksköterske-examen. Fy farao vad spännande!! Och roligt, och läskigt, och alldeles underbart! Ett år senare än beräknat står jag här, starkare än någonsin, och är redo för den stora världen.   

ÄLSKAR livet!