Jo då, det händer grejer med håret! :) Om det nu bara kunde växa till sej lite bättre uppe på huvudet också, så vore jag nöjd!

Tänk om jag hade fått göra som jag ville.... om jag själv hade fått planera hur jag skulle komma tillbaka till skolan efter sjukskrivningen, så skulle det inte bli så här. Jag ville börja på halvtid. Känna mej för och sakta komma tillbaka till verkligheten. Försäkringskassan höll inte med. Nej, så fort jag var färdigbehandlad så avslutade dom min sjukskrivning fortare än jag hann blinka, och jag kastades tillbaka in i skolans värld med huvudet före. Och det gick ju bra. I knappt två veckor. Sen föll jag som en sten. Sönderstressad, mentanlt slut och helt orkeslös. Tack för den, liksom! Är lång nere i mitt djupa svarta hål för tillfället.... och undrar just hur jag ska bära mej åt för att hitta ljuset igen.

Har fått ta beslutet att ytterligare en gång lägga ner projekt c-uppsats. Tråkigt, men nödvändigt om jag ska klara mej levande igenom terminen. Det är mer än tillräckligt med omvårdnadskurssen med alla arbeten som ska skrivas, tentan och praktiken. Hoppas på att få återuppta c-uppsatsen när omvårdnaden är slut, och göra en egen specialare. Vi får se vad skolan säger. Annars är jag rädd att det inte kommer bli någon SSK av mej.... VARFÖR ska alla tvingas till så'n skit som c-uppsats?? Jag förstår inte... Ok, dom som vill skiva en uppsats får mer än gärna göra det, och jag kan läsa och granska och kommentera, inga problem. Men jag vill inte, inte, INTE skriva en själv! Jag är inte alls, noll, zero, nada intresserad av det. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Inte blir jag en bättre SSK för att jag skriver en uppsats eller.... Skulle hellre lägga dessa 15hp på patofysiologi, farmakologi, eller något annat kul. :) Sen kan "folk" gärna få säga hur bra det är att ha skrivit uppsats, vad myttigt det är o vad man lär sej mycket på det. Jag bryr mej inte ett skvatt om det. Jag kommer alltid att hata c-uppsatsen och tycka att den är ett ohyggligt onödigt inslag i min utbildning. Jag vill jobba på golvet. Med patienterna. Då behövs ingen c-uppsats.

För ett tag sen läste jag i en av bloggarna jag följer om det här med halvfulla och halvtomma glas. Hur man väljer att se på glaset.

De flesta av mina glas är halvtomma. Så är det bara, massa saker som händer som jag inte kan se någon som helst mening med. Men sen finns det ett och annat halvfullt glas också! Det gäller bara att se till att se dessa glas och glädjas åt det man har, även om det just nu känns svårt.

Ett av mina halvfulla glas den sista tiden har varit det faktum att jag ska göra praktik på IVA, min högsta önskan! Idag förvandlades det halvfulla glaset till ett helfullt glas, då jag fick veta att min praktik kommer att delas upp på 3 veckor IVA, 2 veckor uppvak, 1 vecka anestesi och 1 vecka operation. Fy rackarns så himla kul, och spännande, och lärorikt!!!

Meningen med livet är att ha någon att dela det med. Mitt liv är inte värt någonting om jag tvingas leva ensam. Jag hatar mitt liv. Nej, det kommer inte bli bättre, det kommer det inte. Jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera att vara ensam. Aldrig.  

Efter morgonens hårtvätt insåg jag att håret runt öronen, där det först började växa, nu är så pass långt så det böjer sej och står åt alla håll... *ler* Härligt! Hårväxten har verkligen tagit fart nu, det växer så det knakar, och det börjar märkas att det blir tjockare. Dessutom börjar jag få kissekatt-hår! Förra sommaren när min pappa fick starka cellgifter tappade han sitt hår. När det sen började växa ut igen var det så otroligt mjukt. Min dotter klappade sin morfar på huvudet och sa att hon tyckte att det kändes som att klappa en katt. Efter det var han familjens kisse! *ler* Nu är det jag som är familjes kisse istället.

  Vila i frid, pappa. Jag saknar dig.    

Förlovningsringen ligger nu i badrumsskåpet... Usch, det är så tomt på fingret utan ringen! Den har ju ändå suttit där i 1,5 år. Tomt på fingret, tomt i själen, tomt i hjärtat...   

Denna jävla skitsjukdom bara tar... tar och tar, utan att ge någonting av värde tillbaka... Cancern har tagit mitt ena bröst, mitt hår, en fungerande arm/hand, flera måndader av mitt liv, och av barnens liv, då jag har mått skit, ssk-examen med mina kompisar, ett lugnt liv. Det enda cancern har gett mej är ångest. Ångest övet att det ska komma tillbaka, ångest över att det ska sprida sig, dödsångest... att jag ska lämna mina barn i förtid...

Nu har cancern dessutom tagit min älskade Daniel ifrån mej... FAAAAAAN!!!!!! Det får inte bli så här!! Det var inte alls så här det skulle bli... Jag skulle ju äntligen få börja leva igen, jag hade träffat en man jag ville dela mitt liv med, bilda familj med, en man som ville ha mej trots att jag har barn sedan tidigare..... Så kommer cancer på besök, helt oanmäld och INTE välkommen!!! Och nu har den jävla skit-cancern tagit allt ifrån mej.

JAG HATAR CANCER!!!!!!!!!!!!!!!

Nu är jag trött på min ödem-hand... Armen är rätt ok, men handen blir jag snart vansinnig på! Kompressionshandsken jag fick av sjukgymnasten gör saken bara värre... dels svullnar handen ännu mer av handsken, och dels är det snudd på omöjligt att använda handen när jag har handsken på. Trots högläge och sjukgymnastik så blir det bara värre. LESS är jag! :(