Det går framåt. Snabbt! Ser skillnad på arm, hand och fingrar för varje dag som går. Ser till och med skilland före och efter varje behandling. Tjoho!! Jag har ett effektivt lymfsystem som jobbar bra, och ett, trots allt, väldigt bra återflöde av lymfvätska från armen. Återflödet behöver bara lite hjälp på traven... Nu har min sjukgymnast till och med ändrat sig vad gäller kompressionen efter behandlingen. Från början sa hon att vi inte skulle beställa någon ny kompression förrän efter att jag varit på ödem-behandling på Mösseberg. Men eftersom jag nu svarar så bra på behandlingen som jag gör, så kommer hon ta nya mått och beställa en ny strumpa nästa vecka i alla fall. Vi vill ju inte riskera att ödemet kommer tillbaka nu när vi jobbat bort det så bra! Har fått lite bättre rörlighet i axeln också. Har alltid haft full rörlighet i själva axelleden, ända sedan operationen. Men har ändå haft lite svårt att ta ut rörelserna fullt, något har tagit emot. Och detta "något" måste ha varit vätska, för rörligheten är mycket bättre nu är den var innan intensivbehandlingen startade. Det är så skönt att något faktiskt fungerar, att något kan gå som det ska! Annars har det ju mest varit strul och konstigheter längs hela cancer-vägen, tycker jag...

Igår började jag min intensivbehandling av lymfödemet. Åkte till sjukgymnasten, fick lymfmassage en stund för att aktivera lymfsystemet. Hon masserade vid nyckelbenen, nacken, huvudet, armhålorna, runt ärret, över bröstkorgen, magen, ner mot ljumsken och på ryggen. Och så den svullna armen och handen, så klart. Det tog en stund! Sen var det dags att linda. Först en strumpa, sen lindning av fingrarna, bolstring och till sist själva lindorna. Sen kunde jag knappt röra mig... *haha* En liten smula otympligt. Men vad gör det, huvudsaken är ju att det hjälper! O man måste ju prova för att man ska få veta.

Idag var det dags för en tur till sjukgymnasten igen. Linda av armen, göra om massagen, och sen linda om igen. Jag vet ju att min sjukgymnast egentligen inte var överförtjust i att göra den här behandlingen, det var lite motvilligt hon gick med på att starta den. Därför var det SÅ skönt när hon lindade av armen och sa: "oj, vad fint det har blivit! Svullnaden har gått ner _mycket_ men än jag trodde den skulle göra."

Och jag kan bara hålla med, armen är mycket smalare nu! Jämförde med armen på den friska sidan, och det var faktiskt inte så stor skillnad. Efter bara ett dygn!! Känner stort hopp inför framtiden! Visst har det fungerat med armstrumpan. Armen har inte blivit sämre under hösten. Men den har ju heller inte blivit bättre. Jag ville ha en mer drastisk åtgärd än bara kompressionsstrumpan. Och det verkar ju som det fungerar! Sjukgymnasten konstaterade idag att jag antagligen behöver annat material i min kompressionsstrumpa för att hålla ödemet i schack än vad jag har nu. Den jag har nu är jämförelsevis ganska töjbar. Förmodligen kommer jag att få prova en strumpa som är lite stummare.

Handen såg dock mycket mer svullen ut än förut... Men det var bara en synvilla, handen är inte alls mer svullen än innan, men i jämförelse med armen som nu är mycket smalare så..! Men även den svullnaden är på väg att minska, man kunde se en början vid lillfingret. 

Just nu kan jag inte använda handen/armen särskilt mycket. Jag kan stötta o så, men inte direkt göra något. Håller på att försöka ställa om hjärnan till att vara vänsterhänt ett tag, men det går inte så bra.. *haha* Det gäller att vara lite av en problemlösare! Som att lyckas fixa projekt som att tvätta håret, till ex. Men bara en arm som man kan använda, och den obukbara armen får dessutom inte bli blöt... Men allt går!! Det gäller bara att hitta nya sätt att göra det på. Om man sen är korkad nog att ge sig på en oljeinpackning av håret mitt i detta också, så.... *skrattar* Jaja, problem är till för att lösas!

Nu verkade det tyvärr som om tejpningen av ärret har gjort den nytta den kan, vi kommer nog inte längre nu... Synd, för ärret sitter fortfarande ganska hårt fast. Men det är ändå mycket bättre än innan vi började. Ärret har lyfts upp en bra bit, och svullnaden runt om är mycket mindre. Men det är som sagt inte bra. Det är inget som egentligen stör, inget som är farligt eller så. Men det ger mig en minskad rörlighet, o det är dumt. Eventuellt kanske det blir en kirurgisk åtgärd för att "skära loss" ärret från underliggande struktur.

Tröttnade på att vänta på att höra något från min läkare ang. mina koagulationsprover, så jag slängde iväg ett mail till min kontaktsköterska tidigare idag. Senare ringde min läkare upp i tackade för att jag hört av mig. Det visade sig vara så att proverna, som skickades till Sahlgrenska för analys, hade skickats tillbaka till Borås 22/12. Bara det att Borås hade inte fått provsvaren.... så dom hade missat det där med att ringa mig igen eftersom provsvaren inte kommit. Nu får Sahlgrenska skicka svaren en gång till, och om ett par dagar så kommer svaren. Då får jag veta om jag behöver fortsätta med mina sprutor eller inte. Vore ju skönt att slippa dom! Samtidigt tycker jag att det är ganska trevligt att sticka mig själv. Haha, ja, jag är lite galen, jag vet!  

Passade även på att ta en sväng till cyt-mottagningen och hälsa på mina goa sjuksköterskor. Det var så roligt att se dom! Saknar dom. Saknar en del av gänget på strål också. Även om jag så klart tycker det är alldeles utomordentligt skönt att slippa gå dit!! Men man är så sårbar när man kommer dit, man får lägga sitt liv och sin hälsa i deras händer och man träffas mycket under en väldigt intensiv tid. Sjuksköterskorna blir lite som en andra familj, och det är ganska självklart att det blir tomt när man inte har den kontakten längre. Det jag tyckte var skönt då var att jag behövde aldrig ringa sjukhuset om det var något jag undrade över, för jag skulle ändå snart dit igen o kunde fråga då. Sköterskorna fanns alltid är och ställde upp. Alltid, i alla lägen. HEDER åt alla (nåja, NÄSTAN alla..) sjuksköterskor!

Förresten, vet ni? Idag mår jag så himla BRA! Det är en fin känsla, det.   

att jag skulle skriva något, för det var några dagar sen sist. Men helt ärligt så har jag inget att skriva om... Väntar fortfarande på telefonsamtal från onkologen, men det är ju helg nu så jag får fortsätta vänta... På måndag inleder jag min intensivbehandling av lymfödemet. Får åka till sjukgymnasten varje vardag för lymfmassage och lindning av armen. Hittillls har vi bokat 6 tillfällen. Ev. blir det mer, det beror på hur armen och handen svarar på behandlingen. Någon ny kompressionsstrumpa blir det dock inte förrän efter att jag varit på lymfödem-rehab på Mössebergs Kurort.

Eftersom jag nu inte har så mycket att skriva om så slänger jag in ett par håriga bilder istället. 

Det börjar bli både långt och tjockt. Och lockigt!! 

Fortfarande lite tunt på uppe på hjässan, men snart hoppas jag det ska tjockna till sig även där.      

Önskar alla en god fortsättning på det nya året!  

Ända sedan jag fick cancer tycker jag att jag inte gjort annat än att vänta. Vänta på besked, vänta på operation, vänta på provsvar, vänta på behandling, vänta på läkarbesök, vänta på.... vänta, vänta, vänta.

Nu väntar jag igen. På mina provsvar. Har fortfarande inte hört något från min läkare sen jag pratade med henne för snart 3 veckor sen. Det är alltså snart 4 veckor sen dom tog koagulationsproverna på mig. Och jag har fortfarande inte fått något svar. Frågan är väl om min läkare har fått något svar.... det är inte så säkert. Hon sa ju faktiskt att det kan ta upp till en månad innan man får svar. Väntar fortfarande på en ny telefontid med läkaren, för det har jag inte heller fått.

Jaja, jag börjar bli väldigt bra på att vänta!   

Ja, i morgon är det alltså dags. Nyårsafton. Ser verkligen fram emot att få lägga skitåret 2011 bakom mig... och skåla in ett nytt och BRA år 2012. God mat, gott att dricka och trevligt sällskap blir det, sån't gillar vi! :)

GOTT NYTT ÅR!!  

Och tusen tack för att ni följer mig och min resa, det värmer gott!    

Det händer en hel del med håret på 5 veckor!   Nu börjar jag ju snart känna mej riktigt normal igen. *haha* Mitt tjocka hår är på väg tillbaka, snart har jag till och med en skapligt vettig frisyr!

Annars händer det inte så mycket. Jag knaprar mina piller och tar mina sprutor. Har fortfarande inte fått någon ny telefontid med onkologen, så jag vet inte hur det har gått med mina prover. Därför tar jag snällt min spruta varje kväll, för säkerhets skull. Har ätit Tamoxifen i två veckor nu, o jag kan inte påstå att jag känner några biverkningar. Än så länge, i alla fall... Av erfarenhet från Anastrozol så vet jag att det kan dröja innan biverkningar kommer. Till o med min onkolog sa att väldigt många mår väldigt dåligt av Tamoxifen.... Kul att höra det precis innan man börjar med en ny medicin! *ler* Fast hon sa inget jag inte redan visste. Hoppas att jag är en av de som klarar mig ganska bra från biverkningar, och att jag har lite fördel av att jag redan innan är insatt på antidepressiv behandling. Då kanske jag slipper de värsta dalarna i alla fall. Kan väl tycka att jag har fått min beskärda del av knepiga biverkningar, nu får det vara nog med sån't!

Hoppas att ni har haft en härlig jul! Det har jag. Lugnt och skönt och inte alls som någon annan jul. Mycket trevligt! :) Just nu är jag hemma med gullungarna och bara myser, livet är rätt ok. Jag får mitt studiemedel till våren, det var nog den bästa julklappen! ;) Ska bli så skönt att komma igång med skolan, så jag kan bli färdig med pluggandet. Längtar till examen!

Idag är det ett år sedan jag fick min diagnos. Ett år sedan jag fick höra orden "du har cancer". Ord som jag har fått leva med varje dag sedan dess, och som jag får leva med varje dag resten av mitt liv. Jag förbannar den där dagen. Dagen som förändrade mitt liv, dagen som vände hela min verklighet upp och ner. Idag går känslorna upp och ner, en bergodalbana med höga toppar och djupa dalar, och med en hiskerlig hastighet. Försöker hålla ihop mej, men det är svårt....

Det jag mest av allt önskar just nu är att någon kom hit, satt bredvid mig i soffan och höll om min en stund. Saknar någon... saknar Daniel... saknar....livet.