To hell and back

Alla inlägg under juni 2011

Av Liselott - 30 juni 2011 10:36

Ja, nu är jag trött. Trött på att vara trött. Trött på att fjälla så mycket i ansiktet. Trött på rinnande ögon. Trött på bortdomnade fingertoppar. Trött på att inte ha något hår, några ögonbryn eller ögonfransar. Trött på att inte orka. Jag veeeet, det blir bättre. Men jag är trött på att vänta på att det ska bli bättre. Jag vill bli pigg NUU! 


Har fått inbokat en tid för taktil massage på tisdag. Eg. var det fullbokat, men så fick hon en återbudstid. Jag tog den tiden, trots att det är på tisdag, den dag som är min enda "lediga" dag nästa vecka. Känns visserligen lite småtrist att åka ner till sjukhuset då, min sista lediga vardag innan strålningen drar igång och jag får åka så mycket ändå. Men samtidigt kände jag att jag ville göra det här, få en stund för mej själv, bli ompysslad lite. Så det blir nog bra. På måndag är det dags att ställa in strålfälten, och på onsdag drar behandlingen igång.

ANNONS
Av Liselott - 27 juni 2011 22:23

Det växer. Inte mycket, men ändå.... 


 

ANNONS
Av Liselott - 27 juni 2011 18:03

Idag har jag varit på strålenheten på sjukhuset för första gången. Idag var det förberedelse inför strålningen. Fick först träffa en sjuksköterska som gav mej en hel del information, och sen var det dags att lägga sej på britsen för datortomografi. Det var en hel del pyssel innan det var klart. Först skulle kudden jag ska ligga på fixas. En mjuk kudde som dom formade efter mej och sen pumpade ur luften så att den blev hård och höll formen. Sen började dom mäta, rita, tejpa koppartråd i ärret och runt bröstet, och sen var det dags för själva röntgen. Dom ritade så mycket så det känns som jag har en hel världskarta på bröstet! *ler* Men det mesta av det kommer försvinna, det var inte alla prickar och streck jag behövde vara rädd om. De prickar och streck som måste vara kvar sitter det en liten plastfilm över. Sköterskan sa också att "det var inget vidare snyggt ärr dom har fixat åt dej". Var riktigt skönt att höra det, för då är det inte bara jag som tycker att det inte är så snyggt... Så har jag tyckt hela tiden, men samtidigt vet jag ju inte hur det "ska" se ut heller... Alltihop gick ganska snabbt idag, och nu är det bara att vänta en vecka, så läkarna får titta på mina röntgenbilder och bestämma vilka fält som ska strålas. Nästa måndag ska jag dit igen för att ställa in fälten och bli ritad på ännu mer. Sen är det dags att dra igång.


Det ska bli skönt att komma igång med strålningen, just nu går jag ju "mellan behandlingar" och bara väntar. Känns som man slösar bort en massa tid. Fast det gör jag ju inte egentligen, håller fortfarande på att återhämta mej efter sista cellgifterna, det är ju bara två veckor sen jag fick dom.. Men ändå, jag vill komma vidare.


Annars är jag som vanligt förskräckligt trött. Resan till Borås i morse gjorde att jag sov 2,5 timmar under eftermiddagen. Fjällar rätt mycket i aniktet, nu har det även börjat i ena handflatan. Vissa fingertoppar börjar domna bort, det känner jag när jag ska skriva på datorn.. *ler* Känns lite konstigt. Men blir det inte värre så kan jag helt klart leva med det. Det som är lite jobbigt är att det på sista tiden har börjat sträcka och spänna i armen på den opererade sidan. Det har inte varit så förut... Lyfter jag armen ovanför huvudet så drar det på undersidan av armen från armhålan ända ner till handleden. Det är inte alls skönt.... Försöker stretcha så mycket jag kan, hoppas att det hjälper i det långa loppet. För just nu känns det som jag kan sträcka och stretcha hur mycket som helst utan att det gör någon nytta.


Hoppas att min PAL fick tag på min handläggare på FK för komplettering av mitt sjukintyg, så det blir klart. Det är så skönt att ha min kurator till hjälp för att fixa så läkarna gör sitt jobb. Säger jag till dom så händer det ju inget på flera veckor... Hon har även fixat så att jag ska få lite taktil massage, få bli lite ompysslad och bara ha det bra en stund ibland. Ska bli så skönt! En fd. arbetskamrat till mej som jobbar med det. Ja, dom är ju fd. arbetskamrater till mej allihop på det där stället, eftersom jag jobbade på vårdavdelningen förra sommaren. Tyckte att det var rätt jobbigt i början, när alla kände mej och jag kände dom. Men nu gör det mej ingenting, jag har vant mej. Och när jag har tyckt att det känts konstigt att bli vårdad av dom så har jag tröstat mej med att det känns lika konstigt för dom att ha mej som patient. Sån't är livet när man jobbar i vården, det får man leva med.

Av Liselott - 26 juni 2011 19:36

Ja, då var midsommarhelgen slut. Jag har haft en bra helg, mysigt har det varit med familj och släkt. Avslutade helgen med 30-årskalas, mycket trevligt!


Själv har jag varit väldigt trött i helgen. Idag har jag inte alls kännt mej bra. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, bara mår lite allmänt dåligt. Hoppas att det är tillfälligt. Det ömma jag haft under tumnaglarna finns fortfarande kvar, och har spridit sej till alla fingrar och även tånaglarna. Börjar bli lite jobbigt att gå... det gör ont för varje steg jag tar. Har lite konstiga ryckningar i ena tummen också. Nervpåverkan är ganska stännande!   Svag i musklerna är jag också, det blir bara värre och värre. Det är svårt at lyfta kaffekoppen med en hand, har ingen styrka i fingrarna till det.


Hoppas att kommande vecka blir bättre än den veckan som nu är slut! Inte för att jag vet hur det skulle kunna bli värre, men.... det har jag sagt förut o då blir det värre i alla fall. *ler* Nåja, den som lever få se! 

Av Liselott - 23 juni 2011 18:33

Det är skillnad på intyg och intyg. Tydligen. I alla fall enligt försäkringskassan. Mitt första sjukintyg godkändes, utan problem. Det sjukintyg jag skickade in i slutet av förra veckan godkändes inte. Detta trots att båda sjukintygen är i stort sett identiska, så när som på datumet, då. Det står till och med lite mer information i det nya intyget jämfört med det gamla, en extra mening. Men det hjälpte inte. Det nya intyget godkändes inte i alla fall. Satt och funderade varför. Två identiska sjukintyg, samma handläggare, det första godkänns och det andra inte.


Den enda skillnad jag kan komma på är att när jag skickade in det första sjukintyget skulle försäkringskassan meddela CSN sjukperiod, så att jag fick studiemedel utbetalt under sjukskrivningen. Nu är det inte lägre CSN som står för pengarna, utan det är försäkringskassan som ska betala ut sjukpenning till mej. Är det därför det är skillnad på intyg och intyg?? Vad vet jag.... Nytt sjukintyg måste jag lik förbannat skicka in...   

Av Liselott - 21 juni 2011 13:53

Idag är det precis 6 månader sedan jag fick beskedet, 6 månader sedag jag fick höra orden: "du har cancer". 6 månader har jag levt i helvetet på jorden. 6 månader av fruktansvärd ångest, ilska, frustration, sorg och en ohygglig rädsla för framtiden. Det är med stora tårar i ögonen som jag sitter och tänker tillbaka på den där dagen, den där dagen då marken rämnade under mina fötter och hela min värld rasade samman, tisdagen den 21 december 2010.


Jag minns den dagen som om det var igår. Det hade gått 30 dagar sedan jag hittade de där två knölarna i ena bröstet. 30 långa, jobbiga och ångestfyllda dagar, då jag målade upp alla möjliga olika hemska bilder av vad det kunde vara för knölar, och hur allt skulle bli. Samtidigt som jag ibland försökte slå bort tankarna, jag vet att jag många gånger tar ut det värsta tänkbara i förskott, och sen när allt kommer omkring så blir det inte ens hälften så jobbigt. Försökte leva som vanligt, men det gick inte så bra.... gick mest hemma och bara... väntade.

Så kom då den där dagen, den 21 december, när jag skulle till bröstmottagningen i Borås för kontroll av dessa knölar. Jag skulle få veta vad det var för knölar. Jag skulle få veta att det inte var något farligt. Det var det jag hoppades på, men innerst inne kände jag på mej att det inte var så. På något sätt visste jag, men ville inte tro det.

Vi gick dit tillsammans, jag och Daniel, lika nervösa båda två. Vi satte oss i väntrummet på onkologmottagningen, försökte småprata och vara "som vanligt", men jag vet inte om vi lyckades så bra.... Nervositeten pirrade i oss båda. Minuterna segade sej fram i snigelfart, jag trodde aldrig att klockan skulle bli 9. Men till slut var det dags. Vi träffade en läkare, blev sen skickade vidare till mammografi, och sist ultraljud och finnålspunktion av knölarna. Det blev en del väntan mellan varje instans, och som tidigare så segade sej tiden fram, och jag tyckte allt tog en evighet. Det som faktiskt tog väldigt lång tid var ultraljudet, trodde aldrig att läkaren skulle bli färdig...

När sen provtagningen var klar sa sköterskan på ultraljudet att: "då kan du åka hem nu så ringer vi när proverna är klara."

Snabbt som blixten kontrar läkaren med att: "nej, hon ska inte åka hem. Hon måste tillbaka till mottagningen i eftermiddag.  Du ska vara tillbaka på mottagningen kl.16."


Redan där förstod jag att något var fel. Om allt hade sett ok ut hade jag fått åka hem. Det var det läkaren jag träffade på morgonen sa till mej också, att jag skulle få åka hem o så skulle dom ringa och ge mej svaret på eftermiddagen. Men UL-läkaren ville något helt annat. Jag förstod att det hon hade hittat i mitt bröst inte såg bra ut. Samtidigt förnekade jag det allt jag orkade. Tänkte något i stil med att "dom hade bara missförstått varandra, sköterskan visste inte hur läkaren jobbade, hon visste inte vad läkaren tänkte, det är säkert inget".


Sen följde drygt 4 timmars evighetslång väntan, innan det var dags att åter infinna sej på onkologen. 4 timmar då vi tog lite lunch, gick i affärer, småpratade, tittade på klockan ungefär var 5:e minut... 


Kl.16 var det så dags. Vi blev inkallade på rummet, det var jag, Daniel, sjuksköterskan Anne och onkolog-läkaren Ingrida. Jag glömmer det aldrig. Hur vi satt där. Hur läkaren tittade på mej med sorg och medlidande i blicken, skakade lätt på huvudet och sa: 

"Det ser inte bra ut det här, inte alls bra. Det är cancer i dina knölar."


Sen vet jag inte så mycket mer vad som sades. Vi pratade säkert en stund, jag fick en massa information. Men jag vet inte vad vi sa, jag minns ingenting. Härifrån är allt en enda dimma... Fick i alla fall veta att jag skulle opereras, och det så fort som möjligt. Eftersom jag hade fler än en knöl fanns inget annat alternativ än att ta bort hela bröstet. En stund senare kom en kirurg in för att informera mej om operationen. Som om jag skulle vara mottaglig för den informationen i det läget... Denna kirurg var den mest empatilösa och hemska människa jag någonsin träffat. Kändes som att hon inte hade någon som helst respekt för att jag just fått ett cancerbesked, var i chock och naturligtvis ledsen och upprörd. Hon babblade på om operationen och verkade mest tycka det var jobbigt att hon fick ta paus ibland när jag grät som värst. Så här i efterhand kan jag tycka att detta samtalet kunde väntat några dagar...

När kirurgen och onkologen gått satt jag och Daniel kvar en stund och pratade med sköterskan. Vi fick lite mer information, hon gav mej massa papper, en bok om bröstcancer, och vi tittade på hur bröstproteser såg ut. Hon kunde ge lite mer saklig information om hur allt går till, lite mer runt omkring, än vad läkarna gjorde. Hon var bra, den sköterskan. Hon visste precis vad vi behövde. Prata om lite allt möjligt i lugn och ro, få landa lite i chocken innan vi åkte hem.


Ja, för sen var det ju bara att åka hem. Hem, och börja försöka leva i detta helvete.


Så här ett halvår efteråt mår jag ju inget vidare. Det är inte bara fysiskt, med alla biverkningar av cellgifterna, det kan jag ta. Men mentalt är jag ett enda stort kaos. Vissa dagar är jag glad och uppåt och har stor tilltro till framtiden, andra dagar är det precis tvärt om. Det kan svänga snabbt, och det är nog det jobbigaste. Jag kan vakna glad som en lärka, bara för att senare på dagen sjunka så djupt ner i mitt svarta hål så inget ljus når in.


Jag lever med den ständiga oron att cancern inte kommer att försvinna, trots alla dessa tuffa behandlingar jag går igenom, att några små elaka celler ändå ska lyckas överleva och börja fara runt i min kropp och ställa till elände. Är ständigt rädd för att den cancer jag har nu ska ha hunnit sprida sej, är ständigt rädd för att dö, att inte få leva mitt liv och lämna mina barn alldeles för tidigt.. OM jag nu blir frisk kommer ändå rädslan för återfall att gnaga i huvudet på mej resten av livet. Ibland är rädslan och ångesten väldigt påtaglig, ibland kan jag knuffa in den i ett litet hörn där den inte märks särskilt mycket. Men den finns ändå alltid där och lurar i bakhuvudet, och rätt som det är hoppar den fram och tar över hela min vardag. Jag hoppas och tror att det kommer att bli lättare att leva med allt eftersom tiden går.


Att mitt i allt detta kaos samtidigt försöka hantera pappas alldeles för tidiga bortgång... ja, ni kan ju tänka er själva...


Jag är oerhört tacksam över de människor jag har runt omkring mej, som stöttar, tröstar och som finns där, vare sej jag behöver gråta ut eller bara få vara jag. Ibland är det så skönt att få vara vanlig, inte sjuk, inte patient, bara vanlig. Tänkter framför allt på Daniel, mina underbara barn (som har varit helt otroligt förstående och tröstande, trots att dom eg. inte är så stora), min övriga familj och vänner, barnens pappa och farmor som har ställt upp och avlastat mej mycket, och min underbara kurator. Även om jag inte har så många vänner här i närheten att umgås med, så finns dom på nätet, både sådana jag känner IRL och dom som är nät-vänner. Det är så skönt att kunna sitta vid datorn och prata bort en stund ibland, när livet blir lite för långtråkigt. Det blir ofta det, långtråkigt.... Jag är inte så bra på att bara gå hemma och göra ingening, att vara sjukskriven passar inte mej. Men samtidigt kan jag ju inte göra något annat, jag orkar inte. Så det är bara att stå ut och göra det bästa man kan av det man har, och ta vara på dom ljusa stunderna när dom dyker upp. För visst finns dom! Det finns fler ljusa stunder än man tror, om man bara tittar noga.


Till sist, slår ett slag för min insamling till cancerfonden

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4675

(finns i en länk här till höger, under rubriken "Länkar")

Av Liselott - 20 juni 2011 17:34

Loggade in på Mina Sidor på FK förut. Nu står det att dom har fått in alla papper dom behöver i mitt ärende. Skönt! Nu är det bara att vänta på beslut, o det kan ju dröja.. Men om allt flyter på som det ska så ska jag få pengar i slutet av nästa månad i alla fall. Gott det!


Loggade även on på Mina Sido på CSN. Tänkte det skulle stå att dom har fått in fler uppgifter från mej, dom också. Har skickat en massa intyg till dom som dom borde fått i fredags. Men nej, det står inte något... Ingenting sen jag mailade till dom i onsdags, det står. Men inget om att intygen kommit in. Det gör mej lite orolig.... Hoppas att inte alla papper har kommit bort!! Orkar inte börja om med alla intyg igen... Vill bara ha ett beslut, ett beslut som ligger till min fördel, så att jag vet hur jag ska planera hösten. Inget studiemedel = ingen skola. Då måste jag börja leta efter något annat att göra. Helst då plugga utan studiemedel och jobba för försörjningen samtidigt. Hur nu det ska gå... Nåja, ska försöka att inte gå händelserna i förväg, utan vänta och se. Det borde bli så att jag trots allt får studiemedel. Det borde bli så... Ska inte stressa upp mej i förväg över ett problem som kanske inte ens inträffar.


Har haft en skaplig dag idag. Efter mardrömseftermiddagen/kvällen igår, när jag hade hög feber, skelettsmärtor, var trött och riktigt risig, sov jag större delen av kvällen och hela natten, och vaknade feberfri idag. Hurra! Kände det direkt när jag vaknade, hade en helt annan känsla i kroppen. Har fortfarande lite ont i ryggen, men inte på långa vägar så mycket som igår. Så skönt! Visst är jag trött även idag, men inte tröttare än jag varit under hela cellgiftsperioden. Känner mej med andra ord ungefär som vanligt, trött o sliten med rätt ok. Skönt att man bara kunnat vara hemma och göra som man vill! Lyckades sova middag nästan 1 timma o 45 minuter... *ler* Skönt, och välbehövligt! Kroppen behöver vila, så den kan piggna till igen. Hade tänkt att kanske gå en liten minipromenad i eftermiddag, men så kom regnet.... så det blev inget med det. Nåja, det kommer fler dagar! Har passat på att plocka lite här inne istället, lägenheten är ohyggligt rörig... 

Av Liselott - 19 juni 2011 21:40

Skulle inte skrivit det där jag skrev förut, att jag inte har några ryggsmärtor efter denna behandlingen! För smärtorna i ryggen och bröstbenet kom idag, och ökade i samma fart som febern... :( Ibland en pulserande smärta i ryggslut och bröstben, precis som om någon står inne i skelettet och slår mej med en hammare. Däremellan lite mer "finvågig" smärta som kommer och går. Och till det har jag 38,4 i feber och är rejält yr. Tur man kan sova i alla fall! Har nu stoppat i mej både Alvedon och Morfin, och hoppas kunna sova vidare om en stund. Avvaktar och ser vartåt det bär, efter Neulasta-sprutan har jag i alla fall inte någon neutropeni, och det har ju varit så här tidigare Taxotere-behandlingar också. Mår så skit som jag bara kan, tror jag, och det faktum att det är sista gången är ingen tröst alls just nu... Men det ska bli bättre. Nu kan det bara bli bättre! I morgon, eller i övermorgon, så borde det vända. Sen ska jag må bra!!


Tror på en bättre dag i morgon!

Presentation


Den 21/12 2010, 32 år gammal, fick jag diagnosen bröstcancer. Operation, cellgifter, strålning och anti-hormonell behandling blev "domen". FRISK nu, och det tänker jag fortsätta vara. :)

The Essence Vitae Project

Att återfå balans och livsglädje

Några foton

  2014 05 03

 

2013 05 03

  2012 05 03

  2011 05 19

Min Insamling till Cancerfonden

Länkar

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13 14 15 16 17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Följ bloggen

Följ To hell and back med Blogkeen
Följ To hell and back med Bloglovin'

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se