Två helt otroliga dagar har det varit, med sol och värme i klass med sommaren. Härligt! Har lyckats ta mig ut på promenad båda dagarna, riktigt skönt.

"Råkade" visst anmäla mej till kursens tenta nästa helg... Hade bestämt att jag inte skulle skriva denna tenta nu, utan spara den till december. Anmälningstiden gick ut i förrgår. Men så av en händelse, fråga mig inte varför, så loggade jag in på tenta-anmälan idag och såg att dom ändrat så anmälningstiden gick ut idag istället. Funderade ett par minuter på vad chanserna var för mej att sätta tentan, och kom fram till att jag skriver den! Eftersom det nu inte blir något mer gjort på praktiken så kan jag ta tentan istället. Det är ju en hel vecka kvar! Sätter jag tentan har jag ett problem mindre. :) Och problem som försvinner gillar vi!

Mitt väldigt kaotiska liv känns inte fullt så kaotiskt längre. Visst är det rörigt som attan, men.... En dag i taget, en sak i taget... o några långa, djupa andetag... så ska det nog blir bra, det här också. Någon gång.

... det är frågan!

Åååå, VARFÖR kunde jag inte fått plugga färdigt innan jag blev sjuk?? Eller, helst kunde jag ju varit utan den här skitsjuksdomen helt och hållet, men... När den nu så tvunget skull komma kunde den väl ändå valt ett bättre tillfälle.... Student + sjuk = dålig kombination. I alla fall om man inte är jättesjuk. Jag kommer alltid att tycka att det är väldigt märkligt att man inte kan få plugga halvtid, och vara sjukskriven på halvtid, när man får studiemedel. Kan inte släppa den tanken....

Nåja, i helgen ska jag i alla fall få en påskrift av min handledare att jag varit på praktiken, och hon ska också skriva ett omdöme om mina insatser hittills. Sen är det bara att hålla tummarna för att skolan låter mig tillgodoräkna mig dessa timmar till våren när jag ska göra praktik igen, så jag slipper börja om från början. Om dom nu godkänner min studieplan, förstås. Det återstår att se nästa vecka.

God, what a mess... *blundar och tar några djupa andetag*

Det är ett heltidsjobb det här, att försöka samordna både skola, CSN och FK, begripa sig på alla regler, maila hit och dit, boka möten och reda ut hur allt ska vara. Om jag sen blir tvungen att blanda in AF i soppan också, då blir det ännu mer spännande!   

Just i skrivandets stund sitter jag mest och skrattar åt eländet.... vad annat kan man göra?? Det här är så helt otroligt sanslöst snurrigt så man tror knappt det är sant.

För övrigt så har jag varit riktigt redig idag och varit i badhuset och simmat 1500 meter. *nöjd*  Dricker lite kaffe, äter lite nougat, och håller på att längta ihjäl mig efter mina barn...   

Ur kaos föds kunskap, sa en gång en lärare på skolan, tror det var hon vi hade i kursen Pedagogik och ledarskap. En mycket klok kvinna!

Det är lite så det känns idag. Det bara måste röra till sej riktigt ordentligt för att det sen ska kunna gå och få ordning på det hela. Skulle eg. vara på IVA ikväll, men var så trött i huvudet efter gårdagens kuratormöte och uppstressad över det kaos jag just nu lever i att jag helt enkelt inte klarade av att åka iväg. Istället har jag suttit hemma och funderat, hittat lösningar och mailat till massor av olika människor för att försöka få till en lösning. Det är många lösa trådar som måste knytas samman. Men jag tror minsann jag har hittat lösningen! Nu hänger det på om skolan tycker att min lösning är ok, vilket jag innerligt hoppas att dom gör. Dessutom hänger det på vad försäkringskassan säger, och om jag ska fortsätta vara sjukskriven på halvtid eller om jag går över o blir sjukskriven på heltid. När jag sen orkar, vill och kan så är det bara att jobba.

Visserligen innebär min problemlösning att jag inte kommer ta någon ssk-examen än på.... länge. Men spela roll.... huvudsaken är ju ATT jag får examen, inte NÄR jag får den! Jag menar.. jag har 32 år kvar till pension, jag ska nog hinna jobba som ssk så det räcker och blir över flera gånger om... *haha*

Nästa vecka ska jag ha två möten med folk i skolan, då får vi se vad dom säger om mitt förslag på studieplan. Känner mej hoppfull, för första gången på länge!

Livet är spännande nästan jämt.... Lite FÖR spännande när man hamnar mitt emellan två myndigheter och inte har rätt till hjälp från någon av dom. Bara för att man anstränger sig och faktiskt försöker komma tillbaka till livet igen. Jag vet ärligt talat inte hur detta ska lösa sig. Jag har ingen aning. Och helt ärligt orkar jag inte bry mej om det heller....

Ska fortsätta att fundera över hur det kommer sig att man inte får vara deltidssjukskriven när man är student. Antingen presterar man 100%, eller så presterar man ingenting. Något mellanting finns inte. Det tycker jag är märkligt. Det är alltså bättre att jag är sjukskriven på heltid än på halvtid. Är jag sjukskriven på heltid får jag hjälp. Nu när jag är sjukskriven på halvtid får jag ingenting. Det är tacken för att man anstränger sig och gör sitt bästa för att komma tillbaka till livet. Jag vill inte gå hemma o dra! Jag har gjort det tillräckligt länge, och det tar knäcken på mej! Tycker att "någon" borde vara glad för att man vill komma någon vart. Men nej, det går inte. Motarbeta dom som redan ligger, dom som är svaga och inte orkar bråka. Gör det.

Just nu känns det svenska samhällets skyddsnät som ett enda stort skämt. (Och jag tackar gudarna för världens bästa kurator som bråkar åt mej när jag inte orkar.)

Idag blev det en tur till simhallen igen. Lyckades med konsten att simma 1000 meter idag, är väldigt nöjd med det! Dock ligger det ett litet moln över mej efter besöket i simhallen... När jag kom dit var det en (vuxen) tjej/kvinna i omklädningsrummet. Jag gick in där o ställde min kasse på bänken när hon stirrade på mig och utbrast "är du en tjej?!?" Eh, ja, det är jag... "Jaha, jag trodde du var en kille". Ja men, TACK för den!! Liksom... Visserligen har jag inte så mycket hår att skryta med, men inte f**n ser jag ut som en kille för det!! Jag veeeet att jag inte ska ta åt mej. Men jag gör det ändå. Jag har inte styrkan att låta sådana kommentarer bara rinna av mej. Särskilt inte när det kommer från vuxna personer. Då blir jag riktigt ledsen. Mina komplex över håret blev ju inte mindre idag, om man säger så...

Ögonfransarna är på väg tillbaka nu! I alla fall på nedre ögonlocken, där är det riktigt många fransar. Lite glesare på övre ögonlocken, men det är på gång där också. Det ska bli SÅ skönt att få ögonfransarna tillbaka! För nu när man inte har haft några på ett tag märker man vilken nytta dom gör.... Jag har fått så gräsligt mycket skräp i ögonen sen jag tappade mina ögonfransar, något jag inte brukar störas av så vansinnigt ofta i vanliga fall. Så visst gör dom nytta, dom små fransarna! Ögonbrynen är lite långsammare... men dom kommer, dom också. Har hittat ett par mörka strån även där.

Hoppas på att min lymfterapeut hör av sej i veckan. För nu är jag rejält less på framför allt min hand och fingrarna, som är rejält svullna. Är fumlig med handen och kan inte använda den normalt pga svullnaden. Håller på med min massage och mina gymnastikövningar, men det hjälper inte. Kompressionen hjälper på armen, men gör handen sämre. Jag är så less, så less.... Vill ju bli normal igen!! Så normal man nu kan bli efter en så'n här resa...

Apropå skolan....

I nästan alla kurser jag hittills läst på ssk-programmet pratas det mycket om vikten av att se till varje människas indiviuella behov.

Det kanske är något som skolan själva borde börja med?? Att leva som dom lär... Att se till varje students enskilda situation, vara lite flexibel i speciella situationer.

Så, nu ska jag sluta gnälla på skolan!   Ska ta och se om jag kan få ihop mitt praktikschema istället, måste plocka om mina timmar lite nu när jag är 50% sjukskriven. O så hoppas vi på att skolan är snälla nog att låta mej hålla på 2-3 veckor efter att praktikperioden är slut, så jag får ihop de timmar jag behöver....   

På min praktikplats är dom helt underbara, både min handledare, huvdhandledare och övrig personal. Dom är måna om MIG, det är JAG som kommer i första hand, och dom gör allt för att jag ska få ut så mycket som möjligt av min praktik och att det ska bli så bra som det går i min speciella situation. Har ett otroligt stöd därifrån, och det känns bra! Det är jag och min hälsa som kommer först, allt annat fixar sej och det löser dom. Inga problem. Så härligt!

Vissa dagar är märkligare än andra... Rörigt är bara förnamnet. Men det blir kanske väl, någon gång.

Har varit iväg o träffat min kurator idag. Mycket välbehövligt! Hon är en fantastisk människa. Vi har patat en massa, hon ska hjälpa till att fixa en massa, jag är numera sjukskriven på halvtid och har fått lite nya mediciner. Det ska bli ordning på mitt liv också, säger både kuratorn och läkaren jag träffade idag. Själv har jag lite svårt att tro på det just för tillfället, men jag litar på dom ändå!

Dagens röriga är skolan... Dom är verkligen helt otroliga på att göra livet så surt som möjligt för sina studenter! Just nu är jag så less på dom... och med 99,99% säkerhet så kommer jag inte få någon examen i januari heller. BLÄ!! Troligtvis står jag snart utan både skola och jobb, kuuul!! Eller inte... Ok, jag vet att jag får tim-jobb på mitt gamla jobb, som uska. Men man kan ju inte leva på tim-jobb i all evighet. Och stressen över att aldrig veta om/när/hur mycket man får jobba är inte bra för mej just nu.. Men vad ska man göra? Om det är det enda alternativet som ges, så... Nåja, vi får se, det kanske löser sej ändå. Började ju på högskolan för att jag inte vill jobba som uska längre. Men visst, ett tag kanske jag kan göra det...

Får blanda in lite annat folk som ska luska reda på hur min situation kan lösas. Det är ingen idé att jag som student försöker, för det är lönlöst, tvärstopp. Likadant om jag som mamma (eller vi som föräldrar, för den delen) vill försöka få till något som inte hör till det "normala". Det funkar inte. Men då skickar man kuratorn på dom, så kanske det går att lösa!

Är bara så trött nu.... trött, trött och åter trött. Sömnbristen börjar sätta sina spår. O så när allt strular så... då blir jag så trött. Less. Orkar inte. Vill bara gå o gömma mej någonstans o aldrig mer komma fram.

Ja, nu är det faktiskt dags för lite rehabilitering. Måste få igång min kropp igen efter cancer-resan, det bara är så. Så idag tog jag mej i kragen och åkte iväg till simhallen! Hela 500 meter simmade jag.... Inte mycket att skryta med.. MEN, 500 meter är bättre än 0 meter, och huvudsaken är ju att jag faktiskt tog mej ut och iväg, istället för att bara sitta i soffan. Hade gärna simmat lite längre, men det gick inte, jag fick ingen luft till slut.... kunde knappt andas det sista. Antar att det är en kombination av 9 månaders mer eller mindre (mest mer) totalt stillasittande, cytostatikan och strålningen. Kondtionen ligger på alldeles för mycket minus... Men det ska bli ändring på det nu. :) Kanske kan det bli ett par längder till nästa gång jag är i simhallen. För det blir fler vändor till simhallen, absolut. I alla fall minst 9 gånger till, eftersom jag köpte ett 10-kort.. Då MÅSTE jag ju åka dit emellanåt! *ler* Det gäller att vara lite smart... ;) Hoppas det kan passa att ta med bubarnen någon gång också, så kan dom leka medan jag simmar. Perfekt!

Nu så här efter simningen känns det riktigt gott att sjunka ner i soffan med en kopp kaffe. Äter lite lördagsgodis också, som jag köpte till mej igår men som jag sen inte alls var sugen på.... ;) Men idag smakar det gott!

Slänger in ett dagsfärskt foto på mej också. Så här ser jag ut just nu! :)