Livet är spännande nästan jämt.... Lite FÖR spännande när man hamnar mitt emellan två myndigheter och inte har rätt till hjälp från någon av dom. Bara för att man anstränger sig och faktiskt försöker komma tillbaka till livet igen. Jag vet ärligt talat inte hur detta ska lösa sig. Jag har ingen aning. Och helt ärligt orkar jag inte bry mej om det heller....

Ska fortsätta att fundera över hur det kommer sig att man inte får vara deltidssjukskriven när man är student. Antingen presterar man 100%, eller så presterar man ingenting. Något mellanting finns inte. Det tycker jag är märkligt. Det är alltså bättre att jag är sjukskriven på heltid än på halvtid. Är jag sjukskriven på heltid får jag hjälp. Nu när jag är sjukskriven på halvtid får jag ingenting. Det är tacken för att man anstränger sig och gör sitt bästa för att komma tillbaka till livet. Jag vill inte gå hemma o dra! Jag har gjort det tillräckligt länge, och det tar knäcken på mej! Tycker att "någon" borde vara glad för att man vill komma någon vart. Men nej, det går inte. Motarbeta dom som redan ligger, dom som är svaga och inte orkar bråka. Gör det.

Just nu känns det svenska samhällets skyddsnät som ett enda stort skämt. (Och jag tackar gudarna för världens bästa kurator som bråkar åt mej när jag inte orkar.)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...