Är fortfarande väldigt trött, men inte riktigt lika mycket som tidigare. Är fortfarande yr och groggy, men inte riktigt lika myckt som tidigare. Igår och idag har skelettsmärtorna, framför allt i ländryggen och smalbenen, slagit till med full kraft. Men det är hanterbart. Smaken i munnen or fortfarande lite märkligt, men svampen på tungan börjar sakta ge sej. Så jo, jag kan nog säga att jag börjar piggna till litegrann efter senaste behandlingen. Inte mycket, men lite. Det värsta är över. Sååååå det innebär ju att: DET ÄR BARA EN BEHANDLING KVAR!!!!!!!!!!!!!!!!!! Har avverkat 5, nu är det bara 1 kvar! Visserligen är jag så totalt nerkörd så det känns som att en omgång till av cellgifterna kommer att ta livet av mej.... *ler* Men bara en gång till, sen får jag återhämta mej. På riktigt, under lång tid. HURRA!!! Hur illa det än blir efter nästa gång, så är det SISTA gången. Känns som jag kan stå ut med nästan vad som helst då.  Vid nästa behandling har barnen dessutom sommarlov, så jag slipper passet med att se till att skolväskor är packade, läxor är gjorda, att dom kommer upp och iväg på morgonen osv. Vi kommer allihop bara kunna lata oss och göra som vi vill, gott! Ska bli SÅ skönt att bocka av den här delen av behandlingen! Sen är det bara att hoppas på att jag aldrig mer i hela mitt liv ska behöva utsättas för detta. För det är en riktig plåga och pina, det kan jag lova.... 

Lika fruktansvärt trött som igår, rejält yr i huvudet (tur det finns väggar att hålla sej i....) och skaplig slemhinnepåverkan i munnen med smärta, småsår och konstig smak som följd. Antingen smakar maten ingenting, eller bara konstigt, på något vis. BLÄ vad det inte är kul att äta då!! Fast man måste.... sitta och tvinga i sej mat som smakar.... ja, konstigt. Varm mat/dryck är näst intill omöjligt, det gör SÅ ont att äta/dricka det! Lite småjobbigt när man vill ha kaffe.... MÅSTE ha kaffe, även om det smakar konsigt och gör ont att dricka... Märligt, det där. *ler* Just nu är jag dessutom väldigt sugen på ett kopp te. Inte såååå bra, kanske...

Kom på förut att det var dags att plocka stygnen på lillkatten efter hennes kastrering. Funderade en stund på om jag skulle åka idag, eller vänta till på måndag. Med tanke på hur jag mår ska jag INTE vara ute på vägarna och köra runt idag! Men jag åkte idag ändå. Ohyggligt idiotiskt, med tanke på min yrsel... Men men, jag åkte som sagt i alla fall. Sen blev det en sväng till apoteket också, för att hämta antibiotika till lillkatten, hon har en begynnande infektion i operationssåret, så medicin två gånger om dagen i en vecka blev "domen". Så trots yrsel så kanske det var tur att jag åkte iväg idag. Ingen ver hur det hade sett ut om jag väntat till måndag.

Nu sitter jag här ensam. Just nu ogillar jag väldigt mycket att vara ensam. Är ledsen, nere, kroppen är så j***a sliten efter allt med operation och cellgifter, jag förstår inte hur jag ska överleva. Även om jag ibland mår "bra", så är det väldigt, väldigt långt ifrån mitt vanliga jag. Känns som att den här skiten tar mer liv ifrån mej än den kommer att ge. Jag vet inte hur jag ska få tillbaka det jag vill ha. Vad jag än gör, vad jag än säger, så blir det bara fel. 

Nej, nu lägger jag ner för idag. Har inte gjort annat än sovit i två dagar, så jag kan lika gärna fortsätta några timmar till.

I förrgår var jag riktigt hög på kortison. Fick en massa saker gjorda här hemma och kände mej relativt full av energi. I går förmiddag kändes det nästan lika dant. Tiden gick och allt kändes ok. Ända till kl.13 Då totaldäckade jag, som att någon helt plötsligt slog mej med något hårt i huvudet.... Det gick bara inte att hålla sej vaken..... La mej på sängen och sov i 3 timmar.... Hualigen... men attans så skönt det var! Upp, dricka lite kaffe och sen laga mat. Kändes som jag piggnade till lite.

Under matlagningen hittade jag en ny biverkning! *ler* Halva vänstra underarmen, handen och fingrarna domnade bort.... Kände lite domningar i ansiktet också. Inte helt lätt att skära lök, lyfta stekpanna och röra i grytor när man inte känner vad man har i handen!   Tur att högerhanden var med på noterna i alla fall! Domningarna släppte så småningom, och nu är det väl bara att vänja sej vid att dom kommer lite då och då.

Sen blev jag dessvärre inte så mycket piggare. Ägnade hela kvällen åt att bara ligga i sängen och slumra till och från. Skönt att barnen är så pass stora att dom klarar sej själva vad gäller lek, läxor, mat och allt annat kvällsfix!! Dottern passade även på att diska, och sonen städade sitt rum. Igår hade jag då rakt inte orkat med att vara tvungen att fixa kvällsmat, tjata på dom om att borsta tänderna o sån't.... orkade ju knappt ens gå från sängen till toaletten. Trots all min extra sömn igår har det inte varit några problem med att sova inatt. Känner mej fortfarande helt slut och rejält groggy, huvudet snurrar och jag är bara trött, trött och åter trött.... Så nu får jag väl ägna resten av dagen åt att inte göra något alls. Tur att jag har mat i kylen, bara att värma, så jag slipper tänka på att laga något! :) 

Även om jag har kommit över det där med att inte våga/vilja visa mej ute utan hår/peruk/sjal, så lägger jag ändå väldigt mycket tid och energi på just håret. Tycker att förlusten av håret är något av det absolut jobbigaste mitt i hela denna resan... Kommer aldrig riktigt kunna aceptera att jag tappat det, så liger mycket krut på att titta på det som vuxit ut, ta foton och längta, vänta och hoppas på att det växer ut till samma längd och tjocklek som det var innan. Helst NUU!

Så här långt har i alla fall hårväxten komit idag! :)

en så'n fin kommentar idag, jag blev så glad! Var inne på onkologmottagningen en sväng innan jag fick mina cellgifter, och sprag på den USKA som var med när min PICC-line lades in. Hon frågade hur jag mår, och jag sa som det var, att just nu mår jag riktigt bra! Har haft det rätt lugnt fysiskt sen jag var inlagd en dryg vecka för neutropen feber, sen har det inte varit någon mer skit. Mentalt är det riktigt bra nu också, mår allmänt bättre än på länge.

Denna USKA säger att det verkligen SYNS på HELA mej, men framför allt i ansiktet, runt ögonen, att jag mår bättre nu än jag gjort tidigare (träffar på henne nästan varke gång jag är på sjukhuset, så hon har sett mej ganska många gånger). Hon tyckte att jag lyser. Det var så himla kul att få höra det, och jag vet att hon verkligen menade det, det hördes på rösten. :)

Idag har jag fått min näst sista cellgiftsbehandling. SÅ skönt!! Nu får man väl bara vänta på att biverkningarna ska dra igång om några dagar... Men blir det inte värre än sist så kan jag leva med det. Visst var jag trött och hade ont, konstig smak i munnen o sånt, men det gick ändå att hantera rätt bra. Betydligt bättre än biverkningarna efter förra cellgiftssorten! Hoppas det blir likadant denna gången som sist.

Sitter här med rödmosiga och varma kinder. Det är en lite allergisk reaktion på detta cellgiftet. Tur ändå att man stoppar i sej så mycket kortison som man gör, trots att jag sover så rackars dåligt på det, undrar hur dessa reaktioner hade varit annars..... Detta är precis som sist, minns att jag var röd och varm om kinderna på kvällen då också.

Kom också på att det idag är precis 4 månader sedan pappa dog.... Känns lite konstigt.... 4 månader är inte så länge, ändå känns det som det är en hel evighet sen han avled. Men det är väl för att det har hänt så mycket runt mej och min sjukdom...

Nej usch, nu blev jag lite ledsen.... Ska ta och gosa med barnen en stund.

Idag har jag varit ute bland folk utan vare sej peruk eller sjal. Gick till affären förut, och glömde bort att ta på mej sjal. Har varit nära förut, men jag har kommit på det precis när jag ska gå. Men icke idag, idag knallade jag iväg, och kom inte på det förrän vi var på väg hem. Nåja, jag överlevde! *ler* SÅ himla farligt var det faktiskt inte... Jag menar, det är ju så här jag ser ut nu. Jag skäms inte för det. Inte ett dugg.

Har köpt mej lite smink idag också, för första gången på hur länge som helst, jag använder aldrig smink annars..... Men idag blev det en brun ögonbrynspenna. Börjar se lite tomt ut nu när nästan alla strån i ögonbrynen är borta, så jag ska måla lite från nu. Det känns bra, skönt att kunna göra något positivt åt sitt utseende trots allt.

Har börjat med högdos kortison idag, inför morgondagens cellgifter. Tjohoo, då ryker snart sömnen!   Tre dagar på kortison, sen sover man inte på en vecka. Eller jo, till helgen, när biverkningarna kommer, då blir jag trött. Då får jag sova. Fast jag undrar hur mycket av tröttheten som är biverkningar av cellgifterna, och hur mycket av den som kommer bara för att jag sovit så lite flera nätter i rad innan.... 

Cellgifterna, ja.... Behandling nummer 5 i morgon. Det är inte klokt vad fort det har gått, trots allt.... Tyckte när jag fick första behandlingen att det var så många behandlingar kvar och det skulle ta en halv evighet innan det var klart. Men nu, nu är jag snart där... SÅ skönt! Och jo, tiden har gått ganska fort. Det är bara dom värsta biverkningsdagarna som är sega och jobbiga, annars rullar det på.

Ibland är det så skönt att få vara ensam, rå om sej själv och inte behöva bry sej om någon annan. Ibland är det gräsligt jobbigt att vara ensam..... Igår efter att älsklingen åkt hem blev det så där fruktansvärt jobbigt. Visste inte alls vad jag skulle hitta på, var ledsen och allt kändes bara skit... Så det slutade med att jag åkte hem till mamma. Tänk så skönt att få åka iväg själv, utan barnen! Har haft det mysigt med mamma, och helgen har gått så fort!

Nu är det snart vardag igen.... En vardag som i morgon bitti börjar med att det är dags för 3 dagar med högdos kortison. Får en ny omgång cellgifter på tisdag, behandling nummer 5 av 6. Hualigen.... Men men, lika bra att avverka en omgång till, så är det bara resten kvar sen! Fast jag räknar det inte som att den här behandlingen är över innan jag har genomlidit alla biverkningar, så först om ett par veckor kan jag säga att "det är bara 1 behandling kvar". Tänkt så härligt, när jag kan säga det, att det bara är 1 behandling kvar!! Att få lägga den här skiten bakom mej och gå vidare till nästa variant av behandling. Inte för att jag ser fram emot att spendera hela sommaren på resor till sjukhuset, men vad gör man.... Bara att stå ut! Som vanligt.... Fy, så trött jag är på att behöva "stå ut".