Igår var jag med om en lite lustig känsla... I början när jag tappade håret tyckte jag det var jättejobbigt... Ja, det tycker jag fortfarande att det är, tycker inte att jag ser klok ut utan hår, men jag har vant mej. Jag har inget hår, det är så här jag ser ut nu, that's it, liksom. Har trivts superbra i min peruk, men pga. värmen i sommar har jag inte använt den sen... midsommar, tror jag det var. När jag la undan peruken då skippade jag även sjalarna, jag gick utan något alls på huvudet. Bekvämt? Nej, inte speciellt. Men det är så här jag ser ut, och jag skäms inte för det. Fick en kommentar av en medpatient på strålet häromdagen, hon tyckte att jag var SÅ modig som inte hade något på huvudet! Vet inte om jag tycker jag är så modig... men jag blev glad av hennes ord i alla fall!

Nåja, igår fick jag i alla fall för mej att jag skulle plocka fram peruken igen, det är ju inte alltför varmt ute längre. Satte peruken på huvudet, tittade mej i spegeln och tänkte..... vad konstig jag ser ut med hår!   Så, även om jag inte är bekväm med att vara utan hår, så har jag vant mej vid det.  Accepterat? Nej, aldrig i livet. Men vant mej.

Håret växer så det knakar nu. Men bara på längden. Det blir inte tjockare!   Men det kommer väl så småningom.... Lite mer färg på det skulle inte heller skada, de strån jag har är ljusa/grå/färglösa. Jag är lite (läs:mycket) otålig, det där med att vänta, ha tålamod, är INTE min starka sida! 

Japp, nu är man på upploppet av strålbehandlingen! De sista 8 behandlingarna är boost, och dom är härmed inledda. Ett lite mindre område som strålas, men samma dos av strålning, som en extra säkerhet. Läkaren bestämde idag att jag inte skulle ha bolusplattan precis över såret, utan bara där huden är hel. Så halva har dom klippt bort! Det innebär att strålningen går lite djupare vid såret och således inte påverkar huden riktigt lika mycket. Skulle såret hinna läka innan strålningen är klar (vilket ingen tror att det ska göra, men ändå...) så lägger dom på den bortklippta bolusplattan där igen. Har Mepilex lite överallt just nu, känns det som... *ler* Dels över såret, sen även över nyckelbenet där jag är väldigt röd, o så en bit på ryggen där jag är väldigt röd. Skönt att skydda huden lite så att inte kläderna skaver där jag redan är så ömtålig. Strålreaktionen fortsätter ju som sagt ett par veckor efter behandlingsslut, och tills dess är det ett tag kvar.

Passade på att sova en stund förut. Känner inte direkt att strålninge har påverkat mej så jag blir tröttare, men eftersom jag behöver sova middag nästan varje dag trots att jag sover bra på nätterna så är jag nog mer påverkad av den än jag känner. Eller så är det fortfarande sviter efter cellgifterna. Eller en kombination av båda, kanske. Nåja, bäst att passa på att njuta så länge det varar, om knappt tre veckor börjar skolan, och då är det slut på friden! *ler* Men hellre det än att gå runt o må dåligt och vara sjukskriven hela tiden, det är inte så värst upplyftande...

Tog ett nytt kort på mitt strål-sår i armhålan. Men jag ska nog inte lägga ut det här.... ifall det är någon läsare som är känslig för sån't. Fy f**n vad det ser illa ut nu! Ont gör det också... Lite olika bud från sköterskorna får man också. Den jag pratade med igår sa att jag skulle lufta så mycket det bara går och att det är bra att inte ha något på såret. Den jag pratade med idag sa att det SKA vara förband över såret, för att det ska hållas fuktigt. Fukten är nödvändig för att den nya huden ska kunna växa till sej, om man bara luftar så torkar huden och spricker sönder. Och det har jag märkt.... det är inte alls skönt. Men det är svårt att få något förband att sitta fast i armhålan. En vanlig bh kan jag inte ha på mej, det skaver och gör ont. Dock har jag idag letat fram den bomulls-bh jag fick efter operationen i januari. Den går bra att använda, och så kan jag lägga Mepilex över såret som hålls på plats med hjälp av bh'n. Hoppas att det funkar inatt också! Så ska jag ta med bh'n till strål i morgon så får vi se om dom har hittat på något annat förband jag kan ha som sitter bättre. Dessutom ska en läkare titta på mej i morgon, för att bestämma om jag ska använda bolus-plattan jag haft över armhålan och bröstet/ärret hittills under behandlingen även dessa sista 8 behandlingar, eller om vi ska strunta i den med tanke på hur huden ser ut.

Naglarna fortsätter att lossna. Har inte tappat någon än, men det är bara en tidsfråga... Verkar bli rätt många naglar som trillar! Blä...

Men som jag sagt innan, det är bara att bita ihop och stå ut! Det är bara att bryta ihop, och gå vidare.

Ja, nu börjar nedräkningen av strålbehandlingar på allvar! Är nu nere på ensiffrigt, 9 behandlingar kvar. HURRA!! Gissa om jag ska fira nästa helg, när allt är över! Riktigt superfirande ska det bli med älsklingen, ååå vad jag längtar!

Strålsåret, då.... Igår var det ännu värre än i lördags. :( Ingen hud, men vätskade inte direkt. Idag är det både bättre och sämre. Halva såret har återfått lite hud, resten av såret är fortfarande utan hud och vätskar en del. Ont gör det också, men det är lite svårt att veta vad som beror på såret, vad som beror på strålningen i allmänhet, och vad som beror på lymfsträngarna jag har. Bara att bita ihop och stå ut! Det var väl ungefär så dom sa på strål när jag visade upp det idag... Eller, nej, dom sa inte så bokstavligen, men det är så jag får göra. Bita ihop och stå ut. Men efter hela våren med cellgifter har jag blivit rätt bra på att göra just det. Och ska jag vara ärlig så är det här ingenting jämfört med hur skit man mår av gifterna. Har hellre det här såret än behöver få gifter en gång till! Det som gäller är att lufta, lufta och åter lufta såret. Och det gör jag, hela tiden när jag är hemma. Det enda råd sköterskan kunde ge mej utöver det, är att skippa bh helt och hållet ett tag. Hemma har jag inte använt bh på ett tag, men det känns inte jättelockande att gå ut utan bh och således också utan protesen. Men samtidigt... måste man så måste man. Gör vad som helst för att det ska bli bättre! Eller i alla fall inte sämre. Hoppas på att ha läkt ihop skapligt innan skolan börjar.

Skolan, ja... Herre gud, det är ju snart dags att dra igång igen!! La till höstens kurser i PingPong förut, och fick en pirrande känsla i magen, det som förut har legat så långt fram i tiden är snart här.... Sista rycket!! Snart så, snart är det klart! "Bara" två kurser kvar.... Sista fighten med omvårdnads-tanterna. Ser med spänning fram emot att få veta vart jag ska spendera 7 veckors praktik!

Dottern sa till mej igår att "mamma, jag hoppas att du blir en bra sjuksköterska. En så'n där som kan allt som du behöver kunna."    Det hoppas jag också!   

Strålskador på huden är inte alls speciellt skönt. Det jobbigaste i sammanhanget är att jag fått order om att INTE smörja området där huden lossnat. Detta för att minska risken för infektioner. Men jag VILL smörja! Helst fyra gånger om dagen.... Är även skinnflådd på nästan hela operationsärret, och det vätskar och varar lite. Dessutom har jag fått veta att strålningen påverkar cellerna ungefär 2 veckor efter avslutad behandling, så huden får inte börja återhämta sej än på ett tag. Hur farao ska det här sluta??

Så här ser jag ut nu, med 10 behandlingar kvar.

Igår var jag på simulering för att ställa in nya strålfält inför boost-behandlingarna på strål. Precis som förra gången så ritade dom lite på mej. "Dom här markeringarna måste du vara rädd om tills du kommit igång med boost-behandlingarna" sa sköterskan till mej, dvs. fram till på onsdag. Jo, det är ju lätt, när en av markeringarna sitter i armhålan! Mycket av den är borta redan nu, dagen efter att den ritades, utan att jag har gjort något alls. Hur ska det då vara på onsdag? Och hur sjutton ska jag bära mej åt för att tvätta mej utan att markeringen försvinner helt? Inte kan jag smörja mej heller, för då försvinner markeringarna. *gah* Nu håller jag på att längta halvt ihjäl mej tills det här är över!! 23 gånger avklarade, 10 kvar....

Nu behöver jag inte ha beslutsångest över hur jag ska göra med skolan i höst. För det har försäkringskassan bestämt åt mej. Inte min handläggare, för hon är på semester, utan en annan. Hon har idag bestämt att min sjukskrivning går ut den 28 augusti och från den 29:e pluggar jag på heltid. Punkt. Trots att jag försökte förklara för henne att jag i dag inte vet om jag kommer klara av att gå tillbaka på heltid. Kanske blir det halvtid. Om jag ens kommer orka alls!? Jag vet inte. Jag kan inte säga det förrän det närmar sej terminsstart, och när jag vet så hör jag av mej till berörda instanser, både FK och CSN. Men det spelade ingen roll vad jag sa. Min sjukskrivning går ut den 28:e. Så nu har jag inget val. Jag måste plugga heltid. Trots att min läkare sjukskrev mej till 30 september, bara för att jag skulle kunna välja själv hur jag vill göra. Det var så skönt att ha det så, att kunna få välja, att inte behöva känna någon press. Men man får visst aldrig vara riktigt glad.    Fast det kanske är lika bra, så jag slipper FK. Men samtidigt ska man väl inte behöva jobba halvt ihjäl sej heller! Om man inte orkar.... bara för att FK tycker att man kan/orkar. Tyckte läkaren hade skrivit så bra på sjukintyget precis hur jag mår, både fysiskt och psykiskt, hur hela den här cirkusen påverkar mej och min förmåga till arbete/studier. Men nej, det skiter FK i. Jävla idioter!! Är fruktansvärt ledsen ikväll.

Har varit och fått min 21:a strålbehandling idag, nu är det bara 12 kvar! 4 "vanliga" behandlingar och 8 boost-behandlingar. I morgon är det dags att lägga sig i simulatorn för att ställa in dom nya strålfälten för boost'en. Skönt att det börjar ta på eländet!

Har avverkat ett läkarbesök på onkologen också, och fått klarhet i min kommande anti-hormonella behandling. Först var det ju sagt Zoladex-sprutor ytterligare 2,5 år (sammanlagt 3 år) och Tamoxifen-tabletter i 5 år, med start efter strålningen. MEN nu har jag ju haft blodpropp, och Tamoxifen ger ökad risk för blodpropp. Läkaren jag träffade idag var dock lite osäker på om min blodpropp skulle räknas som "riktig", eftersom jag fick den pga. min PICC-line, hade jag inte haft PICC-line hade jag inte fått blodpropp. Men efter att hon rådfrågat en kollega sa hon att jag ändå har en ökad propprisk. Då blir läget lite annt... Jag kommer nu istället att få en tablett som heter Arimidex/Anastrozol. Den verkar på lite annat sätt än Tamoxifen, och kan bara ges till kvinnor som passerat klimakteriet. Det har jag ju normalt inte gjort, men pga. Zoladex'en (som stängt av mina äggstockar) så är jag ändå i klimakteriet. Och eftersom jag måste vara i klimakteriet under hela Anastrozol-behandlingen så får jag stå ut med Zoladex-sprutorna i 5 år, istället för 3. Tjohej! Eller nå't... Men det spelar ingen större roll, ska jag ta sprutorna i 3 år kan jag lika gärna ta dom i 5 år. Tabletterna ska jag börja med inom en vecka efter att strålningen är avslutad. Sen är det bara att hoppas på att biverkningarna inte blir alltför jobbiga! Måste börja tänka på att stoppa i mej mat som innehåller mycket kalk, och röra på mej ordentligt, eftersom Arimidex/Anastrozol kalkar ur skelettet.... Lite lagom kul biverkning, men jag har en stor fördel i och med att jag är ung. Benskörhetsrisken är större för äldre personer. Och som sagt, motion och kalkhaltig mat... Kanske man kan få lite motivation till att röra lite mer på sej istället för att bara sitta i soffan och slöa... Läkaren sa dessutom att behandling med kombinationen Zoladex och Anastrozol är lite vassare/bättre är behandling med Tamoxifen. Det är ju trevligt! Var lite orolig först för att jag inte skulle kunna få en bra behandling i och med att jag inte kan ta Tamoxifen. Men den oron var ju helt onödig, som skönt är! Vill ju så klart ha den absolut bästa behandling som finns.

Sen var det ju det där med skolan.... Heltid, eller halvtid? Har beslutsångest som heter duga... Jag är ju helt inne på att läsa på heltid, det är det jag vill, och som jag mår nu så tror jag inte att det ska bli några problem. Men sen vet ju ingen hur jag mår av Anastrozol-tabletterna.... Men samtidigt kan man ju inte ta ut något i förskott, jag försöker att inte tänka alltför mycket på biverkningar som jag kanske inte ens får. Så jag antar att det är lika bra att köra igång skolan på heltid som jag har tänkt. Går det så går det, och går det inte så får det bli en annan dags bekymmer. Det vore så himla skönt att bli klar med utbildningen i januari. Det har redan dragit ut lite för länge på tiden. Jag vill tillbaka till livet igen, och det livet är skolan.