Ja, nu är jag inne på andra strålfria dagen. :) Håller som bäst på att försöka återanpassa mej till det verkliga livet igen, utan sjukhusbesök stup i kvarten, trötthet och allmänt dåligt mående. Än så länge känner jag inget av biverkningar av tabletten jag har börjat ta. Vi får väl se hur länge det varar! ;) Men det är klart, jag har bara tagit 4 stycken än... Nu ska man tillbaka till livet! Igår var jag en sväng i Jönköping och fikade med en gammal studiekamrat som jag inte sett på alldeles för länge. Riktigt trevligt var det! Så skönt att komma hemifrån lite. Och skönt att kunna göra en så'n resa utan att vara helt slut när man kommer hem! Att vara ute och åka, fika, handla, träffa folk, eller vad man nu gör, och sen komma hem och ändå ha energi kvar. Det är ljuvligt! Denna veckan ägnar jag mej åt att vila och ladda, för på måndag är jag inte längre sjukskriven. Då är jag heltidsstudent igen, och livet rullar på i 150. Barnen började skolan igår, skönt att dom kommer in i lite rutiner innan jag börjar plugga också. Dom har varit lite bortskämda med att jag har varit hemma så länge, jag har funnits här för dom både morgon och eftermiddag. Men snart är det slut på det...

Strål-såret vätskar och geggar rätt ordentligt fortfarande. Men jag börjar se att det kommer ny hud också, framför allt i området där såret började. Skönt att det ändå börjar läkna lite, även om det kommer att ta rätt lång tid innan allt är läkt. För samtidigt som vissa delar av såret läker så blir det nytt sår på andra ställen...

I eftermiddag ska dottern till frissan för första gången. :) Tidigare är det jag som har klippt henne, bara kapat yttersta topparna, eller klippt några cm eller en dm ibland. Men nu är det dags att hon får en "riktig" frisyr. Det blir spännande för henne!

Igår var jag på strålning nummer 33 av 33. Nu är det över! Inget jag gråter så värst mycket över. ;) SÅ skönt att allt är klart! I dec/jan trodde jag aldrig att jag skulle komma så här långt.... när jag hade operation, alla cellgifter och hela stråltiden framför mej. Men nu är jag här, och det känns bra! Nu ska man bara försöka börja leva lite igen... Innan jag åkte hem från sjukhuset igår träffade jag en strål-läkare. Hon tittade på mitt sår och sa att hon tyckte det var väldigt skönt att jag inte skulle strålas mer... det är inte vackert alls.... Hon bad till och med om ursäkt för vad dom ställer till för mej! Halvt på skämt, halvt på allvar. Nu ska det i alla fall bli skönt att få börja återhämta sej, även om det tar ett par veckor till innan strålreaktionen i huden vänder åt rätt håll. Än kan det bara bli sämre.

På eftermiddagen kom en gammal barndomsvän med dotter och firade med mej. Vi ses inte så jätteofta, så det var riktigt trevligt! Mysigt att gosa 3-månaders bebis också. :)

Idag har jag tagit min första Anaztrosol-tablett. Den första av 1827 stycken... *haha*

Usch, jag är verkligen inte alls redo för att börja skolan om en vecka.... inte alls. Känns som att det är nu allt kommer ikapp, på något vis... allt som jag inte har orkat bearbeta under resans gång för jag har haft så fullt upp med att vara fysiskt slutkörd. Undrar på allvar hur f**n jag ska orka... men det får väl gå, på något vis.

Ogillar min dumma ödem-arm! Eller framför allt handen som numera är rejält svullen! Börjar få svårt att röra fingrarna ordentligt. Ska träffa lymfterapeuten på torsdag, hoppas att hon har något bra att komma med! Med tanke på hur sårig jag är just nu lär det inte bli någon ärrmobilisering just nu, kan inte ha en massa tejp i såret och på hud som trillar av bara man tittar på den... Men hon måste göra något åt min hand. Det är svårt med arm-strumpan jag har, för har jag den på mej svullnar handen jättemycket men armen är skaplig, har jag den inte på mej så blir handen något bättre, men armen svullnar en massa istället.

Efter dagens strålbehandling fick jag taktil massage, en helkroppsbehandling som jag har fått en gång tidigare på onkologen. Det är så ljuvligt skönt! Jag blir så otroligt avslappnad, och jag känner hur stressen rinner av mej och må-bra-hormonerna börjar flöda. Det är sannerligen något jag behöver! Jag är oerhört mentalt stressad just nu... Det är så gott att bli omysslad en stund, bara fokusera på sej själv och stänga ute omvärlden en stund. Och eftersom detta är den enda rehabilitering jag har möjlighet att få just nu, så njuter jag av varje sekund! Ska få en behansling nästa vecka också, sen får vi se hur det bli. Kommer definitivt att fortsätta gå på massagen, men när det blir igen återstår att se. Marianne har bara massage en dag per vecka, och det vill till att det passar med mitt skolschema.

Vet egentligen inte om jag är mentalt redo att dra igång med skolan på heltid än... Men förhoppningsvis löser det sej bara jag kommer igång. Visst kanske jag kan få FK att gå med på att jag ska vara sjukskriven på halvid, även om dom just nu har bestämt att jag inte får vara sjukskriven alls längre. Men jag orkar inte bråka med dom.... Har tjatat så mycket på FK och bråkat med CSN hela sommaren, så jag orkar bara inte mer. Lika bra att köra på, för att slippa beblanda mej med FK. Går det så går det. Går det inte.... tja, den dagen, den sorgen. Ska inte bekymra mej över något som kanske aldrig ens inträffar. Kanske kommer energin tillbaka när jag kommer till skolan igen, när livet blir som det var förut. Blir det för jobbigt så ska jag ta kontakt med min kurator igen. Hon har en enastående förmåga att få mej att hitta lite ny energi. Just nu ser jag fram emot att få veta vart jag ska spendera 7 veckors praktik under hösten! Hoppas det blir någon spännande avdelning. Har önskat mej IVA i första hand och Akutmottagningen i andra hand. Men den avdelning man önskar och den avdelning man faktiskt hamnar på är inte säkert att det är samma... Bara att hålla tummarna!

Det syns inte på bilden, men såret fortästter utmed hela operationsärret och lite runt omkring också. Jag känner att jag lever!

Ja, nu börjar håret växa på allvar! Har en hel del rätt långa hårstrån, och massor, massor av millimeterlånga väldigt ljusa strån, som synes på bilden, framför allt uppe på huvudet.

Riktigt, riktigt härligt känns det! Även om jag ännu inte MÄRKER att det är tjockare, så syns det i alla fall att det är på väg. Och det är så skönt! Alla små steg som leder tillbaka till det normala livet känns helt fantastiska. :) Ett annat sådant steg är att barnen numera kan ha kompisar hemma igen. Det fick dom inte ha under våren och början av sommaren när jag fick cellgifter, eftersom jag var så infektionskänslig. Nu är den känsligheten för längesen borta, och barnen är så glada över att kunna vara här och leka med sina kompisar ibland.

Och det tycker jag också är skönt, det har inte varit en rolig vår när man alltid måste neka barnen att leka här.... samtidigt som mina barn har varit väldigt förstående och inte tjatat eller ifrågasatt varför det är som det är. Dom är inte så stora, mina barn, men ack så kloka, förståndiga och rediga dom är! Kan inte påminna mej om att dom en enda gång har klagat eller gnällt över att dom inte får ta hem kompisar, att jag har vairt trött och mått dåligt och inte orkat vara mamma. Vissa dagar har dom fått laga mat själva och klara sej bäst dom kan, för jag har helt enkelt inte orkat ta mej ur sängen... Då har dom tagit hand om mej och pysslat om mej efter bästa förmåga. En stor eloge till mina duktiga och underbara barn! 10 och (snart) 9 år är dom. Så små, men samtidigt så stora....

Idag på strål blev jag befriad från en av mina 4 tejpbitar jag har på kroppen! Markeringen jag haft vid halsen hela behandlingen används inte längre nu när jag får boost-behandlingarna, så idag tog dom bort den tejpen. :) Så skönt! Men jag förstår inte varför dom inte tog bort den redan i onsdags... I torsdags bytte dom till o med tejpen för den höll på att lossna... Då kunde dom ju sagt att den inte behövs... *ler* Nåja, nu är den i alla fall borta, och på fredag ryker övriga 3 tejpbitar/markeringar. Ska bli skönt att slippa ha en massa markeringar på kroppen man måste vara rädd om! Visserligen har det inte varit något större problem, men ändå..... det blir en frihet att slippa!

Har lite nya förband på såret idag, eftersom det vätskar igenom Mepilex rätt snabbt. Nu testar vi Mepitel och Abs-förband.

"Roar" mej med att tvätta idag. Ena tvättmaskinen är trasig, så det tar hela dagen innan man har lyckats köra alla maskiner... Men, lite rena kläder måste man ju ha, så... det är bara att stå ut! Som med allt annat... *ler*

Idag o-gillar jag min hand. Min högra hand. Den är rejält svullen nu för tiden. Trots rörelseträning o sån't. Ser fram emot att få komma till sjukgymnasten den 25:e, för jag behöver någon annan kompression för handen/fingrarna, det hjälper inte bara med den här armstrumpan jag har. Lite småjobbigt att styrkan i handen försvinner i samma takt som svullnaden ökar, jobbigt att lyfta kaffekoppen, hålla i ett glas, för att inte tala om hur svårt det är att hålla i en penna och skriva! Blä...

Var inne på apoteket igår, för att se om dom hade något bra omläggningsmaterial till mitt strålsår. Ville ha något i stil med Mepilex. "Tanten" jag pratade med på apoteket visste inte vad Mepilex var, så jag försökte förklara så gott jag kunde. Men dom hade inte något som liknade det. Innan jag fick därifrån fick jag dagens mest briljanta fråga: "vad ska du ha det till?" Tja, jag är här och fråga efter såromläggningsmaterial, vad tror du att jag ska ha det till?? *ler* Skrattade gott när jag kom därifrån.

Igår köpte jag mej en rockring. En 1,2 kilo tung, ganska stor, rockring. Nu ska här tränas! :) Dags att börja träna upp kroppen efter alla timmar den spenderat i soffan under våren och sommaren. Jag är ju snart färdigbehandlad, snart inte sjukskriven längre, så det är väl dags att börja bete sej "normalt" igen. *haha* Inte för att träning brukar ingå i mitt normala beteende, men.... det är väl dags att infoga träning som en del av det normala livet nu när livet "börjar om" igen. Gillar rockringen, smidig och enkel hemmaträning, det passar mej perfekt. "Rockade" i 1 minut innan jag kroknade. Shit, vad jobbigt det var! Och vad svag jag är... ;) Det ska bli kul att följa mina egna framsteg! Får väl försöka mej på att föra någon slags dagbok över när och hur länge jag rockar.

Har just kommit hem efter dagens strålning, nummer 28 av 33. Har i två dagar fått träffa strålenhetens fysiker Sebastian. I onsdags när jag började med boost-behandlingarna mätte sköterskorna stråldosen. Det visade sej att det inte stämde och jag fick lite för hög dos. Så igår var Sebastian med för att mäta, kolla, fixa och greja. Dom mätta, behandlade, röntgade och ändrade, några gånger. Dock fick dom inte till det riktigt exakt som dom ville ha det, så Sebastian fick vara med idag också. Det är ett evigt pysslande och grejande innan allt är klart, samma procedurer idag med mätning, behandling, röntgen och ändringar. Men nu tror jag allt är som det ska, så nästa vecka kan det gå lite smidigare. Det tar nästan dubbelt så lång tid med alla mätningar och röntgen jämfört med när det bara är behandling.

Nu laddar jag för en riktig myshelg med min älskade Daniel. Vi har inte träffats på 4 veckor....