Dags att göra ett nytt försök att treppa ner antidepp-tabletterna. Gjorde ju ett försök i våras som inte gick så bra. Nu tänkter jag försöka igen. Långasammare nertrappning denna gången. Pyttesmå myrsteg.... Men alla steg, hur små dom än må vara, är steg i rätt riktining.

Kärlek!

Så här 1,5 månader efter operationen så är livet inte helt ok. Det gamla op-ärret blev ett sår, som sen sprack upp och blev ett stort hål. Nu är hålet betydligt mindre, men det finns än. Det läker, men det går inte så fort.....

     2 år mellan korten, september 2011 vs. september 2013. :)

Ja, nu var det efterlängtade och förhatliga ärrkorrigeringsoperationen på US i Linköping över. Dagen blev långt ifrån så som det var tänkt att den skulle bli, men på något sätt så tog den slut ändå.   

Kl.07,15 i morse skulle jag infinna mig på Hand- och Plastikkirurgiska kliniken. Jag var nummer 1 bland dagens operationer, skönt tyckte jag så jag slapp gå och vänta halva dagen. Eftersom jag "bara" var där på dagkirurgi så var ju tanken att jag skulle ha gott om tid på mig att piggna till efter narkosen.

Men..... nu blir det ju aldrig som man har tänkt....

Blev inropad, fick byta om till stan's snygaste outfit, pre-medicinerades och fick en brits att ligga på när förberedelserna skulle göras. PVK skulle sättas, fick ett Glucos-dropp. Mitt i hela denna förberedelse fick jag veta att "din operation kommer nog att dröja lite, det är något strul med det sterila materialet". En stund senare fick jag veta att det var hål på en förpackning till ett sterilt instrument, vilket gjorde att det inte gick att använda. Instrumentet fick skickas tillbaka till sterilcentralen, och hela den proceduren skull ta ett par timmar. Sen gick tiden.... tur det finns både tidningar, radio och tv! Även om nu tv's utbud av intrassanta program inte är överhängande en vardagförmiddag..... Det hade blivit något mer strul med sterilcentralen, och medan jag vändade på detta så hade min kirurg opererat en annan patient, och den operationen tog längre tid än väntat. Strax innan kl.12 rullades jag äntligen in på operationssalen.

Antibiotikadropp, EKG-elektroder, saturationsmätare, blodtrycksmanchett, syrgas och Propofol. Och något mer spännande läkemedel som jag inte vet vad det var. Och därmed var jag over and out. Känslan när man somnar är både skön och obehaglig.....

När jag vaknade till liv igen hade klockan hunnit bli 14,45, men enligt uppgift hade jag redan varit på uppvaket en halvtimma då. Frös som en tok, skakade och hackade tänder, och grät som ett barn när alla spänningar släppte. Och var kissnödig. Var dock på tok för groggy för att gå upp på toa, så jag fick ett bäcken. Och.... jag ska arbeta _hårt_ för att aldrig mer lägga en patient på bäcken när jag jobbar!!! Det gick inte att göra sina behov liggandes på bäcken i sängen, hur mycket jag än ansträngde mig. SÅ, nu vet jag det! Det fick bli en stapplig sväng in på toa i alla fall.

Sen ett skönt täcke med varmluft. Blev varm efter en stund, och började sakta slappna av. Och då kom ju så klart det obligatoriska blodtrycksfallet. Låg stabilt lågt i tryck rätt länge och var ordentligt yr. Men ett systoliskt tryck på under 80 så mår man inte alltför toppen. Same shit som efter canceroperationen, så jag var förberedd. Drack lite vatten, mådde illa, och fick ett glucos-dropp till.

Ont? Ja, över bröstet hade jag ont precis efter operationen, så jag fick en omgång smärtstillande. När väl den smärtan släppte så är det mest ömt i buken. En fettsugning från buken är inte att leka med, känner jag.... Men det ska väl bli väl! Bara jag slipper skratta eller hosta, för det är inte skönt.

Ska ha en gördel dygnet runt i 2 veckor, för att trycka ihop magen lite. Lite plåster här och var, och sen finns det nog ett och annat stygn också, som jag får plocka bort själv om ett tag. Är man ssk så är man! *haha*

Vid 17-tiden kom kirurgen till uppvaken för att prata med mig. Hans första ord var "det där var det värsta jag har sett....". *haha* Så mycket ärrvävnad, så stramt, så stelt och så hårt. Han var inte nöjd med det han lyckades åstadkomma, på grund av hur allt såg ut så kunde han inte göra som han ville. Lite tråkigt när man har gått igenom det här..... men samtidigt inget man kunde veta innan. Återbesök om ett halvår ungefär, först då kan vi se hur pass bra operationen ändå lyckats. Men risken finns att jag kommer behöva opereras igen, och då på ett annat sätt, för att få loss ärret ordentligt.

Efter uppvaket, när jag blivit lössläppt från alla sladdar och slangar var det dags att sätta på sig egna kläder. SÅ skönt! Fast lite osmart att inte ha mjukisbyxor med resår i midjan..... snacka om miss i planeringen! *ler* Fick sitta en stund i en fåtölj, fick lite kaffe och några kex. Dom ville ha lite koll så att jag fick behålla det jag stoppade i mig och så att jag inte skulle trilla ihop någostans på vägen ut. Tillsammans med mig satt en annan nyopererad kvinna och hennes make. Vi hade en hel del gemensamma erfarenheter, tänkt att man kan känna en sådan samhörighet med en person man aldrig träffat förr! Rätt häftigt.

Strax efter kl.18 kunde jag äntligen ringa efter skjuts. SÅÅ gott det var med MAT när jag kom hem! Hade ju inte ätit något på ungefär ett dygn.

Ja, ungefär så har jag "roat" mig idag.   

Känner väl att jag kommer sova av ren utmattning inatt, dåligt med sömn ett par nätter tidigare och alla spänningar som släppt efter idag.

God natt, och mera kärlek åt folket!     

  Nu när det är sommar och sol och varmt så tycker jag det är alldeles fantastiskt skönt att kuna sätta upp håret!! Är lite kär i min tofs, och nu börjar håret bli riktigt långt igen.    Men..... jag är så LESS på det tunna på hjässan!!! Trött, sur, less, tjurig, förbannad, whatever..... Jag vill inte vara så tunnhårig längre!!!!!!!!!!! Vill inte, vill inte, vill inte.

Och i morgon är det visst läkarbesök på onkologen igen. Jippi, liksom....   

Har.... ÄNTLIGEN..... fått tid för operation! 23 juli är det dags. Ärrkorrigering. Skära loss ärret från bröstkorgsväggen, så det blir mindre stramt, mindre ont, lättare att undersöka med UL på mammografin, och betydligt snyggare rent estetiskt. SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ skönt det ska bli att ÄNTLIGEN få det gjort! SOM jag har längtat!!

Efter detta hoppas jag att jag ska slippa att behöva tänka på något som har med cancer att göra. Ja, hoppas kan man ju alltid, hoppet är det sista som lämnar människan..... Skräparmen lär jag få leva med, men den funkar ändå rätt ok, det går att leva med så länge det inte blir värre än det är just nu. Men för övrigt...... Kommer få jobba hårt med sjukgymnastik, träning, stretching, massage, naprapatbesök. Men om det kan få mig att fungera i vardagen så är det värt varje sekund och varje öre!!

För övrigt..... jag älskar mitt jobb, trivs bra med att ha semester. *haha* Tycker att livet trots allt är rätt trevligt för tillfället!

KLÄM på brösten NU!   

 2012 07 13    2013 06 26

Om 4 dagar är det 2 år sedan sista cellgifterna..... Ytterligare ett år har jag lagt bakom mig. Hela behandlingstiden känns så långt borta, och samtidigt är det fortfarande så nära så jag kan ta på känslorna ibland. Blä!! Önskar att det kunde lätta på lite, de där svallande känslorna kring det hela.... Kommer det någonson kännas bättre?? Tycker att det är så längesen nu.... men jag vet att det i sammanhanget inte alls har gått så lång tid.

 2011 06 01 2012 06 11  2013 06 10

Jaja, life goes on!

Och ni.... kläm lite på brösten idag också, va!    Kärlek till alla! Kram på er.

Vi är ett bra team, jag och min naprapat! Har gjort 4 besök hos henne, en introduktion och 3 "riktiga" behandlingar. Hon har konstaterat att jag är steeeeeenhård i musklerna kring skuldror, axlar, nacke och bröst. Ingen surprise, men att det var SÅ illa trodde jag inte...... Inte konstigt att min ödem-arm inte svarar på lymfterapeutens behandling......  stenhårda och väldigt strama muskler främjar ju inte lymfflödet, precis...... En smula märkligt kan jag tycka att inte min lymfterapeut har påpekat detta! Och åtminstonde rekommenderat massage... Men nej, inget sånt alls.... hon kör sitt race, och kan inte förstå att armen inte blir bättre... Hallå.... vad hände med tvärproffesionellt arbete??? Fast det kanske inte fanns på den tiden hon gick sin utbildning.... ;) Sedan jag fick min nya kompression har handen och underarmen blivit lite bättre, men överarmen mycket sämre. Och det är klart, det är där vätskan samlas! Den kommer ju ingenstans därifrån. Kan hålla på med pulsatorbehandling, lymfmassage och kompression hur mycket som helst, det blir inte bättre....

Men NU!! Efter dessa naprapatbesök, så ser jag en KLAR förbättring av ödemet i axeln och överarmen! Efter de två senaste behandlingarna är det en jätteskillnad, och jag är SÅÅ glad!! Känns hoppfullt inför framtiden. Har varit lite trött och less på sista tiden, känns som om inget jag gör hjälper. Men nu så!! Jag och naprapaten vs. armen 1-0!! Jag har startat ett krig, ett krig som JAG SKA VINNA! Så det så.

Och det verkar som om jag får fortsätta vänta..... Väntar på operation. Ärr-korrigering. Mailade plastikkirurg-mott. för ett par veckor sen och kollade läget, men fick till svar att ingen tid är bokad än, för min kirurg har haft så lite operations-timmar under våren. Gissar att det inte blir någon operation innan sommaren..... Vänta, vänta och vänta.... Man gör aldrig annat!!!!

Lite hår-jämförelse-uppdatering också, då!

Maj 2012 vs maj 2013. Jo'rå, jag gillar utvecklingen! :) 

För övrigt så kämpar jag på med min skräp-arm. Är lite less, men det funkar ändå rätt bra för tillfället. Går hos en naprapat nu för tiden, och jag hoppas att hon kan hjälpa mig att få loss alla spänningar jag har framför allt brösrygg, skuldror, axlar och nacke. Så borde armen kunna bli lite bättre på köpet också..... hoppas jag! :)