och tittar på Tillsammans Mot Cancer - cancergalan på 7:an. Förra året orkade jag inte titta. I dag tittar jag, och tårarna rinner. Tårar av sorg för det jag har gått igenom, för mina vänner som förlorat kampen. Men samtidigt tårar av glädje över livet, och över att jag hittills har klarat mig så bra som jag har gjort.

Bidrag gärna till cancerfonden, genom min egen insamling!

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=4675

<3 kärlek, och FUCK CANCER <3

Igår var jag med i tidningen, JönköpingsPosten. Här följer text och bild ifrån artikeln som skrevs med tanke på oktober och bröstcancer!

"I oktober varje år uppmärksammas bröstcancer i samband med Cancerfondens kampanj Rosa bandet. Liselott Dalengren är en av alla kvinnor som själv drabbats av bröstcancer. Hon var bara 32 år när hon fick besked om att knölarna i hennes bröst var elakartade. Nu har hon besegrat sjukdomen.

Knölarna i Liselotts bröst var cancer

PROFILEN: LISELOTT DALENGREN

Aktuell: Drabbad av bröstcancer.
Ålder: 36 år.
Bor: Lägenhet på Råslätt.
Familj: Två barn på 12 respektive 13 år, samt en särbo.
Yrke: Sjuksköterska på Ryhov.
Läser: Sällan.
Lyssnar på: Blandad musik via Spotify.s
Ser på tv: Nej!
Intressen: Sång och musik.

Råslätt. När studiekamraterna tog sjuksköterskeexamen var Liselott Dalengren inte med. Då satt hon hos läkaren på Onkologen. Drabbad av bröstcancer.

En novemberkväll för snart fyra år sedan låg Liselott i sängen och skulle sova. Då upptäckte hon två knölar i ena bröstet. Rädslan var omedelbar. I flera veckor fick hon vänta på att få en tid vid bröstmottagningen. Veckor fyllda av ångest och vånda. Väl där fick hon göra både mammografi, ultraljud och ta prover på knölarna. Samma eftermiddag fick hon besked av läkarna.

– De sa "det ser inte bra ut det här. Det är elakartat", berättar Liselott.

Detta hände tre dagar före julafton 2010. Den julen har hon inte många minnen av.

– Det tog flera dagar innan jag ens fattade, säger hon.

Först den 17 januari fick hon tid för operation. Det var hemska veckor då hon levde som i en bubbla. Vid operationen togs hela höger bröst bort, men också 26 lymfkörtlar i höger armhåla. Veckan efter operationen förlorade Liselotts pappa sin kamp mot cancern. Mitt i allt det mörka blev livet ännu tyngre.

– I och med att pappa inte klarade sig fanns ju tankarna på döden där. Hela tiden var jag livrädd för att själv dö, säger hon.

Samtidigt skulle hon, som var ensamstående mamma, försöka peppa sina barn. De var väldigt omhändertagande och Liselott kände aldrig att hon behövde försöka hålla humöret uppe för deras skull.

– Barnen visste ju vad cancer var. Det svåra var att få dem att förstå att man inte behöver dö av det.

Behandlingen blev tuff för Liselott. Först fick hon cellgifter som slog ut henne totalt, både fysiskt och psyksikt. Därefter tog strålbehandling vid och sedan hormonbehandling.

– Jag tror min envishet har hjälpt mig. Jag har så pass mycket att leva för, säger hon.

När cancern slog till var Liselott i full färd med sina studier till sjuksköterska. Hon hade en och en halv termin kvar till examen. Nu tvingades hon ta studieuppehåll. Samma dag som hennes studiekamrater tog examen var Liselott på läkarbesök hos Onkologen.

– Jag skulle ha tagit examen ihop med dem, men satt hos en läkare på Onkologen istället. Det var tungt, säger hon.

Men ett år senare kunde även Liselott äntligen avlägga sin sjuksköterskeexamen. Idag jobbar hon på Medicinkliniken på Ryhov och möter själv en del cancerpatienter. Hon tror att hennes egna erfarenheter faktiskt gör henne till en bättre sjuksköterska.

– Ibland händer det att jag berättar för någon patient att jag har gått igenom samma sak själv. Det är som att de blir lite lugnare då, säger hon.

Hon vet själv hur viktigt det är att möta andra som delar samma erfarenhet av sjukdom. Under sin rehabilitering har hon lärt känna andra bröstcancerdrabbade.

– Det betyder jättemycket att få prata med någon som förstår vad man går igenom.

Hon har idel lovord att ösa över landstingets rehabiliteringskurs "Lära sig leva med cancer". Men kan man verkligen lära sig det?

– Man har inget val. Det är inte så enkelt, men på något sätt måste man få vardagen att fungera, säger Liselott.

För det finns ett vardagsliv även när behandlingarna är över och livet så sakta förväntas återgå till det normala igen.

Efter första årskontrollen, ett år efter cancerbeskedet, började Liselott känna hopp om livet igen.

– När de sa att allt ser okej ut, det finns inget kvar. Då kände jag att jag kunde börja andas lite igen.

Samtidigt hade sjukdomen märkt henne för livet.

– Man har svårt att tro att någon ska kunna älska en efter det här. Framförallt har man svårt att älska sig själv och sin kropp, säger Liselott.

Som kvinna är det tufft både att bli av med ett bröst och sen allt sitt långa hår.

– Det kändes som om hela min kvinnlighet och personlighet bara försvann.

Men livet var inte slut. För sju månader sedan mötte Liselott kärleken. En man, som också han bor i Jönköping, har blivit hennes allt.

– Det jobbigaste var att berätta för honom om allt med min bröstcancer. Men det var inget han tyckte var något konstig alls.

Idag ser Liselott ljust på framtiden. Det har snart gått fyra år sedan cancern omkullkastade hela hennes tillvaro. Hon äter fortfarande hormontabletter som en del av behandlingen och kommer förmodligen att få fortsätta med det i flera år. Även om hon inte är friskförklarad så mår hon bra idag. Hon känner sig rätt lugn, trots att oron över att sjukdomen ska slå till igen alltid finns i bakhuvudet.

– Jag uppskattar kanske inte livet mer nu, men jag uppskattar det på ett annat sätt."

Släkt & vänner / Liselott Dalengren / Rosa bandet / Bröstcancer

Text: Carolina Carpvik

Foto: Kajsa Juslin

Vojne, vojne vad längesen det var jag var här...... Tiden går fort, livet rusar vidare, och mycket händer. Jag trivs. Jag mår bra. Men..... *varför ska det alltid finnas ett MEN???* Jag drömmer mycket! Drömmer varje natt, om alla möjliga saker... Men framför allt om cancer. Att jag får återfall. Eller en ny cancer. Hittar knölar både här och var och överallt. Att det inte går lika bra för mig vid nästa cancer som det hittills har gjort. Jag gör mitt bästa för att ignorera, men innerst inne så är jag skiträdd!! :( Dessutom närmar sig hösten. Det innerbär att det snart är vinter, och då är det dags för mammografi/ul och läkarbesök igen. BLÄ!!!!!!!!!

I morgon är det dags. Jag ska pallra mig iväg till sjukhuset i Linköping och Regionmottagningen för Klinisk Genetik. Ska träffa en biomedicinsk analytiker som ska ta prover på mig, och sen börjar min cancerärftlighetsutredning på allvar. Idag sitter jag här med lite blandande känslor kring det hela. Jo, det är klart, jag VILL veta, både för min egen, mina barns och min övriga familjs skull. Kanske kan svaret räta ut ett och annat frågetecken kring hela denna cirkus. Eller också inte. Men det känns ändå lite läskigt.....

Hade jag fått som jag velat från början så hade utredningen redan varit klar. Jag tog upp frågan på ett läkarbesök i december 2012. Svaret jag fick då var att det inte fanns någon anledning att utreda, eftersom den bröstcancer som finns i min släkt är så långt bort så det finns inget samband med min cancer.

På läkarbesöket i december 2013 frågade läkaren (en annan än året innan) om jag var intresserad av att göra en utredning. Svarade ja, och talade samtidigt om vad läkaren året innan sagt. Fick då till svar att "ebart det faktum att du var så ung när du fick din cancer är en anledning att göra en utredning." Ja, sen var det hela i rullning! Fick en massa papper att fylla i om släkten och sjukdomar, och när personalen på Onkogenetiska enheten på sjukhuset här i stan hade gjort en massa detektivarbete och kartlagt cancerförekomsten i mitt släktträd så kom en kallelse till Klinisk Genetik i Linköping. Och nu sitter jag alltså här. Da'n före da'n.... och tycker att livet är bra märkligt.

  KÄRLEK  

att jag inte varit här på ett tag! Det måste ju vara positivt, det betyder att mitt liv handlar mindre och mindre om min cancer och mer om att leva och må bra.

Lymfpumpen är fantastisk! Använder den några gånger i veckan och märker verkligen skillnad när jag använder den jämfört med om det går några dagar utan. 

Var och tatuerade mina ögonbryn för ett tag sen. Det mesta av färgen har försvunnit, men lite finns kvar och jag ska dit snart igen och fylla på med färg. Hoppas det blir bra när det är klart! SÅ trevligt att slippa måla sig varje dag, på ett sätt som inte alltid blir bra....

Sen var det ju det där med såret från i somras/höstas/vintras. Visst, såret ÄR läkt! Men huden är så gräsligt känslig i ärrområdet så jag blir skinnflådd för ingening. Så lite sårigt är det ändå.... BLÄ! Men det kanske blir bättre. En annan dag. :)

För övrigt så är jag kär och galen och alldeles jättelycklig.   

Japp, idag har jag varit hos lymfterapeuten och hämtat min pump till skräparmen. 

  Så här ser den ut, den lilla härligheten. :) Har så klart redan provkört. Eftersom jag passade på att somna en stund under behandlingen så blev det en hel timma. SÅ skönt! Nu ska jag försöka få till en stunds behandling varje dag, så får vi se vad det kan göra för armen. Hoppas att det blir bra! :)

För en vecka sen skrev jag ett deppigt inlägg om såret som blivit sämre igen..... Idag kan jag skriva ett gladare inlägg, för nu ser det återigen bättre ut! :) Kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden.... det börjar bli rätt påfrestande nu. Nåja, det blir säkert bra.

Ökar upp mina antidepressiva lite igen, nedtrappningen sket sig. Bara att inse att jag måste sluta försöka vara som förut.

I morgon händer två roliga saker! Först ska jag åka och hämta min nya bil, ska bli SÅÅ skönt att ha bil igen! :) Sen ska jag träffa en sjuksköterska på onkologen för att få en remiss så jag får mina ögonbryn tatuerade. Det gillar jag!

Och just NU är en väldigt bra tid att klämma och känna på brösten, det vet ni va? ;)

  kärlek  

Eller i alla fall nästan. *ler* Paketet med de nya kompressionshandskarna/-ärmarna kom idag. Alltid lika härligt att få nytt! Och alltid lika härligt att slänga de gamla, som numera knappt hänger ihop längre.... *haha* Handskarna är väl beprövade, så även den ena ärmen. Den andra ärmen ny för mig, ska bli intressant att se hur den är! Ska strax ta och prova. Sen är det bara pumpen som fattas, den dyker väl upp om någon vecka eller så.

Livet känns lite trevligare idag. Det är tungt när man måste ta vissa beslut, och lite ledsamt känns det. Men samtidigt är det nödvändigt, ingen blir glad om jag kör slut på mig själv... Jag råkade snubbla lite. Men jag reser mig snart igen, borstar bort gruset och tar nya tag. Jag måste bara få ligga stilla och andas lite först...

  kärlek