Är inte särskilt mycket mindre blä-ig idag... Usch, kan inte någon bara trolla bort skiten?? Vill vara glad, ha någon att krama om, tycka att livet är härligt! Men så är det inte...

16 månader har gått sedan sista cytostatikan.... 16 månader, det är lika lång tid som det är mellan mina två barn. Vid det här laget hade jag ju planerat att livet skulle vara på topp igen! Men ack, som jag bedrog mig själv.... Ungefär 1,5 månader kvar till mammografi-kontroll... vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det. Visst vill jag ha det gjort... men samtidigt så känner jag bara BLÄÄÄ!!! 

Har i alla fall tagit mig i kragen och sett till att få en tid hos kurator. Ska bli väldigt skönt.... så får vi se hur det går. Finns en psykolog där också, i vårdcentralens psykosociala team. Kanske räcker det med samtal, kanske behöver dom ändra i min medicinering... Ingen vet, men det ska i alla fall bli vansinnigt skönt att få gå dit och prata! 

Why me???   

Blä, blä, blä.... Usch, just nu är jag inne i en blä-ig period. Jag är trött, ledsen och mentalt helt slut. Orkar inget, inget är kul (eller jo, lite roliga grejer finns det allt, men inte i vardagen...), och jag käner mig så jäkla trött och less och... BLÄ! Varför kan inte jag få vara glad och må bra, för en gångs skull??   

Det har jag fått bevisat rejält både igår och idag. Efter gårdagens rejäla ångestattack var det bara att skärpa till sig och åka till jobbet. Funkade kanon. Idag på förmiddagen var jag på cancerrehab-kurs. Var HELT knäckt efteråt, helt tom och trött och slut, luften gick ur mig totalt. Kom hem och satte mig vid köksbordet och bara grät. Länge.... Satt på fullaste allvar och funderade på om jag skulle ringa mig sjuk, så illa var det.... och då är inte jag den som sjukanmäler mig i första taget. Men idag ville jag bara dra täcket över huvudet och försvinna bort från världen och alla orättvisor. Men jag lyckades till slut att samla ihop alla delar av mig själv och åka till jobbet. När jag väl kommit dit, fått på mig arbetskläderna, fått rapport och åkt ut på mitt första patient-besök så var jag lika full av energi som jag brukar. Trots att jag haft ganska mycket att göra och en telefon som ringt rätt mycket, så har det ändå varit en kanonbra kväll. Mitt jobb är BÄST!! Just nu känns det som om jobbet är min terapi. Härlig känsla! Samtidigt sitter jag här och NJUTER hur mycket som helst av att jag nu har SEMESTER i 2 hela veckor!!   Alltså, jag har inte haft semester på.... hur länge som helst. Sist var nog 2 veckor sommaren innan jag började på högskolan, det är en hel massa år sedan.... Nu ska jag bara njuta av att vara ledig, vara pigg och ha energi och ork till att göra precis vad jag vill!

Väntar på kallelse till kirurgen på sjukhuset här i sta'n. Borde få en tid nu i oktober, om dom håller vad dom lovat. Men än så länge har jag inte fått något brev.... Kanske blir det så att jag får ta upp saken med plastik-läkaren i Linköping istället?? För dit har jag ju fått tid i alla fall. Vill liksom att någon ska ta och lossa på mitt fastväxta operationsärr så det kan bli någon form av ordning på den här halvsargade slitna kroppen någon gång.... tycker inte det är kul längre. Alls. Faktiskt.

NU borde jag egentligen ligga i sängen och sova. Borde ha lagt mig för en bra stund sedan, har en lång och hektisk dag framför mig i morgon. Men... ORKA!!! Liksom.... Nä, jag trivs bättre här!! Passar på när det känns bra. Ångesten kom och hälsade på mig idag... BLÄ!!! Säger jag bara.... Det är så vidirigt varje gång det händer... tur det inte är så ofta nu för tiden. Och tur att älskade dottern var i skolan så jag fick vara ensam.... Piller, MASSA kaffe, avslappnings-CD, spinnande katter... Sen lyckades jag häva det västa innan jag åkte till jobbet, och hade en riktigt toppen jobbkväll! Nu får det vara bra med ångest för ett tag, fattar inte varifrån skiten kom idag... Helt utan förvarning och utan anledning så bara smäller det till.. Jaja, jag vet ju att det går över i alla fall, även om det är vedervärdigt hemskt under tiden.

I morgon är det jobb-kväll som gäller igen. Troligtvis kommer jag inte ha ansvar för samma område som jag hade idag, så då får jag tänka till lite extra.... det är lite spännande!! Man brukar försöka se till att man har samma område om man jobbar flera dagar i sträck, men det är inte alltid att det funkar. Men ombyte förnöjer!!    En sak är i alla fall säker, jag har ett jobb som aldrig någonsin blir långtråkigt!! Man vet aldrig vad som kommer att hända, eller vad man kommer att stå inför. Men det är ju just det som är det som är spännande! Och när man är hemma hos folk, med begränsade resurser, så får man använda sin fantasi och göra det bästa av det material man har tillgängligt. Planera, prioritera, ibland är det jättelugnt och ibland totalt kaos. Passar mig perfekt!! Ohyggligt mycket ansvar har vi som jobbar så som jag gör, och det gillar jag. I'm in charge of myself, liksom.... 

Ikväll ser jag ut som f***n, men det bjuder jag på!!

Har kommit till en gräns nu, jag orkar inte vara trött och less och sura över mitt utseende längre. Nu väljer jag att skratta åt eländet. Jag bjuder på det! 

Men alltså, allvarligt... NÄR ska jag se ut som folk igen???    

I morgon är sista ansökningsdagen på ett jobb jag har sökt.... Hoppas att jag får veta snaaaaaaart om jag får jobbet!!! Hoppas, hoppas och hoppas lite till, vill så gärna!!   

Är inne på dag 7 utan Tamoxifen. Och visst har klådan och utslagen blivit bättre. Ska ge det några dagar till, så får vi se vad som händer sen. Funderar på att exprimentera lite själv, börja med tabletterna igen och se vad som händer. Kommer utslagen och klådan tillbaka är det ju definitivt medicinen som är boven i dramat. Men jag hoppas ju dock på att detta är en ren tillfällighet och en slump. Att jag reagerat på något annat som har gått över nu, och att det egentligen inte alls är medicinens fel.

Nu är det oktober. Den rosa månaden. Dags att tänka lite extra på cancerfonden! Skänk gärna en liten slant till forskningen, så att fler får chansen att överleva.   

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4675

Ååååå, så klämmer alla på brösten, idag igen!   

Inbillning? Eller inte? På dag 3 utan Tamoxifen får jag för mig att det inte kliar riktigt så ohyggligt förbannat mycket längre. Det kliar fortfarande väldigt mycket, men kanske inte riktigt så intensivt som tidigare. Inbillning? Eller? *gah* Jaja, får ge det några dagar till o se om klådan släpper mer, och utslagen börjar ge sig... Usch, börjar på allvar få en jäkla ångest över vad som händer om det visar sig att det faktiskt ÄR medicinen som ställer till det för mig!! Vad f***n ska jag medicinera med då??? Eller ska jag fortsätta med Tamoxifen och bara lära mig att leva med skiten? Kan man minska dosen och ändå få bra skydd? För sluta medicinera tänker jag INTE göra! Här ska inte riskeras någon, kör helst med både hängslen och livrem. Ett läkarbesök hos en vettig onkolog inom en snar framtid skulle sitta fint.... hoppas att dom är snabba med att ge mig en tid. För som sagt.... omedicinerad vill jag inte, inte, inte vara...