i två hela dagar. Igår och idag har jag inte gjort något alls. Bara suttit i soffan och funnits till. Det har varit skönt. Tror att jag har behövt ett par sådana dagar, för kroppen är sliten. Riktigt sliten. Jag har till och med sovit middag både igår och idag, det är inte så vanligt att jag gör annars. Men dessa dagar har jag bara inte orkat hålla mej vaken. Då är det skönt att barnen är så stora så dom klarar sej själva medan jag sover. Så stora att dom förstår att jag är trött och varför. Dom förstår det här med min infektionskänslighet och varför dom inte får ta hem kompisar. Och dom förstår också att det kommer bli bättre sen, bara cellgiftsbehndlingarna är över så kommer allt bli bättre. Är så glad och stolt över mina stora barn! 

Ja, det verkar som om febern jag drogs med så länge förra veckan har tagit hårt på min kropp. Trots att mina blodvärden nu är bättre än på länge så är jag ohyggligt sliten.... Orkar ingenting knappt. Satt ju som sagt hela dagen igår och inte gjorde något. Idag har jag tänkt att jag borde göra lite saker, lite hushållsarbete, men har inte fått tummen ur att göra något. Inte förrän ikväll. Nu har jag både vikt och sorterat in tvätt, diskat alla plastburkar och gått en liten runda. Men nu är jag helt, totalt slut. Det känns särskilt när jag var ute på min promenad. Jag VET att jag måste gå lite långsammare för att orka, trots att jag inte går så långt. Men det är svårt när man är van vid att ha lite tempo. Och trots att jag inte gjort mer än vikt tvätt och diskat lite, något som inte är så ansträngande egentligen, så är jag ändå trött. Kommer nog aldrig att vänja mej.. Nåja, det är ju "bara" tre behandlingar kvar med cellgifter, sen ska väl energin sakta men säkert återvända till mej! Ser fram emot det väldigt mycket.

Har varit duktig och pluggat lite idag. Inte för att jag egentligen behöver, det är 4 månader kvar till tentan i patofysiologi. Men det ska ju börjas i tid! *ler* Det jag har läst och lärt mej har jag ju nytta av sen, jag ska ju ändå plugga in allt så jag kan lika gärna börja nu. Dessutom vill jag hålla igång pluggandet nu så jag inte tappar alltför mycket av min studieteknik, jag har ju ändå en termin kvar att plugga sen när alla cellgifter och strålningar är över. Inser nu att jag har verkligen världens chans att vara hur föberedd som helst till den här tentan! Ska göra mitt bästa för att försöka ta tillvara på den chansen, ägna dagarna åt att läsa. Jag har ju inte så särskilt mycket annat för mej....

så längesen det var jag var inne här och skrev... det är så det blir när man ligger på sjukhus och inte orkar göra så mycket. Samma dag som jag varit på läkarbesöket och som jag drog PICC-linen, dvs. den 13:e april, började jag frossa på kvällen och febern steg snabbt som sjutton. Ringde sjukhuset och fick åka in, var inne vid 23-tiden. Dom tog en massa prover och blododlade, och vid 03-tiden kom medicinjouren och väckte mej för undersökning och inskrivning. Blev insatt på bredspektrumantibiotika, var på lungröntgen på morgonen för att utesluta lunginflammation, annars hände inte så mycket. Låg på en temp runt 39 grader. Var egentligen inte särskilt påverkad av febern, lite trött så klart, men annars ganska mycket som vanligt. Skönt ändå, så jag kunde gå ut i dagrummet och äta. Blodprover togs varje dag, och mina blodvärden blev bara sämre, framför allt vita blodkroppar och då särskilt neutrofila. På fredagen, den 15:e, var det så illa att jag blev isolerad, fick inte lämna rummet eller ha dörren öppen. Fy attans vad tråkigt det var!!!

Som tur var kom min älskade på besök på lördagen, och han var hos mej ganska många timmar. Så skönt att få lite sällskap och få kramas lite. Samma dag så kom en kirurg och tömde mitt opererade bröst på vätska, som det togs odling på också eftersom bröstet blivit väldigt rött, värmeökat och gjorde ont. Odlingssvaret var dock negativt. På söndagen kom sonen och hans pappa förbi en sväng. Det var trevligt med lite besök då också! På söndagen började dessutom febern att ge sej, så glad jag var! :) Måndag morgon 18:e, var jag helt feberfri. Vilken lycka!!! Det innebar att jag skulle få åka hem dagen efter. Dessutom var mina blodvärden så pass bra att jag slapp isoleringen. Ljuvligt! 

Tyvärr blev lyckan inte så långvarig, för på kvällen var febern uppe på nästan 39 grader igen, och samtidigt med febern kom världens absolut värsta huvudvärk. Trodde helt ärligt att huvudet skulle sprängas.... Fick en morfintablett på kvällen, men den hjälpte inte så jättemycket. Sov riktigt dåligt denna natten, jag som annars har sovit riktigt bra på sjukhuset. Grät mycket, både på grund av huvudvärken, men också över att allt gick åt fel håll, jag ville ju bara hem!! Var nog mest uppgiven och frustrerad över hela min situation med cancer och allt...

Samma hemska huvudvärk på morgonen tisdag 19:e april, och samma höga feber, resulterade i mer morfin, denna gången tillsammans med 2 Panodil. Vilken höjdare!!  Visserligen blev jag rejält groggy, men huvudvärken släppte. Blev ivägskickad på en CT-skalle, läkaren var mycket orolig för att jag hade fått en infektion i CNS. Dock visade röntgen ingenting.

På osdagen den 20:e var tempen nere på normal nivå igen, blodvärdena var mycket bättre och jag hoppades så klart på att få åka hem. Men nej, så lätt släppte dom inte iväg mej..... Fick snällt stanna en dag till så dom såg att febern höll sej borta och blodvärdena fortsatte åt rätt håll. Vilken lyckligtvis var vad som hände, och torsdagen den 21:a fick jag äntligen åka hem!

Firade hemkomsten med att åka till älsklingen. Först hade jag tänkt att inte åka förrän på fredagen, för jag ville bara få vara hemma efter över en vecka på sjukhuset. Men samtidigt så längtade jag så mycket efter älsklingen så jag åkte redan på torsdag eftermiddag. Vi hade en lugn och skön påsk tillsammans, med mycket god mat, vin, grogg, godis och en tur till sommarstugan i Lysekil. Har verkligen vilat upp mej och bara funnits till, helt underbart har det varit! I helgen passade jag också på att raka bort de sista hårstråna som fortfarande satt kvar på mitt huvud. Håret började bli så slitet nu och hade ingen vidare kvalitét, och dessutom skulle jag ju ändå bli tvungen att ta bort det den dagen håret äntligen behagar växa ut igen.

Till sist bjuder jag på ett par bilder!

Ja, då var det dags för första läkarbesöket sen jag drog igång med cellgifterna. Det var inget speciellt vi skulle prata om egentligen, bara en liten koll på hur läget är och prata lite inför bytet av cellgifter som jag ska göra nu. Vi satt och pratade en stund om hur det gått hittills, hur jag mått och vilka biverkningar jag har haft. Läkaren lyssnade på hjärta och lungor, och kände igenom både det opererade och det friska bröstet samt lymfkörtlarna i armhålor och på halsen. Allt kändes helt ok, det var skönt att höra!    Fick desstom veta att strålningen jag ska ha till sommaren kommer bli 33 gånger istället för 25 som dom sa från början. Detta för att jag är så pass ung och dom vill inte spara på krutet, dom tar det säkra före det osäkra och tar i allt vad dom kan. Det är ju lika dant med cellgifterna, jag får så starka som det bara går, för att jag är ung och min kropp klarar det. Allt för att sparka eventuellt kvarvarande cancerceller så dom dör och försvinner för all framtid. Jag har inte bett att dom ska flytta in i min kropp, och oinbjudna gäster ska slängas ut!   

Efter besöket gick jag upp till dagvården för att be dom kolla på min PICC-line, har varit lite öm runt insticksstället ett par dagar, och var lite röd där. Lite var hade kommit också, vilket det har gjort litegrann ända sen jag hade infektionen där. Och visst, det visade sej vara en infektion på gång igen. Då bad jag dom dra ut PICC-linen, och det gjorde dom gärna. Förra cellgifterna jag fick var jag tvungen att ha den, pga att de gifterna var så kärlretande, det krävs en central infart för att kunna få dom. Men nya sorten jag ska ha går bra att ge i en vanlig PVK perifert, för den är inte kärlretande. Och eftersom jag nu har flera bra kärl att sticka i så tyckte dom också att det var ok att dra PICC-linen. Den har ju faktiskt inte gjort något annat än att krångla, ända från början när den knappt ens gick att lägga in. SÅ skönt att bli av med den! Nu slipper jag ju dessutom att åka till vårdcentralen för omläggning varje vecka, och om två veckor kan jag sluta med mina blodförtunnande sprutor. Vilken lycka!   Behöver ju nästan firas!

Passade också på att ansöka om frikort för sjukresor, behövde 13 resor för att komma över fribeloppet, och jag tror jag lämnade in 24 kvitton.... Många resor blir det... Ska bli skönt att få hjälp med resekostnaden! Det plockar på så himla mycket pengar i bensin att åka så mycket. Det är ju några resor kvar än innan cellgifterna är slut, sen behöver jag säkert tömma vätska någon mer gång, och i sommar ska jag åka på strålning varje vardag i 6,5 veckor, 33 gånger. Det blir myyyyycket bensinpengar det.....  

kan snabbt vända till en väldigt dålig dag. Tänkt så lite det är som gör skillnaden...

Började dagen med att åka till vårdcentralen, dags att ta mellanprover. Är lite sur över att ingen ringt och meddelat provsvaren, det gör dom alltid på mellanproverna annars... Nåja, jag får pressa läkaren på den informationen på onsdag.

Det är vår idag! Passade på att plocka ner vinterns utebelysning och plantera lite penséer i blomlådan på trappan. Tänkt så mycket mysigare det blev här helt plötsligt! Att det sen är solsken och 16 grader varmt gör inte saken sämre.

På eftermiddagen loggade jag in på skolans mail. Det var då jag blev så j***a ledsen. Hade fått ett mail med inbjudan till informationsträff. Information om examensdagen, om hur man söker examensbevis och legitimation, och hur det kommer gå till att beställa broscher. Då brast det för mej fullständligt, för jag kommer ju inte att få vara med den dagen. Den 10 juni 2011, dagen då jag skulle ta examen, dagen som jag har längtat efter ända sedan augusti 2008. Jag är inte längre avgångsstudent. Jag är inte student alls. Visst kommer jag få min examen så småningom, men det är ju NU jag skulle göra alla dom föberedelserna! Planera examensfest, söka ssk-jobb och bara vara lycklig över att 3 års högskolestudier var över. Det var NU jag skulle göra det, tillsammans med mina kompisar jag pluggat med så länge. Men det blir inte så, och det känns för jävligt!!   Har gråtit, gråtit och åter gråtit över det idag. Dagen jag har drömt om, som jag har planerat i mitt inre och längtat så mycket efter, kommer inte att ske. För när jag väl kan ta min examen, då kommer mina pluggkompisar att fattas. Vi kommer inte att få dela den dagen, så som vi skulle.   

Är så trött, så trött.... det kommer bli en tidig kväll ikväll. Får hoppas på att livet känns lite bättre i morgon.

och försöka sluta tänka. Allt det där jag skrev om igår som jag skulle låta bli att tänka på, det har kommit tillbaka ikväll... Oron över hur jag kommer att må efter nästa behandling har smygit på mej ikväll, och nu sitter jag här och är mest deppig. Usch, jag vill inte hålla på och tänka så mycket! Det tar en massa energi från mej, det tycker jag inte om. Egentligen är det inte biverkningarna i sig som jag oroar mej för, utan just det faktum att inte veta hur jag kommer må eller vad som händer. Hade någon kunna säga att "så här kommer det bli, dom här biverkningarna får du och det håller på så här länge" så hade det varit lugnt, då hade jag kunna ställa in mej på det. Men nu går det ju inte. Usch vad jag känner mej tjatig om det här..... men jag går här hemma och grubblar en hel del, då blir det så.

Ska på läkarbesök på onsdag. Tänkte kolla med henne om det är ok att dricka Aloe Vera-juice under tiden man får cyt. Vill gärna börja med det för att stärka kroppen, det är sannerligen något jag behöver. Men jag vet inte hur det interagerar med mina behandlingar, så det är väl säkrast att fråga först. Tycker inte att det borde vara några problem, men man kan ju aldrig så noga veta.

I övrigt.... jo, det är nog rätt bra. Har varit ute och träffat folk både igår och idag, sååå skönt att komma hemifrån! Ser dessa väggar alldeles för mycket nu för tiden. I morgon hoppas jag på skapligt fint väder så jag kan plantera mina penséer jag har köpt och göra lite vårfint utanför dörren.

Godnatt-kram!

Har funderat lite kring det här med hur jag kommer må efter nästa behandling. Har ju fått tre behandlingar med FEC100. Jag vet hur jag reagerar och hur jag kan förvänta mej att må efteråt. Nu ska jag ju byta cytostatika till Taxotere, och få tre behandlingar med den. Har ju ingen som helst aning om hur jag kommer att må.... Det är ohyggligt frustrerande och det tar mycket tid och energi för mej att tänka, fundera, undra och vara orolig. Har hört flera som mår bättre av Taxotere, men också många som tycker att dom mått sämre av den än av FEC. Tycker det är jobbigt att ingen kan säga i alla fall ungefär hur man ska må. Men det går ju inte... Nu har jag ju ändå mått relativt bra av FEC, trots allt.

SÅ!! Nu har jag bestämt mej för att jag kommer att må bättre av Taxotere än av FEC.   Tänker ställa in mej på att må bra, ta skitbiverkningarna när (om) dom kommer istället för att gå och oroa mej till tusen för något som kanske inte ens kommer hända. Ska lägga min energi på att må bra, att njuta av det positiva som finns runt mej. Visst, det kommer jag inte göra alla dagar. Men ibland måste man få bryta ihop lite. Huvudsaken är att man inte bryter ihop alla dagar, utan att man kommer igen och ser framåt. Det ska jag försöka göra nu.    

Ja så är det, har fredagsmys ensam. Älsklingen har annat för sej denna helgen, så är det ibland. Men jag har det rätt bra ändå.

Var hos kuratorn idag. Alltid lika trevligt! Satt i bilen på väg till sjukhuset och funderade på vad vi skulle prata om idag. Sist visste jag precis vilka tankar och känslor jag behövde få ur mej, men denna gången hade jag inte en aning om vad jag ville prata om. Behövde dock inte vara orolig, det är INTE svårt att få en timma att gå när man är hos henne! Hon är verkligen helt fantastisk, och vi fick pratat en massa. Längtar redan till nästa gång! Känns SÅ skönt att ha en så bra kurator, det är verkligen guld värt i den situation jag befinner mej i just nu.

Sen var det till att åka hem och slänga i sej en smörgås, för att sen fara vidare till vårdcentralen och omläggning av PICC-linen. Gud så trött jag är på vårdcentralen... omläggning och provtagningar till vansinne. Aldrig passar det att göra båda sakerna samtidigt heller.... nåja, det är bara att stå ut.. Nu när jag ska byta sort cytostatika så kan jag ju dra ut PICC-linen om jag vill, för den här sorten är inte så kärlretande, utan det skulle funka med en vanlig PVK. Men..... det är skönt att slippa bli stucken varje gång, och PICC-linen har ställt till så mycket skit så nu när den sköter sej som den ska så känns det ändå som att den får sitta där tills cytostatikan är slut. Men det vore skönt att slippa omläggningarna, och det vore skönt att slippa sprutorna.... Hmmm, tål att tänkas på lite.

Under eftermiddagen fick jag lite vårkänslor! ;) Fyllde bilen med spolarvätska, och ledsnade på allt skräp som legat på trappan hur länge som helst så jag började städa lite. Fick en infall och längtar efter att plantera lite blommor och göra vårfint här utanför. Det är så skönt när det är ljust och varmt ute! Även om man kan tycka att det kunde blåsa liiiiiiite mindre..

För övrigt så tyckte sonen att jag idag lagade den godaste lyxmaten som finns!!    Det värmer mammahjärat ordentligt, vill jag lova. Att maten dessutom inte är mer avancerad än pasta och köttfärssås med bacon gör ju det hela ännu bättre, för då kan han få lyxmat ofta!

Ja, nu har barnen åkt till sin pappa, och jag sitter här själv. Saknar min älskling så det gör ont i hela mej.....    men, det får gå ändå. Har det ganska bra ändå, tömmer boxen på det sista vinet och ska nog plocka fram lite kex och ost, det får bli mitt fredagsmys.

Fick ta en sväng till sjukhuset idag, dags att tömma bröstet på vätska igen. Nu är det 4,5 veckor sen sist, så det går åt rätt håll i alla fall, skönt det! Hoppades på att min kropp skulle ta hand om vätskan av sej själv, men det blev inte så. 175ml tappades jag på idag, och är sammanlagt tappad på 4300ml sedan operationen. Det är rätt mycket vätska det... Det var riktigt trevligt att träffa min SSK på kirurgen igen!   Kommer att sakna henne sen när jag inte behöver gå dit mer.

Annars.... har jag tagit det lugnt idag, precis som igår. Inte gjort mer än nödvändigt. Skulle ju byta gardiner idag, men det blev inte så. Meeen det kommer ju en dag i morgon också! *ler* Ska ju ha något att göra då.. 

Tycker att jag har varit lite redig som har orkat laga mat ett par dagar i rad. Dessutom diskat och gjort fint i köket efter mej!   Hör inte till vanligheten att jag diskar direkt efter maten.... brukar aldrig orka. Men nu gör jag det, nu när jag inte har tusen andra saker att tänka på samtidigt. Har dessutom redna planerat morgondagens mat, DET är ovanligt! Så skönt det är att veta vad man ska laga för mat, och inte stå och bestämma det i panik när alla redan är jättehungriga och borde ätit för längesen. Det där med planering och organisation vad gäller mat och hushållsarbete är inte min starka sida... Men det kanske jag ska jobba lite på nu när jag är sjukskriven! *ler*