Idag har vi haft storkalas för min dotter och de av hennes kusiner som fyller år på sommaren. Skönt att kunna samla ihop födelsedagarna till ett enda stort kalas! :) 8 barn och en hel hög vuxna, det är grejer det! God mat, fika, tårta och en massa prat. Jag och barnen åkte till mamma redan i fredags, skönt att komma hemifrån ett par dagar.

Även om det varit en ljus och glad dag idag, har det även varit lite (mycket) tungt. Idag är det precis 6 månader sedan min pappa dog, bara 62 år gammal. Eftersom han hade cancer går tankarna lite extra mycket till mig själv och min sjukdom, hur det kommer bli sen, återfall, metastaser, för tidig död... I morgon för ett år sedan avbröt vi det stora sommarkalaset för att vaka vid pappas sida på IVA, då hans sjukdom tog en väldigt snabb och svår vändning och han var på väg att dö. Mot alla odds överlevde han då och vi fick ett halvår till med honom i livet.

Men som sagt, man tänker ju mycket på sig själv.... hur det kommer att bli, ska jag dö ifrån mina barn för tidigt, precis som min pappa? Jag försöker att leva här och nu, att inte tänka alltför mycket på saker som kanske aldrig händer, planera framtiden och försöka leva som vanligt. Men ändå.... ingenting kommer någonsin att bli "som vanligt" igen, och tankarna dyker upp ibland, det bli så extra tydligt en dag som denna. Men samtidigt så går livet vidare. Det måste det ju göra. Man kan inte sluta leva och gräva ner sej i sådant som kanske aldrig kommer ske. Sen är ju inte livet något självklart bara för att man är frisk heller, så....

Allt har sin tid. Ta hand om varandra! För som sagt, man vet aldrig vad som händer, eller när det händer. Det enda man vet att man har är HÄR och NU. Allt annat kan man bara hoppas på.

NU ska jag krama barnen! Mina älskade goa gullungar.