vid att visa sej ute med sjal runt huvudet, då.... Var en sväng till affären här hemma förut, första gången ute med sjal. Ingen lång sväng, men jag tyckte det kändes som att hela världen stirrade på mej. Självklart var det bara inbillning, men ändå... jobbigt som f**n var det. Ska "öva" lite genom att vara på sjukhuset i morgon och visa mej för folk. Sen bär det av till skolan på tisdag..... hualigen, bävar för det. Men det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och få det gjort på en gång, det lär ju inte bli bättre för att jag väntar. Risken finns ju att jag total-isolerar mej här hemma, och det vägrar jag att göra! Det är väl bara att ta sej över den där första tröskeln, sen hoppas jag att det kommer kännas lite mer naturligt.

Kärleken har åkt hem till sej, efter att ha spenderat lite tid här hos mej. Meningen var ju att jag skulle åkt till honom i fredags, men febern satte stopp för det... Så igår kom han hit istället. Skönt att få både skratta och gråta tillsammans, det behövdes nu. Febern har hoppat lite upp och ner, men idag på morgonen var tempen lägre än på flera dagar. Hoppas nu att det fortsätter så! Vill inte bli sjuk!

Håret fortsätter att falla. Har samma frisyr som Gollum i Sagan om ringen.    Nu blir det till att plocka fram sjalarna, för så här tänker jag inte visa mej för folk, det är ju ett som är säkert....

och frös inte alls lika mycket som igår kväll och inatt. Och mycket riktigt så hade tempen börjat sjunka. Rent medicinskt har jag inte längre feber, men jag har ändå en betydligt högre temp än vad som är normalt för mej. Känner mej lite risig, tung i huvudet, tjorvig i halsen och trött. Men förhoppningsvis blir det inte mer än så här nu! Det vore ju onekligen rätt skönt att få vara frisk och må bra nu så här veckan innan nästa behandling, för efter behandlingen är jag ju inte människa på flera dagar...

Att få feber när immunförsvaret när snudd på lika med ingenting är inte så bra.... kände mej lite risig igår morsen och kollade tempen, 37,1. Visserligen inte feber, men betydligt högre än min normala morgontemp, så jag blev lite orolig. Fast jag mådde bra hela dagen, o tänkt inte så mycket mer på det.

Nu i eftermiddag började jag frysa något så gräsligt... kände mej vissen och hängig. Tog tempen igen som visade 37,7. Inte så bra... Ringde sjukhuset, men dom tyckte inte det var så farligt, ska avvakta och hålla kolla på tempen så den inte går över 38 grader. Tog ett par alvedon, men har inte märkt någon skillnad än..... Bara hopps hoppas hoppas att det inte blir värre än så här! Vill INTE bli sjuk nu!! Livet har krånglat tillräckligt mycket nu ändå, behöver inte en inläggning på sjukhuset också. OM jag nu blir inlagd, så blir det på samma avdelning där jag jobbade som uska i somras. Känns ju lite halvkul.... Men jag tröstar mej med att det känns lite skumt för dom som för mej, så....

i hårbotten... har löjligt lite hår kvar på huvudet nu. Önskar att det sista bara ville trilla av NU, så eländet är över sen. Usch, vad det här är jobbigt... :'( Men gullesonen jag har sa förut att det inte syns att jag har tappat något hår alls. *ler* Men det gör det, kan jag lova. Har nog tappat 80-85% nu, så det är inte mycket kvar.

från onkologen ringde om mina provsvar i måndags så sa hon att det här med att mina värden gått ner så gräsligt mycket , det är ett tecken på att cellgifterna gör det dom ska i kroppen, att dom jobbar. Får väl se mitt tidiga och snabba håravfall på samma sätt, som ett tecken på att ccellgifterna gör nytta. Då räknar jag med att dom gör samma snabba och effektiva nytta på de cancerceller som högst eventuellt finns kvar i min kropp, så jag blir av med skiten och kan fortästta leva sen!   

Idag blir det en latmaskdag, känns det som. Klockan är 10, och jag har inte kommit längre än till morgonkaffet än, trots att jag varit uppe i 2,5 timmar. Har igen större lust eller ambition att göra något vettigt heller, så jag struntar i det. Tänker bara sitta i soffan och lata mej, så får man göra ibland..   

Tycker dagarna går fort! Trots att jag egentligen inte gör så mycket.... Idag har jag varit på vårdcentralen för omläggning av min PICC-line. Välbehövligt!! För det hade läckt rejält mycket blod denna veckan. Fast.... det har kommit en del nu också redan.... Men det ska väl rätta till sej så småningom. Just nu tror jag mest det beror på den höga dosen av blodförtunnande jag tar. Fick dessutom order om att i fortsättningen gå in via ambulansintaget, oavsett vad jag ska göra på vårdcentralen. Detta för att jag ska slippa gå igenom väntrummet och sitta där bland alla sjuklingar som kan smitta mej. Skönt att dom har det systemet! Jag behöver inte ens gå ut till kassan, utan det sköter den SSK som släpper in mej. Superbra! För det är INTE kul att sitta i det väntrummet när man vet att man är så gräsligt infektionskänslig som jag är, mitt immunförsvar är inte mycket att hurra för nu, och inte blir det bättre ju längre behandlingen pågår heller.

Håret fortsätter att rasa av mej. Fort går det också.... det trodde jag inte. Dels trodde jag att det skulle ta längre tid innan jag började tappa det. Sen trodde jag att det skulle komma lite mer smygande än det gjorde. Dessutom trodde jag att det skulle bli en relativt lång process. Men nu har jag nog tappat hälften av håret på bara två dygn.    Usch, vad jobbigt det är.... Jag kan stå ut med vilka jäkla biverkningar som helt, men håravfallet tar knäcken på mej... Om jag någon mer gång får kommentaren att "äh, DET växer ju ut igen! Vad är väl håret mot att bli frisk!" så kommer jag att få ett sammanbrott.... Jag vet att jag måste gå igenom det här, och jag vet att valet inte är svårt, valet finns inte. Jag VET det. Men håret betyder så oerhört mycket för mej!! Att komma med en så'n kommentar är precis som att sopa min sorg under mattan precis som att den inte betyder något. Jag måste få sörja mitt hår, för det är skitjobbigt att tappa det. Det är en process jag måste ta mej igenom. Precis som bröstet. Det hjälper inte att jag vet att jag var tvungen att ta bort det och att jag får ett nytt bröst sen, för jag sörjer det bröst som är borta. Jag känner mej halv, jag känner inte igen min egen kropp. Tycker att jag är ful och undviker att titta på mej själv om det inte är absolut nödvändligt. Vet inte när/om jag kommer kunna acceptera det, även när jag får ett nytt bröst. Problemet är ju att jag har varit tvungen att gå igenom det, att min kropp hittar på en massa dumheter som kräver drastiska åtgärder där jag inte har något val. Det är en mentalt väldigt tung resa jag gör. Men det är ändå skillnad mellan bröstet och håret. Att jag saknar ett bröst kan jag dölja för omvärlden, med protes och inte alltför tajta kläder. Ingen behöver veta att jag är opererad om inte jag väljer att tala om det. Att jag tappar håret kan jag inte dölja på samma sätt. Visst, peruken, men sen beror det ju på om jag trivs med peruken eller inte. Och det är ju en ständig påminnelse för mej själv varje gång jag ser mej i spegeln, oavsett om jag har peruk eller inte. Bröstet kan jag "glömma bort" ibland, det är inte samma sak när det går att dölja så.

Fick mysigt besök på eftermiddagen!    En god vän och pluggkompis till mej kom förbi på besök tillsammans med en tjej. Trevligt att träffa lite folk och få prata om allt och inget och glämma allt elände en stund! Men man känner sej lite fånig när man måste försäkra sej om att alla är 100% friska, får inte träffa någon som är minsta lilla snuvig, det kan vara förödande för mej. Barnen kommer inte att få ta hem kompisar förrän jag är klar med behandlingarna och mina blodvärnden återhämtat sej till skapligt normala nivåer. Usch, jag känner mej som världens sämsta mamma..... även om jag så klart vet att det måste vara så här, det finns inget annat val. Jag måste undvika stora folksamlingar, vilket är trist när jag och älsklingen vill gå på restaurang eller bio. Men oj vad vi ska njuta av det sen när vi kan göra det till hösten igen!! Ska helst inte gå in i affärer heller..... DET är ju inte så lätt att undvika, men jag ska försöka undvika stora affärer i alla fall, och inte vara där inne en minut längre än vad som är nödvändigt. Sen kan ju barnen gå o handla lite här hemma också, det är smidigt.

En av "tanterna" jag träffade igår på sjukgymnastiken är härifrån trakten, och sökte på samma vårdcentral som jag när hon upptäckte sin knöl i bröstet.

Jag var på vårdcentralen den 22 november.

Hon var på vårdcentralen den 6 december.

Jag fick tid på bröstmottagningen den 21 december.

Hon fick tid på bröstmottagningen den 14 december.

Någon mer än jag som ser att något är väldigt, väldigt FEL här??? Visst, det var säkert en återbudstid hon fick. Men ändå!! Jag tycker det är helt galet! Jag tvingades att gå hemma och vänta i 4 veckor. 4 långa, överjävliga veckor, innan jag fick komma in och göra undersökningarna. För henne tog det en vecka. Blev riktigt, riktigt tjurig när jag fick höra det. Faktiskt.