slutar tråkigt...

Lite plugg på förmiddagen, och sen två besök på sjukhuset. Först träff med en bröstgrupp hos en sjukgymnast/lymfterapeut. Fast det hade kunnat kvitta... Det hon "föreläste" om lymfsystemet vet jag ju redan genom min sjuksköterske-utb. Inte fick jag några nya vänner heller, som jag hoppades på. De andra två som var på träffen var ett par "gamlingar", dvs. mer än 20 år äldre än jag.... Nåja...

Sen var det dax att besöka hjärtmottagningen. Skulle göra ett ultraljud på hjärtat inför behandlingsstarten av Herceptin. Allt såg bra ut. Skönt att veta att jag har ett hjärta som slår! *ler* Ett EKG togs också, och ett fint blodtryck på 115/80.

Sen hem och gosa med barnen. *mys*

Men så det tråkiga då.... Nu ikväll när jag satt i soffan och tog ur tofsen märkte jag att mitt hår börjar att lossna.... Dag 11 efter cytostatikan. Usch, jag bara gråter och skakar, har bävat för det här ända sen jag fick veta att jag har cancer. Jag sörjer mitt hår något så oerhört, gräsligt mycket, och tycker att det här är det absolut jobbigaste av allt i hela den här jävulska processen. FAAAN!! Är förundrad över hur fort det började.... märkte inte någon tentdens alls i morse på att det var på väg att lossna. Och då borstade jag och drog rätt bra i håret när jag satte upp det. Och så nu ikväll så räcker det att jag kör fingrarna genom håret så lossnar hur mycket som helst.   

Gråter, gråter, gråter och gråter lite till.

efter första cytostatikabehandlingen. Konstaterar att jag ännu inte har några tecken på håravfall, håret sitter hårt fast där det ska vara.

Konstaterar också att när man börjar känna av cytostatikans biverkningar på kroppens slemhinnor inser man att man har mycket slemhinnor.... i kombination med 9 dagars väldigt trög mage/förstoppning så känner man att man lever....