Har klarat av min elfte strålning idag. En tredjedel är gjort. Gott! Men än kan jag inte börja räkna ner och se slutet, det är alldeles på tok för lång tid kvar. Känns lite konstigt att hålla på med en behandling som man inte direkt märker något av. Strålningen känns/märks ju ingenting. Det var annat med cellgifterna, då märktes det ju att man fick behandling. Men det här... tänk att något man inte märker kan vara bra! Men det är väl bara att njuta av det antar jag, att slippa känna något.

CSN forstsätter även idag att göra vad-det-nu-är-dom-gör. Något gör dom sen igår med min ansökan, jag vet bara inte riktigt vad... Hoppas att det är ett steg närmare ett beslut i alla fall! För nu börjar jag på trött på att vänta och åter vänta.

Har så gräsligt ont i min arm.... Ju mer jag stretchar desto ondare gör det. Men stretcha måste jag. Och göra min gymnastik. Men det gör så gruvligt ont, och jag kan inte ta ut rörelserna alls lika mycket nu som jag kunde i början. Blä!! Men det ska väl bli bättre, bara att kämpa på och göra så gott man kan, antar jag.

Önskar att det var dags att sova för natten nu, för det var gruvligt vad jag är trött.... Det är väl kanske inte riktigt läge att sova middag vid 17,50... *ler*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...