Ja, då var det måndag igen... Tiden går.

Idag var det dags att träffa nya sjuksköterskor på strål, eftersom mina "gamla" börjar sin semester idag. Och jag hoppas innerligt att jag inte träffar på samma par sköterskor i morgon som jag gjorde idag!! Risken är väl dock rätt stor, tyvärr.. Det var dom två tråkigaste människor jag har träffat.... Den ena var dessutom samma sköterska som var med vid min förberedelse för några veckor sen, samma människa som satte tatueringsprickarna på mej. Tatueringsprickarna som jag aldrig godkände att dom fick sätta. Tatueringsprickarna som jag inte ville ha. Dom satte hon ändå. Dumma människa....

Mitt Hb är i alla fall på väg upp, proverna jag tog i fredags såg bra ut. Skönt! Då slipper jag tänka på det något mer.

Håret växer så det knakar. De få hårstrån jag faktiskt har börjar bli riktigt långa! Eller, långa o långa... allt är ju relativt. *ler* Men tillräckligt långa för att jag ska känna att vinden blåser i dom när jag är ute. Tänk att man kan bli så glad för en så'n liten sak! Det är bara en fläck högst upp på huvudet som fortfarande är nästan helt kal. Men det börjar växa där också så smått, börjar se det nu. Nu fattas det bara att hårstråna blir lite fler också, så hela härligheten blir lite tjockare och hårbotten täcks. Sen ser man inte så himla sjuk ut längre!

Skulle så gärna vilja gå ut och gå en sväng! Men mina benmuskler är så trötta efter den dagliga svängen på sjukhuset så jag orkar inte. Det är trist, för jag är ädnå så pass pigg att jag skulle orka gå ut lite. Men muskulstyrka har jag inte till att göra mer än det jag måste på dagarna.

Så här 5 veckor efter sista cytostatikan kan jag konstatera att jag faktiskt börjar piggna till lite. Är fortfarande trött och sliten, men det är inte så mycket cyt-trötthet nu, utan mer att jag är i bott vad gäller kondition och styrka. Visst är kroppen sliten efter cyt'en än också, men inte så extremt som förut, det känns att jag är på väg upp. Det är skönt! Sen är det klart att jag blir helt slut och utpumpad av att vara ute, jag blir jättetrött av att åka till sjukhuset, jag blir jättetrött av att åka och handla, av att dammsuga, tvätta osv. Känns att jag inte har samma ork som tidigare. Men det kommer, sakta men säkert är jag på väg tillbaka till det där som ska föreställa "normalt" liv. Och det är så skönt!

Apropå normalt liv så har CSN fortfarande inte bestämt sej för om jag ska få studiemedel i höst eller inte... Den biten av mitt normala liv närmar sej ju med stormsteg, hur overkligt det än känns, så det kunde ju vara kul att få besked snart.... så jag vet vad jag ska ägna hösten åt... Plugga, eller söka jobb.

 

Isabella

18 juli 2011 19:26

Varför skulle de inte få sätta tatueringsprickar? Förstår inte - det är ju en hjälp för att strålningen ska bli korrekt.

Liselott

18 juli 2011 21:56

Ja, visst är det en hjälp. Men jag ville inte ha dom. Absolut inte, under några som helst omständigheter. Vill inte behöva bli påmind om det här eländet resten av livet mer än nödvändigt. Och dessutom satte dom prickarna utan att jag sagt ok. Strålningen funkar ändå, utan permanenta prickar, och jag avskyr dom så j***a mycket..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...