i hårbotten... har löjligt lite hår kvar på huvudet nu. Önskar att det sista bara ville trilla av NU, så eländet är över sen. Usch, vad det här är jobbigt... :'( Men gullesonen jag har sa förut att det inte syns att jag har tappat något hår alls. *ler* Men det gör det, kan jag lova. Har nog tappat 80-85% nu, så det är inte mycket kvar.

från onkologen ringde om mina provsvar i måndags så sa hon att det här med att mina värden gått ner så gräsligt mycket , det är ett tecken på att cellgifterna gör det dom ska i kroppen, att dom jobbar. Får väl se mitt tidiga och snabba håravfall på samma sätt, som ett tecken på att ccellgifterna gör nytta. Då räknar jag med att dom gör samma snabba och effektiva nytta på de cancerceller som högst eventuellt finns kvar i min kropp, så jag blir av med skiten och kan fortästta leva sen!   

Idag blir det en latmaskdag, känns det som. Klockan är 10, och jag har inte kommit längre än till morgonkaffet än, trots att jag varit uppe i 2,5 timmar. Har igen större lust eller ambition att göra något vettigt heller, så jag struntar i det. Tänker bara sitta i soffan och lata mej, så får man göra ibland..   

Tycker dagarna går fort! Trots att jag egentligen inte gör så mycket.... Idag har jag varit på vårdcentralen för omläggning av min PICC-line. Välbehövligt!! För det hade läckt rejält mycket blod denna veckan. Fast.... det har kommit en del nu också redan.... Men det ska väl rätta till sej så småningom. Just nu tror jag mest det beror på den höga dosen av blodförtunnande jag tar. Fick dessutom order om att i fortsättningen gå in via ambulansintaget, oavsett vad jag ska göra på vårdcentralen. Detta för att jag ska slippa gå igenom väntrummet och sitta där bland alla sjuklingar som kan smitta mej. Skönt att dom har det systemet! Jag behöver inte ens gå ut till kassan, utan det sköter den SSK som släpper in mej. Superbra! För det är INTE kul att sitta i det väntrummet när man vet att man är så gräsligt infektionskänslig som jag är, mitt immunförsvar är inte mycket att hurra för nu, och inte blir det bättre ju längre behandlingen pågår heller.

Håret fortsätter att rasa av mej. Fort går det också.... det trodde jag inte. Dels trodde jag att det skulle ta längre tid innan jag började tappa det. Sen trodde jag att det skulle komma lite mer smygande än det gjorde. Dessutom trodde jag att det skulle bli en relativt lång process. Men nu har jag nog tappat hälften av håret på bara två dygn.    Usch, vad jobbigt det är.... Jag kan stå ut med vilka jäkla biverkningar som helt, men håravfallet tar knäcken på mej... Om jag någon mer gång får kommentaren att "äh, DET växer ju ut igen! Vad är väl håret mot att bli frisk!" så kommer jag att få ett sammanbrott.... Jag vet att jag måste gå igenom det här, och jag vet att valet inte är svårt, valet finns inte. Jag VET det. Men håret betyder så oerhört mycket för mej!! Att komma med en så'n kommentar är precis som att sopa min sorg under mattan precis som att den inte betyder något. Jag måste få sörja mitt hår, för det är skitjobbigt att tappa det. Det är en process jag måste ta mej igenom. Precis som bröstet. Det hjälper inte att jag vet att jag var tvungen att ta bort det och att jag får ett nytt bröst sen, för jag sörjer det bröst som är borta. Jag känner mej halv, jag känner inte igen min egen kropp. Tycker att jag är ful och undviker att titta på mej själv om det inte är absolut nödvändligt. Vet inte när/om jag kommer kunna acceptera det, även när jag får ett nytt bröst. Problemet är ju att jag har varit tvungen att gå igenom det, att min kropp hittar på en massa dumheter som kräver drastiska åtgärder där jag inte har något val. Det är en mentalt väldigt tung resa jag gör. Men det är ändå skillnad mellan bröstet och håret. Att jag saknar ett bröst kan jag dölja för omvärlden, med protes och inte alltför tajta kläder. Ingen behöver veta att jag är opererad om inte jag väljer att tala om det. Att jag tappar håret kan jag inte dölja på samma sätt. Visst, peruken, men sen beror det ju på om jag trivs med peruken eller inte. Och det är ju en ständig påminnelse för mej själv varje gång jag ser mej i spegeln, oavsett om jag har peruk eller inte. Bröstet kan jag "glömma bort" ibland, det är inte samma sak när det går att dölja så.

Fick mysigt besök på eftermiddagen!    En god vän och pluggkompis till mej kom förbi på besök tillsammans med en tjej. Trevligt att träffa lite folk och få prata om allt och inget och glämma allt elände en stund! Men man känner sej lite fånig när man måste försäkra sej om att alla är 100% friska, får inte träffa någon som är minsta lilla snuvig, det kan vara förödande för mej. Barnen kommer inte att få ta hem kompisar förrän jag är klar med behandlingarna och mina blodvärnden återhämtat sej till skapligt normala nivåer. Usch, jag känner mej som världens sämsta mamma..... även om jag så klart vet att det måste vara så här, det finns inget annat val. Jag måste undvika stora folksamlingar, vilket är trist när jag och älsklingen vill gå på restaurang eller bio. Men oj vad vi ska njuta av det sen när vi kan göra det till hösten igen!! Ska helst inte gå in i affärer heller..... DET är ju inte så lätt att undvika, men jag ska försöka undvika stora affärer i alla fall, och inte vara där inne en minut längre än vad som är nödvändigt. Sen kan ju barnen gå o handla lite här hemma också, det är smidigt.

En av "tanterna" jag träffade igår på sjukgymnastiken är härifrån trakten, och sökte på samma vårdcentral som jag när hon upptäckte sin knöl i bröstet.

Jag var på vårdcentralen den 22 november.

Hon var på vårdcentralen den 6 december.

Jag fick tid på bröstmottagningen den 21 december.

Hon fick tid på bröstmottagningen den 14 december.

Någon mer än jag som ser att något är väldigt, väldigt FEL här??? Visst, det var säkert en återbudstid hon fick. Men ändå!! Jag tycker det är helt galet! Jag tvingades att gå hemma och vänta i 4 veckor. 4 långa, överjävliga veckor, innan jag fick komma in och göra undersökningarna. För henne tog det en vecka. Blev riktigt, riktigt tjurig när jag fick höra det. Faktiskt.

Var på kirurgen i förmiddags, tömde bröstet på vätska igen, för 6:e gången. 525ml, NÄR tar det slut?? Ny tid nästa vecka.. Funderar på att åka till akuten i Skövde och tala om för den där token till kirurg där hur många gånger jag är tömd på vätska... *ler* En sväng in på onkologen också, för att få lite biverkningsråd och ett recept på Xyloproct. VIP-kort på apoteket vill jag ha!! *hehe* Usch, just nu känns det som att jag MÅSTE ha ont någongstans, hela tiden. Så fort armen började bli bättre så fick jag ont på ett annat ställe, riktigt rejält skäpont. O så har jag lite ont i hårbotten också. Och armen är långt ifrån smärtfri, det kan jag ju säga. Men ändå, mycket bättre än i torsdags och fredags, då hade jag kunnat sälja den väldigt billigt...

Annars..... nej, jag har inte gjort något alls. Tänkte plugga, men det blev inte så. Dagen bara gick, utan att jag märkte det. Hämtade ett bokpaket på ICA förut. 2 nya Harry Potter-böcker till Ramona, så hon har lite att läsa. Så mysigt det är att göra henne glad!   

Håret lossnar, hur mycket som helst. Kan sitta och dra loss massor. Eller... jag behöver inte DRA, räcker med att köra fingrarna genom håret så följer det med. Är öm i hårbotten där det lossnar. Hualigen, undrar hur lång den här processen kommer bli. Visserligen tappar jag mycket, men jag har ju rätt mycket att tappa också. BLÄ!

Röd och torr hud på fingrarna, i kombination med stor daglig dos av handsprit.... det känns! Mycket!!! Usch, vad det svider och gör ont.... Smörjer med mjukgörande några gånger om dagen också, men det hjälper inte så mycket...

slutar tråkigt...

Lite plugg på förmiddagen, och sen två besök på sjukhuset. Först träff med en bröstgrupp hos en sjukgymnast/lymfterapeut. Fast det hade kunnat kvitta... Det hon "föreläste" om lymfsystemet vet jag ju redan genom min sjuksköterske-utb. Inte fick jag några nya vänner heller, som jag hoppades på. De andra två som var på träffen var ett par "gamlingar", dvs. mer än 20 år äldre än jag.... Nåja...

Sen var det dax att besöka hjärtmottagningen. Skulle göra ett ultraljud på hjärtat inför behandlingsstarten av Herceptin. Allt såg bra ut. Skönt att veta att jag har ett hjärta som slår! *ler* Ett EKG togs också, och ett fint blodtryck på 115/80.

Sen hem och gosa med barnen. *mys*

Men så det tråkiga då.... Nu ikväll när jag satt i soffan och tog ur tofsen märkte jag att mitt hår börjar att lossna.... Dag 11 efter cytostatikan. Usch, jag bara gråter och skakar, har bävat för det här ända sen jag fick veta att jag har cancer. Jag sörjer mitt hår något så oerhört, gräsligt mycket, och tycker att det här är det absolut jobbigaste av allt i hela den här jävulska processen. FAAAN!! Är förundrad över hur fort det började.... märkte inte någon tentdens alls i morse på att det var på väg att lossna. Och då borstade jag och drog rätt bra i håret när jag satte upp det. Och så nu ikväll så räcker det att jag kör fingrarna genom håret så lossnar hur mycket som helst.   

Gråter, gråter, gråter och gråter lite till.

efter första cytostatikabehandlingen. Konstaterar att jag ännu inte har några tecken på håravfall, håret sitter hårt fast där det ska vara.

Konstaterar också att när man börjar känna av cytostatikans biverkningar på kroppens slemhinnor inser man att man har mycket slemhinnor.... i kombination med 9 dagars väldigt trög mage/förstoppning så känner man att man lever....

har det varit idag. En dag som bara har flutit på, då jag har njutit av lugnet och haft det bra.

Var på vårdcentralen i förmiddags, dags för mellanprover. Men vårdcentralen en måndag förmiddag är inte kul.... hade tid på lab. kl. 9,45, men kom inte in förrän 10,15. KUL att sitta i väntrummet på vårdcentralen bland sjuka människor när man vet att man troligtvis är rätt känslig för infektioner....

När jag kom hem så softade jag bara. Pluggade lite, men hade lite dålig fart på det idag... Senare på eftermiddagen ringde min SSK från onkologen, mina provsvar hade kommit. Och som väntat så är mina blodvärden ohyggligt låga. Det innebär att jag är väldigt infektionskänslig just nu. Så nu gäller det att skärpa sej, vara noga med handhygien och handsprit, skala all frukt, undvika folksamlingar och andra människor som är minsta lilla förkylda. Hoppas nu att jag slipper att bli sjuk, och att mina värden hinner gå upp till acceptabel nivå innan nästa cytostatikakur! Men det är ju 11 dagar kvar, 9 dagar till nya blodprover. Bara att hoppas på det bästa! Hoppas att barnen håller sej ifrån sjukdomar också.... Dom brukar sällan vara sjuka, men jag skulle ju inte bli förvånad om dom blir det just nu...

Ikväll kom busbarnen hem igen. Dom har haft långhelg hos sin pappa, eftersom han var ledig både i fredags och idag. Det är skönt att få lite "ledigt", men samtidigt lika skönt när dom kommer hem igen och ordningen är återställd.

Har dessutom kokat mitt livs första risgrynsgröt idag, och det blev bra! :)