Har haft ett telefonsamtal med fru onkologen idag angående min kropps ökande östrogennivåer. Tänkte ju att jag skulle få börja med Zoladex igen. Men nej, så blidde det inte! Min läkare hade konfererat med någon professor och de hade kommit fram till att jag inte behöver Zoladex mer. Det finns inga vetenskapliga bevis för att det skulle vara bättre för mig att kombinera Zoladex och Tamoxifen jämfört med att bara äta Tamoxifen. Så jag fortsätter som vanligt. Visst är det skönt att slippa sprutorna, men... samtidigt kan jag inte hjälpa att känna "åt helvete med vetenskapen!!! Man kan aldrig vara nog så försiktig...." För jag kan inte påstå att det känns bra.... ha en massa östrogener som far runt i kroppen... Men men, har ju inget att välja på. Ska ta upp frågan igen när jag kommer till onkologen i Jönköping, kanske är dom av annan åsikt? Den som lever får se.... Fram tills dess gäller det att försöka sluta tänka och fokusera på livet. Men det känns en smula extra tungt ikväll, det måste jag erkänna.... *ledsen* Jävla skitcancer!!! Den ligger alltid och lurar i bakhuvudet och gör sig påmind när man minst anar det. Inbillar mig att jag är pigg och stark och har gått vidare. Och visst, det har jag ju gjort, men... inte riktigt så mycket som jag trott. BLÄ!! Just nu känns det som man kommer leva som fånge resten av livet. Man kan aldrig vara säker, ständigt en oro och rädsla som bara väntar på att koka över.