I morgon är det dags. Jag ska pallra mig iväg till sjukhuset i Linköping och Regionmottagningen för Klinisk Genetik. Ska träffa en biomedicinsk analytiker som ska ta prover på mig, och sen börjar min cancerärftlighetsutredning på allvar. Idag sitter jag här med lite blandande känslor kring det hela. Jo, det är klart, jag VILL veta, både för min egen, mina barns och min övriga familjs skull. Kanske kan svaret räta ut ett och annat frågetecken kring hela denna cirkus. Eller också inte. Men det känns ändå lite läskigt.....

Hade jag fått som jag velat från början så hade utredningen redan varit klar. Jag tog upp frågan på ett läkarbesök i december 2012. Svaret jag fick då var att det inte fanns någon anledning att utreda, eftersom den bröstcancer som finns i min släkt är så långt bort så det finns inget samband med min cancer.

På läkarbesöket i december 2013 frågade läkaren (en annan än året innan) om jag var intresserad av att göra en utredning. Svarade ja, och talade samtidigt om vad läkaren året innan sagt. Fick då till svar att "ebart det faktum att du var så ung när du fick din cancer är en anledning att göra en utredning." Ja, sen var det hela i rullning! Fick en massa papper att fylla i om släkten och sjukdomar, och när personalen på Onkogenetiska enheten på sjukhuset här i stan hade gjort en massa detektivarbete och kartlagt cancerförekomsten i mitt släktträd så kom en kallelse till Klinisk Genetik i Linköping. Och nu sitter jag alltså här. Da'n före da'n.... och tycker att livet är bra märkligt.

  KÄRLEK  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...