Börjar sakta men säkert förstå varför det är så svårt att få en kompressionsstruma som passar... Sist jag var hos lymfterapeuten mättes armen efter alla konstens regler, och 2 nya strumpor beställdes. På samma dag. Efter samma mått. Ändå är dessa två strumpor olika långa. En smula märkligt, kan jag tycka... Inte konstigt att mina beställningar aldrig passar som de ska!

18 augusti var det 1 år sedan sista strålbehandlingen. Det innebär att 19 augusti var det 1 år sedan jag började knapra mina antiöstrogen-tabletter. Det, i sin tur, innebär att det är 4 år av knaprade kvar. Jippi!!   

Jaja, jag ska inte klaga, en tablett om dagen är inte särskilt betungande. Inte har jag några biverkningar av dom heller, så...

Och som sagt, life goes on.... Tiden går, livet rullar på i en rasande fart, jag jobbar, tränar, äter och sover. Myser med katterna, myser med sötungarna... Försöker ta för mig här i livet och hitta på lite roliga saker när tillfälle ges. Jag mår nog rätt så bra just nu, tror jag, jag känner inte efter så noga.... Det är bäst att passa på att leva medan man kan, man vet aldrig vad som händer i morgon...

God natt!!!   

har ögonbrynen börjat växa med en väldig fart! SOM jag har längtat!! :) Jag menar, det är faktiskt nästan 14 månader sedan sista cellgifterna, jag borde ha fått tillbaka ögonbrynen för länge sen.... Men dom har lyst med sin frånvaro, ända tills nu. Snart kan jag börja använda linser igen utan att se ut som ett fullständigt pucko!    Det skålar vi på idag!!!

   2012 08 12

Kram   

Ja, då har jag fått min nya kompression, handskar och ärmar. Märks att dom är mindre än de jag haft hittills, för fy sjutton vad jag fick slita för att få framför allt ärmen på plats! *ler* Men när den väl sitter där den ska så sitter den som en smäck! :) Nu är det bara att hoppas på att jag kan lyckas få ner ödemet ytterligare litegrann med hjälp av den nya kompressionen och träningen. Min kropp verkar just nu vara på min sida, och det gillas! 

Kram   

Jahapp, då har man varit på läkarbesök igen. Dock inte på onkologen den här gången, utan på vårdcentralen. När jag gick hos onkologen i Borås var det läkarna där som följde upp min anti-depressiva behandling. Här i sta'n ville inte onkologen beblanda sig med det utan hänvisade mig till vårdcentralen. Det tyckte jag verkade lite fånigt, men så här i efterhand var det ett smart drag!

Träffade en toppenbra läkare som tyckte det var självklart att jag ska fortsätta med behandlingen, och inte bara ett tag utan en längre period. Själv sa jag att _egentligen_ vill jag ju sluta med tabletterna, men vet inte om jag vågar. Läkaren bara tittade på mig och sa att jag kan själv testa att trappa ner tabletterna och känna mig för hur det går, men inte förrän tidigast nästa vår. Ofta krävs det en rätt lång tid av behandling innan man kan sluta med tabletterna. Jag tycker att jag har hållit på med behandlingen hur länge som helst. Det tyckte inte min läkare... Jag måste lära mig att sluta vara så otålig!! *ler*

Kram på er!   

För ungefär en vecka sedan blev jag och barnen fotograferade för The Essence Vitae Project. (essencevitae.com) Till bilderna ska man även skriva sin historia. Detta är mitt bidrag till projektet.

Jag kommer aldrig att glömma de där dagarna. 21 november 2010, dagen då jag hittade två knölar i ena bröstet. 21 december 2010, dagen då jag fick höra de där hemska orden från läkaren på onkologen. ”Det ser inte bra ut det här, inte bra alls. Du har cancer”.

Jag var 32 år, ensamstående mamma till två barn som då var 9 och 8 år gamla, mitt uppe i att utbilda mig till sjuksköterska, jag hade träffat en ny man som jag var förlovad med och vi planerade att flytta ihop så snart jag var klar med min utbildning. Jag var mitt i livet när marken rämnade under mina fötter. ”Du har cancer…” Nej nej nej, det är fel, nu har ni allt blandat ihop provsvaren, tänkte jag. För cancer… det händer ju inte mig!! Jag var ju bara 32 år, utan någon bröstcancer i släkten sedan tidigare, det här händer inte! Men det var just vad det gjorde. Det hände. Jag fick cancer. Snabbt sattes behandlingarna in, och hela mitt liv sattes på paus.

4 veckor efter cancerbeskedet opererades jag. Hela bröstet och alla lymfknutor i armhålan togs bort. Det var en lättnad. Visst sörjde jag bröstet, och det tog väldigt lång tid innan jag accepterade att jag bara hade ett bröst. Men det var så skönt att slippa känna de där knölarna som fanns där. De låg i mitt bröst som tickande bomber, redo att explodera och ställa till en massa elände när som helst. Jag ville bara bli av med dem.

Efter operationen väntade en evighetslång väntan på svaret från patologen. Vad hade jag för sorts cancer? Vad skulle behandlingen bestå av? Vad hade jag för chanser att bli frisk? Men det där att jag skulle bli frisk kunde jag inte tänka på då. Jag funderade mer på hur illa det var, hur lång tid skulle det ta innan mina barn förlorade sin mamma?

En vecka efter min operation avled min pappa, även han hade cancer. Han var bara 63 år gammal, så det var ett hårt slag för hela familjen. Mitt liv var ett enda stort kaos, och jag visste till slut inte vad jag kände eller tänkte. Efter ytterligare två veckor fick jag svaret från patologen, och jag fick min behandlingsplan. Cellgifter skulle det bli först. Sen strålbehandling. Till sist 5 år av anti-hormonella tabletter. Min cancer var inte jätteaggressiv, men heller inte av den snällaste sorten.

Min pappas begravning och min första cellgiftsbehandling var samma vecka. Jag gick som i en dimma, ett töcken. Jag gjorde det jag skulle, en dag i taget, men jag minns inte särskilt mycket av det. Jag grät mest hela tiden, både för min egen skull och för pappas skull, för mina barns skull, för mammas skull, för mina syskons skull…. Ofta visste jag inte varför jag grät. Men det spelade inte så stor roll, jag behövde släppa ut all sorg. Dagarna gick, men jag var inte särskilt medveten om det. Inte blev jag mer medveten när jag påbörjade mina cellgiftsbehandlingar heller. Mådde riktigt dåligt under behandlingarna, och det var inte alltid jag ens orkade ta mig ur sängen. Ofta tvingade jag mig till det ändå, för barnens skull. Jag var ju ensam med dem, och de behövde sin mamma. Barnen sörjde sin morfar, och de behövde min tröst. Även om jag inte hade någon tröst att ge så var jag ändå tvungen att försöka. Det var också jobbigt för dem att se hur dåligt jag mådde av mina behandlingar. Samtidigt skulle de klara av skolan, och när mina behandlingar pågått ett tag fick de ta hand om mig också, för jag orkade inte. Mina barn fick växa upp väldigt fort under denna period. Ett par dagar i veckan var barnen hos sin pappa. Då sov jag, dygnet runt. Barnen fick slappna av, leka och bara vara. Det var välbehövligt för oss alla tre.

Några dagar innan min sista cellgiftsbehandling var jag på ett läkarbesök. Samtidigt som jag satt hos onkologen stod mina studiekamrater på scenen på Elmia i Jönköping och tog examen. Även detta var ett hårt slag. Jag grät hela examensveckan. Jag var så besviken på min kropp som hade svikit mig på det här viset! Allt kändes hopplöst, jag skulle aldrig må bra igen, jag skulle aldrig få bli sjuksköterska, jag hade lagt ner all tid, alla pengar och all energi helt i onödan. ”Alla andra” blev sjuksköterskor, själv fick jag sitta hemma och vänta på att dö. Jag skulle bara gå omkring och må skit av alla behandlingar ett tag först. Oroade mig för hur det skulle bli för barnen, tyckte synd om dem som skulle förlora en förälder när de var så unga, jag sörjde att jag inte skulle få se dem växa upp.

3 veckor efter sista cellgiftsbehandlingen inleddes strålbehandling, 33 gånger skulle jag strålas, alla vardagar i 5,5 veckor åkte jag till sjukhuset. Behandlingen i sig var inte ansträngande, jag låg på en brits, och strålapparaten snurrade runt mig ett par minuter, och sen var det klart. Det som var jobbigt var resorna, 8 mil varje dag… Sakta, sakta började jag återfå lite krafter efter cellgifterna. Strålbehandlingen påverkade mig inte, förutom att jag i slutet blev rejält sårig på strålområdet. Men i jämförelse med cellgifterna var det inte särskilt jobbigt.

Jag avslutade strålbehandlingen och började äta mina tabletter jag skulle hålla på med i 5 år. Efter ett par veckor bröt min pojkvän vår förlovning. Han orkade inte längre. Jag stod nu helt och hållet ensam. Ensam med alla mina tankar och känslor. Nu när jag fysiskt sakta började återhämta mig, alla behandlingar var klara och jag bara var hemma, så kom allt över mig. Allt som jag hade gått igenom, sorgen efter pappa, sorgen efter min pojkvän, oron över hur allt skulle ha påverkat barnen, oron för framtiden. Från att ha haft mycket kontakt med sjukhuset och personalen där under behandlingarna, så var jag helt ensam. Utlämnad åt mitt öde, kändes det som. ”Tack och hej, nu får du klara dig själv.” Så kändes det. Ok, nu var behandlingarna klara. Nu skulle allt vara som förut. Jag ville vara som jag var innan allt detta hände. NU skulle det ske. Jag försökte. Försökte återuppta mina studier, försökte vara pigg, försökte vara den mamma som mina barn behöver. Det gick inte bra. När jag fysiskt började må bättre så kom den psykiska smällen. Jag brakade ihop, och det rejält. Jag hade gått hos en kurator under hela behandlingstiden, och det fortsatte jag med. Barnen flyttade till sin pappa på heltid för att jag skulle få tid att ta hand om mig själv, och jag började äta anti-depressiv medicin. Detta kändes som det största misslyckadet under hela resan. Att jag inte ens orkade ta hand om mina egna barn!! Mina underbara gullungar, som hade gett mig så mycket under hela tiden. Jag orkade inte ge tillbaka det de förtjänade. Jag orkade inte plugga, fast jag så gärna ville. Jag orkade inte något alls. Jag var helt apatisk. Jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle må bra. Jag skulle aldrig kunna vara glad igen.

Så här i efterhand förstår jag att det bästa som kunde ske var att barnen flyttade till sin pappa. De fick tid att slappna av, jag fick tid att ta hand om mig själv, bearbeta allt och sakta men säkert ta mig upp ur den djupa grop jag trillat ner i. Fyra dagars psykologisk rehabilitering på Brännö i Götebogs skärgård i slutet av november 2011 blev vändpunkten för mig. Dels var det skönt att träffa andra kvinnor som gått igenom liknande saker som jag gjort. Ledarna för kursen var också bra på att få oss att förstå att livet inte var slut. Ok, vi hade stött på rejäla hinder på vägen, det hade vi. Men vem har sagt att livet är slut för det? När jag ett par veckor senare var på en mammografiundersökning och jag fick höra att ”allt ser bra ut”, då började jag se framåt på allvar. Livet var kanske inte förlorat ändå? För visst hade jag mycket att leva för!

I januari 2012 återupptog jag mina studier. I juni 2012, ett år senare än beräknat, fick även jag stå på scenen på Elmia och ta emot mitt diplom från skolan. Nu var jag också sjuksköterska! Jag var SÅ glad, SÅ stolt!

Nu arbetar jag som legitimerad sjuksköterska i hemsjukvården. Jag trivs otroligt bra! Det har varit värt allt slit, helt klart. I hemsjukvården träffar jag på många cancerpatienter. Många tar för givet att det är jobbigt för mig, efter allt jag gått igenom. Men det tycker inte jag. Tvärt om. Det har hänt att jag har fått svara på frågor jag inte kunnat svara på om jag inte gått igenom hela den här cirkusen själv. Jag känner att jag, genom mina erfarenheter som patient och nära anhörig, har väldigt mycket att ge i mitt yrke som sjuksköterska, och då framför allt till andra cancerpatienter och deras anhöriga. På så vis känns det som att allt jag har genomlidit ändå har någon form av mening.

Visst finns oron för cancer kvar i bakhuvudet, rädslan för att cancern ska komma tillbaka är något som jag alltid kommer att få leva med. Men jag tänker inte låta det hindra mig i livet. Jag lever här och nu, njuter av det jag har vad gäller barn, jobb och vänner. Jag har mina dagar emellanåt då allt känns så fruktansvärt orättvist. Men det är bara någon dag emellanåt. Man måste få bryta ihop ibland. Men sen måste man gå vidare. Och det är just det jag gör. Jag tänker inte låta livet överskuggas av något som kanske aldrig kommer att hända, livet är alldeles för värdefullt för att slarvas bort. Mitt liv sattes på paus under ett helt år på grund av cancer. Nu lever jag igen, och jag tänker ta igen den tiden vi förlorade under mina behandlingar.

Jag är glad och stolt över hur jag och barnen har tagit oss igenom denna resa, och jag är tacksam för allt det stöd vi fått av nära och kära.

TACK!!

// Liselott

Var på dejt med min kära lymfterapeut idag. Borde ha gått dit för längesen, efter att jag fick den förra kompressionsärmen som inte funkade så bra. Men jag har helt ärligt inte orkat bry mig om det.... Har haft det så fullt upp med livet i största allmänhet, så jag har medvetet ignorerat allt vad lymfterapeuter heter. Mycket av det beror väl på att jag känner att jag aldrig riktigt får den hjälp som jag behöver....

Nåja, idag var det ändå dags att pallra sig iväg till sjukhuset. Behöver ny kompression. Till min och terapeutens stora glädje visade det sig att samtliga mått på ödemarmen och -handen har minskat sen mitt senaste besök!! Lite mer på vissa ställen, lite mindre på andra. Men ändå, det har minskat!! Tjohoo!! Där fick jag lite motivation att sköta armen och kompressionen lite bättre! Har inte varit överdrivet bra på att sköta det där..... dessutom är det lite svårt när jag jobbar, kan inte ha kompressionen på då.... Jag gissar på att det är träningen som har gett detta resultat på armen, och då fick jag helt plötsligt ytterligare lite motivation för att komma iväg på mina träningspass regelbundet.

Jag tänker INTE låta ett lymfödem störa mitt liv!!!! Så det så.