Eller, sjukhusbesök, kanske jag ska skriva. För jag har avverkat mer än bara läkarbesök. Har varit hos sjukgymnasten och blivit omtejpad, och varit på sjukhusbiblioteket och samlat på mej böcker. Dessutom träffar jag alltid på en och annan gammal arbetskamrat när jag är på onkologen, så det blir lite prat. Trevligt!

Men läkarbesäket då. Nu ska vi se om jag får någon reda i allt det här. Först mina mediciner. Från börjar var det ju meningen att jag skulle äta Tamoxifen som antihormonell behandling, men eftersom jag haft blodpropp så gick inte det (Tamoxifen ger ökad risk för blodpropp). Då fick jag istället Zoladex (spruta) och Anastrozol (tabletter). Zoladex har jag haft sen jag började med cellgifter, och skulle bara ha den under cellgiftsbehadnlingen, för att skydda äggstockarna. Men nu blev det alltså fortsatt med sprutan och tillägg av tabletter. För två veckor sedan fick ja sluta med Anastrozol pga. biverkningar i form av en kraftig hudreaktion med utslag och klåda. Väldigt o-bra. Nu har min läkare på onkologen pratat med någon högt uppsatt person inom området, och dom har kommit fram till att Zoladex+Anastrozol är en för tuff behandling för min tumörtyp. Visserligen var mina tumörer väldigt känsliga för östrogen, men inte för progesteron. Då är den här behandlingen alldeles för mycket och för tuff. Så dom tycker att jag ska skippa sprutorna och börja äta Tamoxifen ändå, som det var tänkt från början. Ska dock få komma till någon medicinläkare och göra ett koagulationstest på mitt blod först, för säkerhets skull. Inte för att dom tror att jag har någon koagulationsrubbning, min blodpropp berodde ju på min PICC-line. Men ändå, för säkerhets skull. Fick också veta att risken att få blodpropp av Tamoxifen är ungefär lika stor som att få blodpropp av p-piller. Och p-piller har jag ju ätit ett antal år utan problem, så... Men, jag fortsätter med Zoladex så länge, och så har onkologen skickat remiss till den här medicinläkaren, så blir det nytt onkologbesök sen när dom vet hur dom ska göra.

Dessutom skickas remiss till mammografi/ultraljud, det är ju snart ett år sedan diagnosen. Sen blir det visst en gång till om ett halvår, om jag förstod saken rätt. O det gör inget, dom får gärna kolla hur många gånger dom vill!

O nu till det roligaste av allt, bröstrekontruktion! Jag har hela tiden varit inställd på att en rekonstruktion inte skulle vara aktuell förrän tidigast 1,5 år efter avslutad strålbehandling, dvs. framåt våren 2013. O så får jag veta idag att det är 1 år efter operation som gäller... O det är ju snart!! Så nu är även en så'n remiss skickad. TJOHO!! Det enda som behöver göras är mammografi/ultraljud innan, för att kolla så inget ser konstigt ut eller att det växer fula celler som inte ska vara där. Sen är det fritt fram! Vet inte hur lång tid det tar från att remissen är skickad tills man får konsultation och operation, men ändå... det är på gång nu!! O jag behöver inte vänta så länge som jag trodde från början, och jag är så glaaaaaaaaaad!

Det känns som om jag är på väg att bli en hel människa igen efter detta år från helvetet, och just nu mår jag bättre än jag har gjort på länge. Det känns så BRA!   

 

karin

24 november 2011 10:12

Så härligt med en massa bra besked - grattis grattis grattis !!

Kram

http://allt-flyter.blogspot.com

Liselott

24 november 2011 10:14

Tack! :) Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...