Igår var det inte kul att vara jag. Inte alls.... Fast jag vet inte varför, egentligen. Det bara var så. Förmiddagen var jättehärlig! Gick en promenad, hade tänkt 3km men det blev 4km. Det var så ljuvligt varmt och soligt ute.

På eftermiddagen blev det lite promenad igen, till dotterns skola för en träff med hennes lärare. Hem igen, och då rasade jag. Blev så sur och grinig, helt utan anledning... Antar att det var en så'n där dag, bara, en dag då jag helt enkelt inte orkar med mitt liv.

Kvällen spenderades på vårfest med dotterns klass (mera promenad). Tyvärr gjorde det mej inte så mycket gladare.... Ända sen jag fick min diagnos finns det INGET annat som folk kan prata med mej om, det är bara cancer och cellgifter det pratas med mej om, inget annat. Undrar ibland vad folk pratade med mej om förut, för nu är alla andra samtalsämnen borta.... det är bara cancer som gäller, tydligen. Men igår.... igår var det nog ännu värre, för det var ingen som pratade med mej över huvud taget. INGEN sa ett enda ord på hela kvällen!! Men jag kände allas blickar.   Jag tror aldrig att jag har känt mej så sjuk någon gång förut, som jag gjorde igår kväll.

En lite kul sak är att håret har börjat växa lite! Ok, det är inte mycket att hurra för, millimeterlånga, ljusa, tunna hårstrån. Men det finns väldigt gott om dom på mitt huvud! Känns lovande inför framtiden, det måste jag säga.

Känns just nu som att allt roligt slits ifrån mej pga mina behandlingar. De gånger det är planerat att jag ska åka iväg någonstans, komma hemifrån och få göra något roligt, så går det inte pga olika saker, min infektionskänslighet, inläggning på sjukhus eller andras sjukdomar som jag normalt hade klarat av men inte kan nu pga cellgifterna.

Är riktigt, rejält LESS på att vara jag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...