Hade det så bra i förmiddags. Var riktigt på G, trots febrig son hemma. Fick en del skolarbete gjort, röjde i köket, fixade lite andra praktiska saker som måste göras. Livet kändes helt ok! Sen somnade jag en stund på eftermiddagen, och där vet jag sen inte vad som hände.... Luften måste gått ur mej fullständligt. Är så trött, och sååååå ledsen nu. :( Usch, ALLT känns skit!! Bävar för veckan som kommer, bävar för att tappa håret, bävar för hur jag kommer att må av mina behandlingar. Eftersom jag är ensam med barnen börjar jag bli rädd för hur f**n jag ska orka egentligen.... Visst, barnens pappa bor inte så långt härifrån, men med hans arbetstider funkar det inte att barnen bor hos honom på vardagarna. Annars hade det varit bra, om dom kunde flytta till sin pappa det kommande halvåret när jag får mina cellgifter. Inte för att jag vill bli av med dom, men för att jag troligtvis inte kommer att orka..... behöver fokusera 100% på mej själv, vet inte om jag kommer att klara av dom, alla läxor, musikskolan, och allt annat man måste göra när man har barn. Men på något sätt så måste det ju gå, hur jävligt det än är..... Tycker bara det är så jobbigt, jag kan inte koncentrera mej på barnen för att jag mår så dåligt, och jag kan inte koncentrera mej på mej själv för att barnen är här.... FAAN!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...