Efter Taxotere har det varit söndag och måndag jag har mått som sämst, jämfört med FEC som jag belv dålig av direkt. Med andra ord är jag mitt i den sämsta perioden just nu, idag och i morgon, om det följer det tidigare mönstret. Vilket jag hoppas på, för jag är så ohyggligt sliten så jag vet inte om jag skulle kunna bli sämre...

Trött, trött och trött är bara förnamnet. Ingen energi, ingen kondis och ingen muskelstyrka över huvud taget. Att ta några steg uppför trappan är en ganska spännande upplevelse emellanåt, när kroppen mitt i allt bara tvärstannar och inte orkar en millimeter till. Det räcker gott att förflytta sej mellan vardagsrum, badrum och kök....

Smaklökarna är ju som bekant inte alls på min sida, allt smakar konstigt/illa och jag har en konstig smak i munnen hela tiden. Svampen på tungan är riktigt envis denna gången, trots att jag började med tabletter mot det i ganska tidigt skede. Inga sår i munnen denna gången, tack och lov!

Magen är lite upp och ner, både beroende på cellgiftesbiverkningar på slemhinnan, och på att matintaget blir lite si och så dessa dagar. 

Skelettsmärtor har jag, framför allt i höfter, knän, smalben, fotleder och handleder. Men inte alls så starka smärtor jag haft tidigare, och inte något från ryggen (som förut varit det jobbigaste).

Huden är torrare än vanligt, tur man har bra salvor! :)

En ny biverkning efter Taxotere är att jag har ont under tumnaglarna. Naglarna kan påverkas av Taxotere, men hittills har jag inte kännt av detta. Nu är dock naglarna lite missfärgade, och som sagt, det gör lite ont under tumnaglarna.

Nu återstår att se om jag drar på mej Taxotere-febern ikväll! Efter de tidigare två behandlingarna med detta cellgift har jag på sen söndageftermiddag/kväll fått hög feber som hållit i sej över måndagen och sen försvunnit. Än så länge verkar det lugnt, men vi får se... Jag står redo med termometern!

Även om jag inte mår så där överdrivet bra så är det ändå skönt att ha kommit till den smästa dagen efter behandlingen. Idag och i morgon. Så från och med i morgon eller tisdag så kan det bara bli bättre! Och sen ska jag ju inte ha några mer cellgifter, då kan jag äntligen börja få återhämta mej på allvar! För det hinner man ju inte med mellan behandlingarna. Även om man återhämtar sej skapligt, så är man ju långt ifrån pigg när det är dags att fylla på gifter igen, och inför sista behandlingen var jag rejält sliten. Inte konstigt att man är så nergången nu, efter 6 behandlingar. Men nu kan det ju bara bli bättre, och jag ser fram emot att få komma igen, hitta lite energi och orka komma ut lite! En liten promenad utomhus vore ju rena drömmen, det är längesen jag orkade det. Ser fram emot att dra igång mitt Wii Fit också, att få tillbaka både lite kondition och kanske lite styrka. Man lär sej uppskatta de små sakerna i vardagen på ett annat sätt när man mår så här, sådant som i "vanliga livet" är så självklart.

 

Ellen

20 juni 2011 12:15

Skrämmande att läsa att de symptom du räknar upp nu nästan är samma som de jag lever med... Naglarna känner jag inte igen, dock allt det andra, samt en del utöver det.

Det är inte ett mående man önskar NÅGON! Hoppas du kan se ljusningen att det kommer ta slut så småningom, att det handlar om en begränsad tid! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...