och erkänner: jag är ingen supermänniska som klarar vad som helst, allt, och lite till. Samtidigt! Fortfarande inte.... fast jag vill gärna tro det....

Den bittra sanningen är att jag inte klarar mig utan mina antidepressiva piller. Har trappat ner ohyggligt långsamt under en längre tid i förhoppning att kunna sluta helt. Men det går inte. Jag blir så trött!! Jag VILL INTE knapra dessa piller mer!! Räcker gott med Tamoxifen-tabletterna. Men... Jag är ledsen jämt. Jag orkar inte vara glad. Mitt hem ser ut som platsen Gud glömde, för jag orkar helt enkelt inte ta tag i att skapa ordning. Jag har fortfarande adventsljusstakar och julsaker framme för jag orkar inte plocka undan dom. Jag vill för det mesta bara dra täcket över huvudet och gömma mig från världen. Det är inte bra. Inte alls bra.

Sen en annan sak jag måste lära mig; att ta det lugnt! Så fort jag känner mig pigg och mår bra så drar jag iväg i 240, och mitt i loppet tar bränslet slut. Det funkar inte, jag kan inte hålla på så här! Det är dags att se över livet en smula...

Jag håller helt enkelt på att driva mig själv till vansinne. Typ så. Kan man inte få semester från sig själv?? Skulle vara rätt välbehövligt, tror jag.... Japp, så är det!

Kan kanske tyckas att jag svänger väldigt upp och ner, men så är det egentligen inte. Jag är inte riktigt så glad som jag försöker få folk att tro. That's it. Så, nu har jag erkänt det också.

  KÄRLEK  

Fick ett samtal från onkologen för en stund sedan. Hade en fråga om man kan få hjälp från landstinget med att få ögonbrynen tatuerade, eftersom mina ögonbryn behagar lysa med sin frånvaro efter cellgifterna. Och visst kan man det! Så nästa vecka ska jag på dejt med en onkologsjuksköterska för att få en remiss skriven, och sen är det jag som tar kontakt med någon trevlig människa som kan kosmetisk tatuering. BRA dag idag! Ett litet steg närmare att få se någorlunda normal ut igen. Ett oerhört stort steg för mig!    Känslan av att ha ögonbryn igen..... bara tanken på det rör mig nästan till tårar, känns ju rätt bra att tårarna kan trilla för en bra sak, för att jag är glad! Man får ta vara på de små sakerna som ändå kan bli bra. Jag menar... mitt tunna hår, min skräparm, fula ärr och dåliga vävnad där bröstet en gång satt kommer jag ju för alltid att få leva med... 

  KÄRLEK   

och blir snart helt ärligt jätteledsen på riktigt..... Jag som var så glad för att jag skulle slippa ny operation och att såret skulle läka ändå! Den glädjen varade inte så länge..... Bakslag. IGEN!! Idag är såret större än när jag var hos Farbror Plastikkirurgen för en vecka sen. Är väl lika bra att ställa in sig på operation trots allt.... Tårarna bara rinner, och jag VILL INTE MER!!! Nu är det snart 7 månader....

Var förresten hos lymfterapeuten idag, för första gången på jättelänge. Har beställt lite ny kompression, och även en pump till armen så jag kan köra egen behandling hemma. Att gå till sjukgymnastiken och köra pumpen en gång i månaden gör varken till eller från. Men har jag en hemma kan jag göra det flera gånger i veckan, då kanske det kan gå att få lite fart på lymfsystemet! :) Vore ju inte en dag försent.....

Usch, idag är jag bitter.... fruktansvärt bitter!! Jaja, återkommer med ny styrka i morgon. Hoppas jag.

  KÄRLEK   

kan komma och säga att inte Toppik och VoluMaster gör sina jobb! HEJ tjockt hår!! Nåja, vad som SER UT som tjockt hår i alla fall.    När man inte har det man vill ha så får man göra det man kan med det man har.

  Dagens foto från mig.

  KÄRLEK   

Efter dagens besök på sårmottagningen i Linköping är jag fri från vaccum-pumpen. Äntligen!! Det händer saker med såret. Det läker. Låååååååångsamt. Och det bästa av allt: jag kommer klara mig utan ny operation!!!!! Dock vill ju farbror plastikkirurgen operera lite ändå, för att fixa till, men det får han inte.... jag är så trött och less på komplikationer och sår och infektioner och fan och hans moster nu.... Så nej tack, jag lägger mig inte på operationsbordet en gång till om det inte är absolut nödvändigt. Nu gäller lite fuktgivande gel i sårhålan och ett litet (jämförelsevis) plåster över. Omläggning varannan dag till att börja med, och det är inga problem att fixa det själv.

Farbror plastikkirurgens ord var att "Det här går löjligt långsamt. Det ska inte vara så här. Det är inte normalt." Meeeen nu är jag ju inte normal heller! *haha* Vävnaden i området är skit, huden i området är allt annat än vacker. Farbror plastikkirurgen håller fast vid orden "Det här är något av det västa jag har sett..." Jaja, någon ska ju vara värst, så varför inte jag? *haha*

Pumpfrihet innebär att jag ÄNTLIGEN kan börja träna igen!!! Har inte tränat på över ett halvår... Ah, så härligt det ska bli! Tror minsann att jag ska ta en sväng till gymmet på måndag.

  KÄRLEK   

Nu har jag haft min kära lilla vaccumpump i en månad. Och faktiskt, den har gjort skillnad! Såret är grundare och ser bättre ut. Efter 3 antibiotikakurer verkar infektionen ha gett sig också, DET är trevligt! Frågan är ju nu om pumpen räcker hela vägen, eller om det blir operation igen. På fredag ska jag på återbesök till sårmottagningen i Linköping, och samtidigt träffa min plastikkirurg, antar att jag får min dom då....

För övrigt så är livet just nu väldigt trevligt att leva.    Blir jag bara av med det här förbannade såret så är allt så perfekt det kan vara. Och sen känner jag att det inte behöver hända något mer på rätt länge. Har fått nog av händelser de senaste åren. Vill ha ett helt vanligt liv där allt går sin gilla gång i samma fotspår dag efter dag. Hoppas att 2014 blir så!   

  kärlek   

Alltså.... SUCK! Nu är jag så trött och less så jag har lust att gömma mig någonstans ett tag.

I somras gjode jag en operation för att lossa det gamla canceroperationsärret från bröstkorgsväggen. Någon vecka efter den operationen började det gamla ärret spricka upp. Det blev ett sår, som blev ett hål, som inte har läkt, som sen blev infekterat (antibiotikakur nummer 3 håller jag på knapra i mig...), omläggning på kirurgen och hemma, varje dag, men inte mycket till bättring ändå.

Igår var det dags för återbesök hos Farbror Plastikkirurgen. Bara det att ta sig till Linköping var en spännande upplevelse..... Oväder, inställda tåg och försenade bussar resulterade i en hyrbilsfärd som var allt annat än kul. Men jag kom fram.

Tanken var ju att Farbror Plastikkirurgen Johann (nej, det är inte ett stavfel, han stavar sitt namn med två n) skulle säga att om jag bara fortsatte med mina omläggningar så kommer såret/hålet att läka till slut. Han sa inte så.... Han sa typ tvärt om. Detta kommer inte att läka av sig självt. Vävnaden i området är så sönderstrålat och ärromvandlat så det finns ingen normal förmåga till sårläkning kvar. Det krävs lite jobb. SÅ, han skickade mig vidare till sårmottagningen.

Väl på sårmottagningen träffade jag Ing-Marie, som pillade i såret, torakde ur en den gojs ochskrapade bort en massa fibrinbeläggning i sårhålans botten. Inte en alltför mysig upplevelse. Sen blev såret omlagt med en vaccumpump, som tydligen ska minska svullnaden, öka det lokala blodflödet och hålla lite koll på oönskade bakterier. Så nu får jag alltså släpa omkring på en "handväska" ett tag, och omläggning två gånger i veckan. En omläggning som ofta kommer bli i Linköping..... Sa jag att det är 14 mil enkel resa dit??? Ingen bil har jag heller... jippi!! *NOT*

Om denna vaccumpump inte hjälper, vilket tydligen är rätt troligt att den inte gör, så krävs en omoperation. Då ska Farbror Johann ta en bit av ryggmuskeln och hud från ryggen för att få fram frisk vävnad till sårområdet och på så sätt försöka främja sårläkningen. 

MEN! Det finns ju alltid ett "men" i allt som sker.... Risken med en så'n operation är att skräparmen blir sämre....

Jag är så trött, och så less, och så... FAN vad skit! Hur mycket ska man egentligen behöva stå ut med?? Tycker fasen att det räcker med allt jag redan gått igenom de senaste tre åren (oj, det har snart gått TRE hela år sedan diagnosen!! Himmel vad tiden går....). Vore så skönt att bara få leva, att bara vara, ha det bra, inte en massa strul hela tiden.

Jaja, nu sitter jag här med min vaccumpump och svär lite över livets knasigheter. 

jag skriver här längre... Har inte så mycket att säga. Livet rullar på! :)

Nedtrappningenav anti-deppiller funkar fint. Tar det långsammare än långsammast,och det verkar vara ett smart drag.

Nu är det 3 år sedan. Vid den här tiden för 3 år sedan hade jag hittat mina knölar i bröstet, varit på vårdcentralen och satt hemma och inväntade tid tillbröstmottagningen.

I övermorgon är det dags för mammografi/ul. Det måste vara det mest ångestfyllda man kan tänka sig..... BLÄ!!! Men samtidigt skönt att få det gjort...... Skumma dubbla känslor.

Fajtas med ett svårläkt sår. Har haft det ända sedan operationen för 4 månader sen. Sen har det gått och blivit infekterat, och infektionen är envis. Antibiotikakur nummer två mumsar jag i mig, och en massa goa Små Blå smärtstillande piller. Snart dags för återbesök till plastikkirurgen, ska bli intressant att höra vad han har att säga om livet och dess märkligheter.

Till slut: kläm på brösten och ta vara på livet! Man vet aldrig vad som händer....