och erkänner: jag är ingen supermänniska som klarar vad som helst, allt, och lite till. Samtidigt! Fortfarande inte.... fast jag vill gärna tro det....

Den bittra sanningen är att jag inte klarar mig utan mina antidepressiva piller. Har trappat ner ohyggligt långsamt under en längre tid i förhoppning att kunna sluta helt. Men det går inte. Jag blir så trött!! Jag VILL INTE knapra dessa piller mer!! Räcker gott med Tamoxifen-tabletterna. Men... Jag är ledsen jämt. Jag orkar inte vara glad. Mitt hem ser ut som platsen Gud glömde, för jag orkar helt enkelt inte ta tag i att skapa ordning. Jag har fortfarande adventsljusstakar och julsaker framme för jag orkar inte plocka undan dom. Jag vill för det mesta bara dra täcket över huvudet och gömma mig från världen. Det är inte bra. Inte alls bra.

Sen en annan sak jag måste lära mig; att ta det lugnt! Så fort jag känner mig pigg och mår bra så drar jag iväg i 240, och mitt i loppet tar bränslet slut. Det funkar inte, jag kan inte hålla på så här! Det är dags att se över livet en smula...

Jag håller helt enkelt på att driva mig själv till vansinne. Typ så. Kan man inte få semester från sig själv?? Skulle vara rätt välbehövligt, tror jag.... Japp, så är det!

Kan kanske tyckas att jag svänger väldigt upp och ner, men så är det egentligen inte. Jag är inte riktigt så glad som jag försöker få folk att tro. That's it. Så, nu har jag erkänt det också.

  KÄRLEK  

 

Hå

21 april 2014 19:39

Usch, det där känner jag mycket väl igen.
Trötthet, hemskt hem, lite glädje som är som på låssas.
Anti-depressiva är nog bra, de ställer det lite tillrätta. Tamoxifen tror jag är en stor bov. Och cancertraumat.
Kram på dig
Hå

http://www.konstochcancer.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjohej! Här har jag inte varit och skrivit på rätt länge...... Livet rullar på, jag är frisk och pigg och mår bra. Numera sambo, ägare till ett radhus, jobbar en hel massa. :)  Opererade mig i maj, en förminskning av det bröst jag har kvar. Nästan ...

är över! Den årliga mammografiundersökningen..... lika ångestfyllt varje gång! Men jag fick en ok-stämpel även i år! YEY!!!!!!! Strax 5 år efter diagnosen, och jag är frisk och mår bra och lever livet. DET är härligt!   KRAM på er, och glöm inte ...

Alltså, jag blir så överjävligt trött på min cyto-hjärna!!!!! Att ständigt vara trött, ständigt inte komma ihåg saker, ständigt ha svårt att ha 700 bollar i luften samtidigt...... det är inte lätt när man är van vid att klara sånt här! I vardagen fun...

Den dagen jag fick mitt cancerbesked trodde jag att mitt liv var över. Jag tappade alla drömmar om att få leva, se mina barn växa upp och förverkliga mina drömmar. Konstaterar nu, några år senare, att jag lever min dröm! Barnen växer så det knakar, o...

och Toppik is the shit!! Jag har äntligen accepterad faktum. Hur mycket jag än vill ha tillbaka mitt tjocka och långa hår så kommer det aldrig att hända. Visst, det kan vara långt, men tunt som det är så ser det för jävligt ut..... Så i förrgår så kl...