och erkänner: jag är ingen supermänniska som klarar vad som helst, allt, och lite till. Samtidigt! Fortfarande inte.... fast jag vill gärna tro det....

Den bittra sanningen är att jag inte klarar mig utan mina antidepressiva piller. Har trappat ner ohyggligt långsamt under en längre tid i förhoppning att kunna sluta helt. Men det går inte. Jag blir så trött!! Jag VILL INTE knapra dessa piller mer!! Räcker gott med Tamoxifen-tabletterna. Men... Jag är ledsen jämt. Jag orkar inte vara glad. Mitt hem ser ut som platsen Gud glömde, för jag orkar helt enkelt inte ta tag i att skapa ordning. Jag har fortfarande adventsljusstakar och julsaker framme för jag orkar inte plocka undan dom. Jag vill för det mesta bara dra täcket över huvudet och gömma mig från världen. Det är inte bra. Inte alls bra.

Sen en annan sak jag måste lära mig; att ta det lugnt! Så fort jag känner mig pigg och mår bra så drar jag iväg i 240, och mitt i loppet tar bränslet slut. Det funkar inte, jag kan inte hålla på så här! Det är dags att se över livet en smula...

Jag håller helt enkelt på att driva mig själv till vansinne. Typ så. Kan man inte få semester från sig själv?? Skulle vara rätt välbehövligt, tror jag.... Japp, så är det!

Kan kanske tyckas att jag svänger väldigt upp och ner, men så är det egentligen inte. Jag är inte riktigt så glad som jag försöker få folk att tro. That's it. Så, nu har jag erkänt det också.

  KÄRLEK