Idag är det 2 år sedan jag fick min första kur med cellgifter. Tänk, 2 år... jag kan inte fatta att det gått så långt tid! 1 år kan jag gå med på, men 2..... Det  känns inte som det var så längesen... Vid den här tiden för två år sedan låg jag hemma i soffan eller sängen och mådde lite halvtaskigt medan de första gifterna började göra nytta i min kropp. Att dom sen gjorde en massa o-nytta också, det är ju liksom smällar man får ta..... huvudsaken är att dom tog kål på alla eventuellt kvarvarande små skräp-celler som kanske hade hängt sig kvar efter operationen.

Så här två år senare är jag frisk, relativt pigg, och tycker att livet är rätt så trevligt igen. Jag blev klar med min utbildning trots allt, jag har ett jobb där jag trivs, jag har två underbara gullungar som jag myser med så mycket jag kan. Jag blickar framåt med lugn och tillförsikt, istället för ångest och oro. Det är min vardagslyx!

Jag är glad och tacksam för det jag har, och jag vet att jag kan nå dit jag vill om jag bara bestämmer mig för att göra det. Och jag ska nå högre, en dag! Men inte nu, nu är det tid för att bara vara, landa i nuet och leva.