Då har brevet kommit. Brevet med kallelesen till mammografin. 6 december är det dags. Snart är det 2 år sedan den där förhatliga dagen då jag fick min diagnos. 2 år.... Julen kommer aldrig mer att bli densamma för mig! 3 dagar före julafton fick jag höra orden "det ser inte bra ut, du har cancer". En "julklapp" jag aldrig kommer att glömma. En julklapp som har format mig som människa, på gott och ont. En julklapp som har format mig som sjuksköterska, en form av "utbildning" ingen människa kan läsa sig till eller förstå genom böcker, inte genom yrkeserfarenhet heller, för den delen. Det jag bär med mig från min sjukdomstid är någon alldeles unikt och speciellt, och trots allt så har det gjort mig till den jag är idag. Och jag vägrar att se det som något annat än positivt. Alla erfarenheter har man nytta av, även om man hemskt gärna skulle velat slippa vissa av dessa erfarenheter... Jag säger som min systerdotter så klokt sa en gång när hon var liten, när saker inte blev riktigt som det var tänkt. Hon slog ut med armarna, tog ett djupt andetag och utbrast: "men.... nu var det ju så här det blev!!" Och det lever jag efter. Nu var det ju så här det blev. Jag kan inte ändra på det som har varit eller det som blev. Men jag kan ta vara på det jag har fått med mig, och jag kan forma min framtid på ett positivt sätt ändå.

Tiden går fort, men ändå inte. 2 år är egentligen inte så mycket, om man ser till hela mitt liv. Samtidigt har det hänt ohyggligt mycket under dessa två år, både negativa och positiva saker. Känner att jag har börjat dela in livet i "före" och "efter" diagnosen. Precis som man på något sätt delar in livet i "före" och "efter" att man fick barn. Undrar om det är ett sätt att ha lite koll på tiden? Att man inte vet exakt när saker och ting hände, men man vet att det var antingen före eller efter en stor livshändelse.

Lite tankar så här i all stillsamhet. Nu tar jag helg och tänker inte anstränga mig mer än nödvändigt.

   kärlek