Igår började jag min intensivbehandling av lymfödemet. Åkte till sjukgymnasten, fick lymfmassage en stund för att aktivera lymfsystemet. Hon masserade vid nyckelbenen, nacken, huvudet, armhålorna, runt ärret, över bröstkorgen, magen, ner mot ljumsken och på ryggen. Och så den svullna armen och handen, så klart. Det tog en stund! Sen var det dags att linda. Först en strumpa, sen lindning av fingrarna, bolstring och till sist själva lindorna. Sen kunde jag knappt röra mig... *haha* En liten smula otympligt. Men vad gör det, huvudsaken är ju att det hjälper! O man måste ju prova för att man ska få veta.

Idag var det dags för en tur till sjukgymnasten igen. Linda av armen, göra om massagen, och sen linda om igen. Jag vet ju att min sjukgymnast egentligen inte var överförtjust i att göra den här behandlingen, det var lite motvilligt hon gick med på att starta den. Därför var det SÅ skönt när hon lindade av armen och sa: "oj, vad fint det har blivit! Svullnaden har gått ner _mycket_ men än jag trodde den skulle göra."

Och jag kan bara hålla med, armen är mycket smalare nu! Jämförde med armen på den friska sidan, och det var faktiskt inte så stor skillnad. Efter bara ett dygn!! Känner stort hopp inför framtiden! Visst har det fungerat med armstrumpan. Armen har inte blivit sämre under hösten. Men den har ju heller inte blivit bättre. Jag ville ha en mer drastisk åtgärd än bara kompressionsstrumpan. Och det verkar ju som det fungerar! Sjukgymnasten konstaterade idag att jag antagligen behöver annat material i min kompressionsstrumpa för att hålla ödemet i schack än vad jag har nu. Den jag har nu är jämförelsevis ganska töjbar. Förmodligen kommer jag att få prova en strumpa som är lite stummare.

Handen såg dock mycket mer svullen ut än förut... Men det var bara en synvilla, handen är inte alls mer svullen än innan, men i jämförelse med armen som nu är mycket smalare så..! Men även den svullnaden är på väg att minska, man kunde se en början vid lillfingret. 

Just nu kan jag inte använda handen/armen särskilt mycket. Jag kan stötta o så, men inte direkt göra något. Håller på att försöka ställa om hjärnan till att vara vänsterhänt ett tag, men det går inte så bra.. *haha* Det gäller att vara lite av en problemlösare! Som att lyckas fixa projekt som att tvätta håret, till ex. Men bara en arm som man kan använda, och den obukbara armen får dessutom inte bli blöt... Men allt går!! Det gäller bara att hitta nya sätt att göra det på. Om man sen är korkad nog att ge sig på en oljeinpackning av håret mitt i detta också, så.... *skrattar* Jaja, problem är till för att lösas!

Nu verkade det tyvärr som om tejpningen av ärret har gjort den nytta den kan, vi kommer nog inte längre nu... Synd, för ärret sitter fortfarande ganska hårt fast. Men det är ändå mycket bättre än innan vi började. Ärret har lyfts upp en bra bit, och svullnaden runt om är mycket mindre. Men det är som sagt inte bra. Det är inget som egentligen stör, inget som är farligt eller så. Men det ger mig en minskad rörlighet, o det är dumt. Eventuellt kanske det blir en kirurgisk åtgärd för att "skära loss" ärret från underliggande struktur.

Tröttnade på att vänta på att höra något från min läkare ang. mina koagulationsprover, så jag slängde iväg ett mail till min kontaktsköterska tidigare idag. Senare ringde min läkare upp i tackade för att jag hört av mig. Det visade sig vara så att proverna, som skickades till Sahlgrenska för analys, hade skickats tillbaka till Borås 22/12. Bara det att Borås hade inte fått provsvaren.... så dom hade missat det där med att ringa mig igen eftersom provsvaren inte kommit. Nu får Sahlgrenska skicka svaren en gång till, och om ett par dagar så kommer svaren. Då får jag veta om jag behöver fortsätta med mina sprutor eller inte. Vore ju skönt att slippa dom! Samtidigt tycker jag att det är ganska trevligt att sticka mig själv. Haha, ja, jag är lite galen, jag vet!  

Passade även på att ta en sväng till cyt-mottagningen och hälsa på mina goa sjuksköterskor. Det var så roligt att se dom! Saknar dom. Saknar en del av gänget på strål också. Även om jag så klart tycker det är alldeles utomordentligt skönt att slippa gå dit!! Men man är så sårbar när man kommer dit, man får lägga sitt liv och sin hälsa i deras händer och man träffas mycket under en väldigt intensiv tid. Sjuksköterskorna blir lite som en andra familj, och det är ganska självklart att det blir tomt när man inte har den kontakten längre. Det jag tyckte var skönt då var att jag behövde aldrig ringa sjukhuset om det var något jag undrade över, för jag skulle ändå snart dit igen o kunde fråga då. Sköterskorna fanns alltid är och ställde upp. Alltid, i alla lägen. HEDER åt alla (nåja, NÄSTAN alla..) sjuksköterskor!

Förresten, vet ni? Idag mår jag så himla BRA! Det är en fin känsla, det.