Nu är det tungt... förbannat tungt. Jag har nått min gräns för vad elände jag orkar i livet. Det går inte längre. Ska träffa min kurator igen på måndag, det var ett tag sen jag var hos henne. Hoppas hon kan hitta på någon bra lösning för mig, för nu känns det riktigt illa. Orkar inte bry mej om någonting. :'(

IVA då... har spenderat 4 arbetspass på IVA nu, och trots att jag mår som jag gör så är det väldigt spännande, intressant och lärorikt! Samtidigt kommer det tillbaka en massa minnen från när pappa låg på IVA förra sommaren.... Mycket där som jag inser att jag inte har hunnit bearbeta, känslorna av sorg och rädsla kommer tillbaka när jag är på praktiken. Jobbigt, men samtidigt bra att ta sej igenom det. Har ju liksom inte hunnit eller orkat bearbeta särskilt mycket när det gäller pappa, egentligen...

Just nu sörjer jag mitt liv... det som var, det som skulle ha blivit, att jag inte orkar vara glad eller tacksam för något alls, att det aldrig kommer att bli bra igen. Allt är bara ledsamt, tungt och jobbigt, och det finns ingen väg ut.

I morgon ska jag vara min första dag på IVA, otroligt spännande, och läskigt... ;) Men jag är väldigt orolig över hur det här ska gå.... Kom på härom dagen att jag kan ju inte ha min kompressionsstrumpa på mej när jag är på praktiken. Har jag den på mej kan jag inte arbeta efter några hygienprinciper... o så kan man ju inte ha det. Strumpan är förbjuden på arbetsplatsen. men hur i hela friden ska jag klara mej utan??? Jag kommer ju svullna som en tok.... :( Detta får mej att tvivla på min framtid som sjuksköterska. Kommer ju inte att kunna jobba någonstans om jag måste gå med kompression hela livet. FAAAAAN vad jag är trött på att leva så här!! Ska jag behöva ge upp mitt drömyrke nu också??? Så som jag har kämpat och slitit för att komma hit. Jag är så jävla trött på mitt liv så jag vet inte vad jag ska göra. Det är så många gånger som jag har tänkt att "nu, nu kan det inte bli värre, nu finns det inget mer som kan gå fel". Men jag har fel varenda gång, för det finns ALLTID något mer som kan gå åt helvete.

Saknar min älskade Daniel, det gör så ont i hela mej att han har lämnat mej ensam kvar med allt elände... :'( Känner mej så tom....

  Jo då, det händer grejer med håret! :) Om det nu bara kunde växa till sej lite bättre uppe på huvudet också, så vore jag nöjd!

Tänk om jag hade fått göra som jag ville.... om jag själv hade fått planera hur jag skulle komma tillbaka till skolan efter sjukskrivningen, så skulle det inte bli så här. Jag ville börja på halvtid. Känna mej för och sakta komma tillbaka till verkligheten. Försäkringskassan höll inte med. Nej, så fort jag var färdigbehandlad så avslutade dom min sjukskrivning fortare än jag hann blinka, och jag kastades tillbaka in i skolans värld med huvudet före. Och det gick ju bra. I knappt två veckor. Sen föll jag som en sten. Sönderstressad, mentanlt slut och helt orkeslös. Tack för den, liksom! Är lång nere i mitt djupa svarta hål för tillfället.... och undrar just hur jag ska bära mej åt för att hitta ljuset igen.

Har fått ta beslutet att ytterligare en gång lägga ner projekt c-uppsats. Tråkigt, men nödvändigt om jag ska klara mej levande igenom terminen. Det är mer än tillräckligt med omvårdnadskurssen med alla arbeten som ska skrivas, tentan och praktiken. Hoppas på att få återuppta c-uppsatsen när omvårdnaden är slut, och göra en egen specialare. Vi får se vad skolan säger. Annars är jag rädd att det inte kommer bli någon SSK av mej.... VARFÖR ska alla tvingas till så'n skit som c-uppsats?? Jag förstår inte... Ok, dom som vill skiva en uppsats får mer än gärna göra det, och jag kan läsa och granska och kommentera, inga problem. Men jag vill inte, inte, INTE skriva en själv! Jag är inte alls, noll, zero, nada intresserad av det. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Inte blir jag en bättre SSK för att jag skriver en uppsats eller.... Skulle hellre lägga dessa 15hp på patofysiologi, farmakologi, eller något annat kul. :) Sen kan "folk" gärna få säga hur bra det är att ha skrivit uppsats, vad myttigt det är o vad man lär sej mycket på det. Jag bryr mej inte ett skvatt om det. Jag kommer alltid att hata c-uppsatsen och tycka att den är ett ohyggligt onödigt inslag i min utbildning. Jag vill jobba på golvet. Med patienterna. Då behövs ingen c-uppsats.

För ett tag sen läste jag i en av bloggarna jag följer om det här med halvfulla och halvtomma glas. Hur man väljer att se på glaset.

De flesta av mina glas är halvtomma. Så är det bara, massa saker som händer som jag inte kan se någon som helst mening med. Men sen finns det ett och annat halvfullt glas också! Det gäller bara att se till att se dessa glas och glädjas åt det man har, även om det just nu känns svårt.

Ett av mina halvfulla glas den sista tiden har varit det faktum att jag ska göra praktik på IVA, min högsta önskan! Idag förvandlades det halvfulla glaset till ett helfullt glas, då jag fick veta att min praktik kommer att delas upp på 3 veckor IVA, 2 veckor uppvak, 1 vecka anestesi och 1 vecka operation. Fy rackarns så himla kul, och spännande, och lärorikt!!!

Meningen med livet är att ha någon att dela det med. Mitt liv är inte värt någonting om jag tvingas leva ensam. Jag hatar mitt liv. Nej, det kommer inte bli bättre, det kommer det inte. Jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera att vara ensam. Aldrig.  

Efter morgonens hårtvätt insåg jag att håret runt öronen, där det först började växa, nu är så pass långt så det böjer sej och står åt alla håll... *ler* Härligt! Hårväxten har verkligen tagit fart nu, det växer så det knakar, och det börjar märkas att det blir tjockare. Dessutom börjar jag få kissekatt-hår! Förra sommaren när min pappa fick starka cellgifter tappade han sitt hår. När det sen började växa ut igen var det så otroligt mjukt. Min dotter klappade sin morfar på huvudet och sa att hon tyckte att det kändes som att klappa en katt. Efter det var han familjens kisse! *ler* Nu är det jag som är familjes kisse istället.

  Vila i frid, pappa. Jag saknar dig.    

Förlovningsringen ligger nu i badrumsskåpet... Usch, det är så tomt på fingret utan ringen! Den har ju ändå suttit där i 1,5 år. Tomt på fingret, tomt i själen, tomt i hjärtat...