Nu är det tungt... förbannat tungt. Jag har nått min gräns för vad elände jag orkar i livet. Det går inte längre. Ska träffa min kurator igen på måndag, det var ett tag sen jag var hos henne. Hoppas hon kan hitta på någon bra lösning för mig, för nu känns det riktigt illa. Orkar inte bry mej om någonting. :'(

IVA då... har spenderat 4 arbetspass på IVA nu, och trots att jag mår som jag gör så är det väldigt spännande, intressant och lärorikt! Samtidigt kommer det tillbaka en massa minnen från när pappa låg på IVA förra sommaren.... Mycket där som jag inser att jag inte har hunnit bearbeta, känslorna av sorg och rädsla kommer tillbaka när jag är på praktiken. Jobbigt, men samtidigt bra att ta sej igenom det. Har ju liksom inte hunnit eller orkat bearbeta särskilt mycket när det gäller pappa, egentligen...

Just nu sörjer jag mitt liv... det som var, det som skulle ha blivit, att jag inte orkar vara glad eller tacksam för något alls, att det aldrig kommer att bli bra igen. Allt är bara ledsamt, tungt och jobbigt, och det finns ingen väg ut.