Ja, nu börjar håret växa på allvar! Har en hel del rätt långa hårstrån, och massor, massor av millimeterlånga väldigt ljusa strån, som synes på bilden, framför allt uppe på huvudet.

Riktigt, riktigt härligt känns det! Även om jag ännu inte MÄRKER att det är tjockare, så syns det i alla fall att det är på väg. Och det är så skönt! Alla små steg som leder tillbaka till det normala livet känns helt fantastiska. :) Ett annat sådant steg är att barnen numera kan ha kompisar hemma igen. Det fick dom inte ha under våren och början av sommaren när jag fick cellgifter, eftersom jag var så infektionskänslig. Nu är den känsligheten för längesen borta, och barnen är så glada över att kunna vara här och leka med sina kompisar ibland.

Och det tycker jag också är skönt, det har inte varit en rolig vår när man alltid måste neka barnen att leka här.... samtidigt som mina barn har varit väldigt förstående och inte tjatat eller ifrågasatt varför det är som det är. Dom är inte så stora, mina barn, men ack så kloka, förståndiga och rediga dom är! Kan inte påminna mej om att dom en enda gång har klagat eller gnällt över att dom inte får ta hem kompisar, att jag har vairt trött och mått dåligt och inte orkat vara mamma. Vissa dagar har dom fått laga mat själva och klara sej bäst dom kan, för jag har helt enkelt inte orkat ta mej ur sängen... Då har dom tagit hand om mej och pysslat om mej efter bästa förmåga. En stor eloge till mina duktiga och underbara barn! 10 och (snart) 9 år är dom. Så små, men samtidigt så stora....