Igår var jag med om en lite lustig känsla... I början när jag tappade håret tyckte jag det var jättejobbigt... Ja, det tycker jag fortfarande att det är, tycker inte att jag ser klok ut utan hår, men jag har vant mej. Jag har inget hår, det är så här jag ser ut nu, that's it, liksom. Har trivts superbra i min peruk, men pga. värmen i sommar har jag inte använt den sen... midsommar, tror jag det var. När jag la undan peruken då skippade jag även sjalarna, jag gick utan något alls på huvudet. Bekvämt? Nej, inte speciellt. Men det är så här jag ser ut, och jag skäms inte för det. Fick en kommentar av en medpatient på strålet häromdagen, hon tyckte att jag var SÅ modig som inte hade något på huvudet! Vet inte om jag tycker jag är så modig... men jag blev glad av hennes ord i alla fall!

Nåja, igår fick jag i alla fall för mej att jag skulle plocka fram peruken igen, det är ju inte alltför varmt ute längre. Satte peruken på huvudet, tittade mej i spegeln och tänkte..... vad konstig jag ser ut med hår!   Så, även om jag inte är bekväm med att vara utan hår, så har jag vant mej vid det.  Accepterat? Nej, aldrig i livet. Men vant mej.

Håret växer så det knakar nu. Men bara på längden. Det blir inte tjockare!   Men det kommer väl så småningom.... Lite mer färg på det skulle inte heller skada, de strån jag har är ljusa/grå/färglösa. Jag är lite (läs:mycket) otålig, det där med att vänta, ha tålamod, är INTE min starka sida!