Bara för att jag igår sa att jag ännu inte känner något av strålningen, så är jag idag alldeles knallröd och varm över strålfältet. Att man aldrig kan lära ej att hålla tyst! *ler* Men men, det var ju väntat. Skönt att det är veckans sista strål i morgon, så att huden får en chans att återhämta sej ett par dagar.

Det som förundrar mej lite mer är att jag är röd och varm i ansiktet också, a'la allergisk-reaktion-på-Taxotere, vilket jag tycker är lite märkligt. Undrar just vad det kommer sej... Nåja, det lär väl hända alla möjliga konstiga saker i min kropp ett bra tag framöver, med tanke på vad den har fått stå ut med de senaste 7 månaderna. Om jag var min kropp skulle jag också protestera! *ler*

Håret har kommit igång ordentligt med att växa! Även om det är tunt och så ljust så det knappt syns på vissa ställen börjar de strån jag faktiskt har bli ritkigt långa. Men jag måste se rätt konstig ut ändå, med tanke på hur en del tittar på mej.... Att barn tittar på mitt kala huvud med stora och nyfikna ögon bekommer mej inte, barn är ju barn. Men att bli utstirrad av vuxna människor.... det stör mej oerhört. Särskilt då dom inte ens försöker att dölja hur dom tittar och följer en med blicken. Sådant gör mej väldigt ledsen...

Har klarat av min elfte strålning idag. En tredjedel är gjort. Gott! Men än kan jag inte börja räkna ner och se slutet, det är alldeles på tok för lång tid kvar. Känns lite konstigt att hålla på med en behandling som man inte direkt märker något av. Strålningen känns/märks ju ingenting. Det var annat med cellgifterna, då märktes det ju att man fick behandling. Men det här... tänk att något man inte märker kan vara bra! Men det är väl bara att njuta av det antar jag, att slippa känna något.

CSN forstsätter även idag att göra vad-det-nu-är-dom-gör. Något gör dom sen igår med min ansökan, jag vet bara inte riktigt vad... Hoppas att det är ett steg närmare ett beslut i alla fall! För nu börjar jag på trött på att vänta och åter vänta.

Har så gräsligt ont i min arm.... Ju mer jag stretchar desto ondare gör det. Men stretcha måste jag. Och göra min gymnastik. Men det gör så gruvligt ont, och jag kan inte ta ut rörelserna alls lika mycket nu som jag kunde i början. Blä!! Men det ska väl bli bättre, bara att kämpa på och göra så gott man kan, antar jag.

Önskar att det var dags att sova för natten nu, för det var gruvligt vad jag är trött.... Det är väl kanske inte riktigt läge att sova middag vid 17,50... *ler*

Ja, då var det måndag igen... Tiden går.

Idag var det dags att träffa nya sjuksköterskor på strål, eftersom mina "gamla" börjar sin semester idag. Och jag hoppas innerligt att jag inte träffar på samma par sköterskor i morgon som jag gjorde idag!! Risken är väl dock rätt stor, tyvärr.. Det var dom två tråkigaste människor jag har träffat.... Den ena var dessutom samma sköterska som var med vid min förberedelse för några veckor sen, samma människa som satte tatueringsprickarna på mej. Tatueringsprickarna som jag aldrig godkände att dom fick sätta. Tatueringsprickarna som jag inte ville ha. Dom satte hon ändå. Dumma människa....

Mitt Hb är i alla fall på väg upp, proverna jag tog i fredags såg bra ut. Skönt! Då slipper jag tänka på det något mer.

Håret växer så det knakar. De få hårstrån jag faktiskt har börjar bli riktigt långa! Eller, långa o långa... allt är ju relativt. *ler* Men tillräckligt långa för att jag ska känna att vinden blåser i dom när jag är ute. Tänk att man kan bli så glad för en så'n liten sak! Det är bara en fläck högst upp på huvudet som fortfarande är nästan helt kal. Men det börjar växa där också så smått, börjar se det nu. Nu fattas det bara att hårstråna blir lite fler också, så hela härligheten blir lite tjockare och hårbotten täcks. Sen ser man inte så himla sjuk ut längre!

Skulle så gärna vilja gå ut och gå en sväng! Men mina benmuskler är så trötta efter den dagliga svängen på sjukhuset så jag orkar inte. Det är trist, för jag är ädnå så pass pigg att jag skulle orka gå ut lite. Men muskulstyrka har jag inte till att göra mer än det jag måste på dagarna.

Så här 5 veckor efter sista cytostatikan kan jag konstatera att jag faktiskt börjar piggna till lite. Är fortfarande trött och sliten, men det är inte så mycket cyt-trötthet nu, utan mer att jag är i bott vad gäller kondition och styrka. Visst är kroppen sliten efter cyt'en än också, men inte så extremt som förut, det känns att jag är på väg upp. Det är skönt! Sen är det klart att jag blir helt slut och utpumpad av att vara ute, jag blir jättetrött av att åka till sjukhuset, jag blir jättetrött av att åka och handla, av att dammsuga, tvätta osv. Känns att jag inte har samma ork som tidigare. Men det kommer, sakta men säkert är jag på väg tillbaka till det där som ska föreställa "normalt" liv. Och det är så skönt!

Apropå normalt liv så har CSN fortfarande inte bestämt sej för om jag ska få studiemedel i höst eller inte... Den biten av mitt normala liv närmar sej ju med stormsteg, hur overkligt det än känns, så det kunde ju vara kul att få besked snart.... så jag vet vad jag ska ägna hösten åt... Plugga, eller söka jobb.

Hualigen, vad helgerna gåt fort.... hade gärna stannat ett par dagar till hos älsklingen. Dags igen för en ny vecka. Om jag är laddad? Eh, nej, inte det mista. Men det blir nog väl. Kommer få träffa ett nytt gäng sköterskor på strål, dom som börjar jobba igen efter semestern. Gänget jag hittills lärt känna påbörjar 4 veckors ledigt.    Meeeeen jag är ju fortfarande kvar på strål när dom kommer tillbaka från ledigheten!  

Armen då.... Den är svullen. Den gör ont. Den är svag. Ogillar det, väldigt, väldigt mycket! Men det ska väl ge sej. Någon gång. Hoppas jag!

8 stråltillfällen avklarade, 1,5 vecka. Nu är det 5 veckor kvar. *pust* Jo, jag vet vad dom säger, att tiden går fort, snart är veckorna över. Och det säger säkert jag också, sen när det är över och jag tittar tillbaka på den här tiden. Men just NU känns dom där 5 veckorna evighetslånga...

Nu tänker jag ta helg. Ska försöka att inte bry mej så mycket om "världen utanför", utan ta hand om mej själv och mina närmaste. Försöka ladda batterierna och få lite ny energi inför nästa vecka.

Upp som en sol igår, ner som en pannkaka idag. O så pratar vi inte mer om det.

Har så gräsligt ont när jag ska göra min sjukgymnastik och sträcka och massera mina lymfsträngar. Det var så tårarna sprutade förut.... Tur man har ett medicinskåp innehållande morfin! Morfin och Alvedon i kombination, det är fint, det! Det mesta av smärtan gav sej och jag har kunnat stretcha och massera rätt ordentligt under eftermiddagen. Undrar just hur lång tid det tar innan man märker att lymfsträngarna börjar ge med sej? Man somnar gott på morfin också! *ler* Däckade i två timmar förut. Inte är jag piggare för det, men det var väldigt skönt att sova!

Skönt att dom finns! De där dagarna som trots allt är rätt bra. Dom där dagarna som liksom bara rullar på. Dom är få, och sällsynta. Men dom finns. Det är skönt! Men allt är ju relativt.... dagarna är bra, om man jämför med när det varit som värst. Om man jämför med när jag mår som bäst, så är även dom bra dagarna kass.... Jag väljer att jämföra med dom sämsta dagarna, för att kunna se det positivt. Så positivt det går. Måste det. För att orka. Men jo, idag är det rätt bra! :)

Satt i förmiddags och tänkte på att jag inte har så mycket ryckningar i tummen längre, vilket är väldigt skönt! O bara för det så har jag haft massa ryckningar ikväll! ;) Fortfarande domningar i fingertopparna.... men jag börjar vänja mej.

Har varit iväg och kramat barnen idag. Det är medicin för själen, det! Saknar dom så gräsligt mycket nu när dom är hos sin pappa så länge. Men samtidigt är det skönt också, skönt att få vara själv och kunna göra som jag vill, bara tänka på mej själv och vila upp mej. Det behöver jag. Om jag nu bara kunde få lite positiva nyheter så skulle det vara ännu bättre! Går och försöker låta bli att oroa mej för läkarbesöket i början av augusti.... men det är svårt. Det värsta är väl att jag inte riktigt vet vad det är vi ska prata om då, jag vet inte varför jag ska ha det här läkarbesöket. Det enda jag vet är att det är nåogt med min anti-hormonella behandling. Den behandling som jag trodde vi hade bestämt och gjort klart på förra läkarbesöket. Är orolig för varför dom har ändrat sej och vill diskutera det som redan är bestämt. Målar ju så klart upp en dåligt scenario, att något är väldigt fel och att jag inte kommer kunna få det absolut bästa behandlingen pga någon anledning som jag inte vet. Men samtidigt är det ändå rätt skönt att ha ett läkarbesök inbokat, för jag har ett par frågor jag vill diskutera med en läkare. Försöker att inte tänka för mycket. Får ta en dag i taget, en timma i taget, leva här och nu för att orka. Det är svårt, men det måste gå.

Dagens bästa: krama barnen! Det läker vilka sår som helst.