Tycker jag har varit relativt pigg några dagar nu, har inte behövt sova middag alls. Men idag.... idag är jag så sjukt trött, orkar verkligen ingenting. Visserligen vaknade jag redan 5,30 och kunde inte somna om, men jag har ändå sovit ganska många timmar inatt. Sovit två gånger idag på dagen, men är lika trött ändå. Funderade i förmiddags på hur i hela fridens namn jag skulle orka köra till sjukhuset. Det gick ju bra så klart, men det var jobbigt. Men jag kan säga att det var skönt att komma hem igen, ta en kopp kaffe och sova en timma! :)

Vet inte vilken del av mej som är tröttast, den fysiska eller den mentala. Just nu tror jag att FK och CSN håller på att ta knäcken på mej. Att bara vänta, vänta och vänta på ett beslut från CSN är riktigt jobbigt, eftersom hela min framtid hänger på vad dom bestämmer sej för. Vill veta!! Så jag kan ställa in mej på hur hösten kommer att se ut. Går dessutom och är lite orolig för att jag inte ska orka plugga heltid i höst... Vill sååå hinla gärna köra på heltid så jag blir klar någon gång. Men så klart ska jag inte pressa mej själv, det tjänar inget till. Men blir det halvtid så blir det ytterligare en sorg och ett jobbigt beslut som måste tas. Om jag nu får kan plugga över huvud taget, allt hänger på CSN's beslut, som aldrig kommer... Usch, vad jag är trött på sån't här...

FK's löfte till mej i tisdags har jag inte sett röken av. Alltså, varför är det så himla svårt?? Jag skulle få pengarna dom missat att betala ut till mej, och min handläggare skulle ringa mej och meddela vad min nya dagsersättning blir. Men som sagt, inte ett ljud.... Inte okrar jag lyfta luren och ringa och fråga heller. Jag orkar verkligen inte. Jag skiter snart i dom, får väl leva på vatten och luft resten av året... Att man ska behöva påminna, tjata, ifrågasätta allt hela tiden. Tycker jag har lite annat att fokusera på.. Den enda person jag har träffat på hela den här resan som faktiskt gör det hon lovar och som hjälper mej på alla möjliga och omöjliga sätt är min kurator, TACK för att hon finns!

Hade snart tänkt att börja träna lite lätt. Ta en långsam kort promenad ibland, lite lätt styrketräning för ben och armar. Men... nej, det får vänta har jag insett. Det räcker gott att gå från parkeringen in till sjukhuset, upp för en kort trappa och genom korridorerna till strålenheten. Och sen tillbaka igen. Inte så jättelång bit egentligen, men jag är helt slut efteråt. Orkar inte promenera mer, och benen är som spagetthi. Gissar att min första "träning" får bli att gå ner för trappan till källaren och upp igen här hemma. ;) För armarnas del räcker rörelserna jag ska göra för att behandla mitt ödem, sen är jag trött. *ler* Det är helt otroligt hur knäckt kroppen blir på alla sätt och vis av att behandlas så här! Nåja, nu är det ju faktiskt bara 3 veckor sen sista behandlingen, så jag ska väl inte deppa alltför mycket över att jag inte orkar. Men jag vill komma igång igen! "OTÅLIG" är mitt andranamn. *ler*

Känns som om jag inte gör så mycket annat än gnäller nu för tiden. :(