Har varit lika trött, och lika ledsen, idag som alla andra dagar. Nja, förutom en sväng på förmiddagen! Började dagen idag 16 tabletter Betapred (kortison) inför morgondagens cellgifter. Fick lite energi av det, så förmiddagen/lunchtiden ägnades åt att åka till biblioteket och fixa lite böcker jag behöver för att kunna plugga till tentan i augusti, en sväng till apoteket, ica, och sen hem  och dammsuga och diska lite, leta lite information på nätet som jag ska plugga på, sån't jag inte hittade några böcker till. Sen var det slut på energin... Det är helt vansinnigt makalöst vad trött jag varit efter förra behandlingen..... Tidigare har jag ju ändå piggnat till så att jag orkar ta mej ut lite sista veckan, gå en sväng o känna att livet sakta återvänder. Men inte denna gången. Hela veckan nu innan har jag mest suttit i soffan, eller legat i sängen och sovit. Att gå till affären har varit vansinnigt jobbigt. Men det är inte bara att jag är trött och konditionsmässigt inte orkar något, känner också att jag börjar bli svag. Det kan vara jobbigt att gå uppför en trappa, för de sista stegen har jag ingen muskelkraft kvar. Orkar inte lyfta så tunga saker som förut. Alltså, jag bara undrar hur det kommer bli nu när jag ska ha en omgång cellgifter till..... kommer ju bli helt sängliggande i flera veckor.... Tur att ungarna har skolavslutning i morgon, så slipper man i alla fall gå upp med dom på morgonen och tänka på skolväskor och läxor o sån't. Nu kan vi ta det lugnt och göra som vi vill...

Undrar just hur det blir med nattens sömn... Var så gräsligt trött förut, så jag sov mellan 18 och 19. Ingen vidare tid på dygnet att sova på om man ska kunna somna på kvällen..... Dessutom har jag tagit 16 Betapred-tabletter även ikväll. Gissar på att jag som vanligt kommer att somna gott, men vaknar någon gång alldeles för tidigt i morgon bitti.... Är dock rätt trött nu, så jag ska inte sitta uppe så värst länge. Behöver plocka iordning lite för i morgon, ska lämna tillbaka en bok på sjukhusbiblioteket, och ta med mej en annan bok att läsa. Tänkte passa på att ägna behandlingstiden till att plugga lite gynekologi. Nyss var det 4 månader kvar till den där förbaskade tentan, nu är det bara drygt 2 månader kvar. Jag har på dessa nästan 2 månader pluggat..... i stort sett ingenting. SÅ nu är det dags att börja, så det inte blir panik sen. Den sedvanliga tentapaniken och ångesten lär ju dyka upp ändå.... *ler*

Idag har min snälla goa kurator tagit över min kamp för att få ett nytt sjukintyg! Det hjälper ju inte att jag säger till flera gånger, får inget intyg ändå fast dom lovar och lovar. Var lika när jag skulle få mitt första intyg, då fick jag tjata tre eller fyra gånger innan jag fick något intyg. Mitt sjukintyg gick ut den 3 juni, så jag börjar få panik nu!! Visserligen har inte föräkringskassan hört av sej till mej än, men jag har fått meddelande från CSN att FK hört av sej till dom och sagt att jag inte är sjukskriven längre. Iiiiiii, vilken panik jag fick!! Jag fattar inte vad läkarna håller på med, SÅ svårt är det väl inte att skriva ut ett papper, eller? *surar* Men får banne mej vara skapligt frisk om man ska vara sjuk! Inget kan bara flyta på och fungera som det ska. Ingenting. Hoppas nu att kuratorn har lite bättre tur med att få fart på läkarna, och att försäkringskassan inte hittar på några dumheter. Och att CSN bestämmer sen för att jag får studiemedel i höst. Och att jag inte blir alltför däckad av cellgifterna. Och att.... skulle kunna hålla på länge.

Ja, nu kommer den tiden på året då folk börjar prata om semester. När dom ska ha semester, hur länge dom ska ha semester, vad dom ska göra på sin semester.

Jag vill också ha semester! Semester från livet. Skulle det gå att ordna? Några veckors ledighet från allt vore inte fel, för jag orkar inte med att leva mitt liv längre.

Vart ska man finna kraft? Energi att orka, när man inte ens har energi att gå utanför dörren. Vad man än tar sej för, så blir allt bara fel. Ingen del av livet kan få flyta på och bara fungera. Ingen del av livet.... Det finns gränser för vad en och samma människa orkar med, och jag har nått min gräns nu.

Tog beslutet idag att raka bort det lilla hår jag fått på huvudet. Dels växer det väldigt ojämnt, mycket hår i nacken och på sidorna, nästan inget uppe på huvudet. Såg lite konstigt ut.... Sen är mina hårstrån väldigt, väldigt tunna, lite dassig färg på de hårstrån som nu har någon färg över huvud taget, en del är randiga av ljust och mörkt... ;) Märkte också idag att hårstråna lossnar väldigt lätt. Så jag tyckte det var lika bra att ta trimmern och raka bort dom. Så ser det kanske lite snyggare ut sen när det börjar växa på allvar! Fast helt kal blir man ju inte med en trimmer, det finns lite stubb kvar. Borde kanske ha en riktig rakapparat egentligen. Gah, vad jag längtar tills jag får tillbaka mina "riktiga" hårstrån! Hoppas att det inte dröjer alltför länge efter cellgifterna innan håret kommer tillbaka på allvar. Börjar verkligen ledsna på att se ut så här nu... :(Trivs ju jättebra med peruken, men använder den inte nu för det blir så varmt.

Hoppas att jag får mitt nya sjukintyg snart!! För nu har försäkringskassan talat om för CSN att jag inte är sjukskriven längre..... väldigt o-bra... Min sjukperiod gick ut den 3 juni, och trots att jag sagt till om nytt sjukintyg har jag fortfarande inte fått något. Hur svårt kan det vara? Påminde läkaren om det igår, hoppas att hon är lite snabbare på att skriva ut, så jag kan skicka in det till FK så det inte blir en massa strul med min sjukperiod och sjukpenning jag ska få från och med måndag. ORKAR inte mer strul nu! Det är bara strul, med allt, hela tiden. Det finns ingenting som bara kan få flyta på och fungera som det ska. Trött och less är jag... rejält trött och less.

Är trött på att vara trött! Efter den här behandlingsomgången har jag inte ens haft energi till att ta en promenad ibland. Förut har jag vid denna tiden efter behandlingen orkat gå ut lite, ta en kort promenad i långsamt tempo, eller lite free-step på Wii. Men denna gången har jag inte orkat någonting... Går jag till affären här och handlar, och hem igen, så är jag helt slut. O då kan jag säga att det är inte långt till affären... 200 meter ungefär. Skulle det sen råka vara lite uppförsbacke, även om det är så lite så det knappt märks, så kroknar jag direkt. Undrar hur det kommer bli efter nästa cellgifter, kommer väl inte orka ta mej ur sängen ens... Som sagt, jag är trött på att vara trött!! 

Sprutan from hell, som jag tar var 4:e vecka. Spana in nålen....   Alltid lika skönt när man har tagit den, o veta att det är 4 veckor till nästa gång! 

Ja, idag var det då dags för läkarbesök igen, i samband med att det snart är dags för sista cellgifterna. Den här läkaren är lite svår, ibland är hon så dum så jag skulle kunna strypa människan, ibland är hon helt underbar och mysig. Idag hade hon den bästa dagen jag sett hos henne! Trevlig, pratglad, tröstande när jag bröt ihop, inga problem med något som jag frågade eller ville ha utskrivet, hon bara fixade. :) Tur det, för min sinnesstämning är allt annat är bra idag, o hade hon börjat krångla med mej så hade jag krånglat tillbaka 1000 gånger om, kan jag lova... Borde eg. byta läkare så att denna jag träffade idag blir min PAL. Hon som är min PAL har jag bara träffat en enda gång, det var den dagen jag fick besked om tumöranalysen och min behandlingplan. Det är längesen det... Eller, det är inte så himla längesen egentligen, 4 månader bara, men det känns som en jättelång evighet.

Vi pratade en stund om hur jag mår, biverkningar och sån't. Sen blev det en undersökning då hon kände igenom både det friska bröstet, det opererade bröstet och lymfkörtlar i armhålorna och på halsen. Inga konstigheter. Alltid skönt att veta! :) Efter det blev det lite prat om framtiden. Ska ju övergå på strålning när cellgifterna är klara. Ungefär en månad efter sista cellgifterna drar strålningen igång, så det ska bli precis att jag är klar med strålningen innan skolan börjar, om nu inget krånglar på vägen. Fast jag räknar mer eller mindre med att NÅGOT ska strula, för det mesta har ju strulat hittills... Ja, nu får jag sitta här och vänta på en kallelse till strålenheten för att gjuta en kudde, så att jag ligger i exakt samma ställning vid varje stråltillfälle, och ställa in strålfältet. Sen drar hela härligheten igång! En resa till sjukhuset varje vardag i 6,5 veckor, 33 stråltillfällen. Sommaren är räddad!! ;) Känns riktigt skit att inte kunna/hinna/orka/ha råd med att göra något kul med barnen denna sommaren.... Men vi får försöka hitta lite små glädjestunder här hemma istället, så gott det går.

Till min stora förskräckelse fick jag veta att Zoladex-sprutan jag tar var 4:e vecka ska jag hålla på med i 3 år.... *gah* Hade fått för mej att det bara var under cellgifterna jag skulle ha den, så lät det på läkaren när jag fick den, och sluta med den när jag börjar med de anti-hormonella tabletterna... Men men, det är bara att stå ut! Zoladex är sprutan from hell, särskilt när man ska ta den själv. Nålen är rejält grov, blir nästan stissig bara jag tänker på den.... Inte fick jag gå över till den man tar var 3:e månad heller, utan det är var 4:e vecka som gäller i mitt fall. Nåja, det är väl bara att stå ut, kämpa på med sina sprutor. Alltså, det gör inte ont att ta den, det känns nästan inte alls. Men bara att se den nålen, att sticka in den i sin egen kropp..... kan ju inte gärna titta bort när jag sticker heller. Det är nog mest det som är jobbigt, jag har inget emot att bli stucken bara jag slipper titta på det. Men när jag tar spruta på mej själv är jag ju så illa tvungen att titta... *ler* Anti-hormontabletterna jag sen ska hålla på med i 5 år ska jag inte börja med förrän efter att strålningen är slut.

Tjatade mej till ett nytt sjukintyg också! Eller, tjatade o tjatade.... påminde, en gång till, om att jag vill ha ett! Sa till om det när jag fick förra cellgifterna, den 24/5, tyckte jag var ute i så god tid och skulle hinna få det och skicka in det till försäkringskassan innan denna sjukperioden gick ut. Men tji fick jag, det är visst rätt svårt att skriva ut ett sjukintyg.... Bara väntar på att försäkringskassan ska höra av sej och fråga vad jag pysslar med, när sjukperioden gick ut den 3 juni och jag inte har skickat in något nytt intyg, att det ska bli strul med att jag skulle bli återbetalsningsskyldig till CSN o massa sån't. Målar ju så klart upp värsta tänkbara scenario hela tiden....  Det var likadant när jag skulle få det första sjukintyget, fick påminna dom flera gånger inna jag fick något. Det är så jobbigt! Tycker det ska räcka att säga till en gång, jag orkar inte hålla på att tjata och påminna hela tiden, en så'n sak ska bara flyta på. I alla fall så blir jag sjukskriven till 30 september. Blev riktigt glad! Det innbär att jag kan ta det lugnt, om det nu är så att jag inte orkar dra igång och plugga fullt när jag precis är färdigstrålad. Ingen kan ju säga hur trött jag kommer vara då och hur jag kommer att må. Ev. kanske jag läser på halvtid och är sjukskriven på halvtid, kunde passa bra eftersom c-uppsatskursen går på halvtid hela terminen. Då slipper jag ju dessutom skriva c-uppsats på halvtid och läsa en kurs med 3 veckors teori och 7 veckors praktik på heltid samtidigt. Nåja, vi får se hur det blir, hur det går o sån't. Kan inte säga något förrän sommaren börjar närma sej sitt slut. Men det är ändå skönt att ha en plan B, ifall jag inte skulle orka. Under förutsättning att CSN nu bestämmer sej för att stå på min sida.... det vet jag ju inte än.

Idag skulle jag stått på Elmia i Jönköping, tagit emot diplom och fått min sjuksköterskeexamen efter 3 års tuffa studier. Det skulle varit en glad dag, fest och trevligheter. Men så är det inte idag.

Istället "roar" jag mig med provtagning och läkarbesök på onkologen. Lagom kul.... *not*

Jävla liv!!!!!!!!!!   

Riktigt, jäkla äckligt varmt.... Har ingen energi till något, o det blir inte bättre av värmen. Inte går det sova så bra på nätterna heller. Och det är ohyggligt svettigt med bröstprotesen. Ohyggligt svettigt.... Hemma kan jag ju gå utan, men ibland måste man lämna huset. Då måste jag ha protesen. 

CSN... förbannade byrokrati.... Sökte studiemedel inför höstens återvändande till högskolans fantastiska värld, så jag får min examen någon gång. Men nej, jag fick avslag på ansöka. Varför? För att jag har tagit för få poäng. Satt som ett frågetecken.... Jag har tagit massor med poäng! Inte alla som jag borde ha, men det är inte så konstigt med tanke på det kaos som varit den sista tiden med pappas sjukdom och bortgång, och min egen sjukdom och behandlingar. Men jag har ändå poäng så jag skulle klara mej. Trodde jag. Men jag och CSN tänker inte på samma sätt. Jag tänkte på alla poäng jag tagit under hela min studietid, sen ht.-08 när jag började plugga. CSN tänker på de poäng jag tagit denna och förra terminen. Och det är klart, ser man BARA på denna och förra terminen så..... nej, då har jag inte tagit de poäng jag behöver för att få studiemedel igen. Men jag trodde inte att dom var så trångsynta. Det "roliga" i sammanhanget är ju att det hjälper inte om jag klarar tentan jag ska skriva i augusti veckan innan skolan börjar, den tentan jag struntade i tidigare i vår för jag inte orkade, när jag höll på att gå under. Det hjälper inte om jag klarar den, för det fattas ändå poäng enl. CSN's regler. Det fattas 3 poäng i så fall.... Det är ju så lite så det är löjligt!! Idag har jag skrivit ihop och skickat in en överklagan till CSN. En överklagan där jag har förklarat läget för dom, både med pappa och med mej, och varför jag inte har tagit mina poäng, och varför jag anser att jag ska ha studiemedel även till hösten. Hoppas att jag var övertygande i det jag skrev, och att min överklagan hamnar hos en human person som kan ha överseende med mina missade poäng, trots de regler som finns. Om jag INTE får studiemedel.... usch, det är ett scenario jag inte vill tänka på... Då måste jag hoppa av skolan. Har ingen chans att plugga färdigt då. Samtidigt sitter jag och försöker lura ut en lösning, om det skulle behövas, om jag trots överklagan inte får något studiemedel. Dessutom påstår CSN att dom i förrgår skickade ett mail till mej. Ett mail som jag inte har fått.... *surar*

F**n att man ska behöva bråka med myndigheter hela tiden!! Orkar liksom inte det, mitt i all annan skit i livet. Världen rasar runt mej, om och om och om och om igen. Jag orkar inte ta mej upp en gång till. Jag orkar inte....

Väntar fortfarande på sjukintyg från läkaren på onkologen. Har väntat i drygt två veckor men har fortfarande inte fått något.... Mitt förra sjukintyg gick ut för snart en vecka sen.. Ska det vara så svårt att skriva ut ett papper och skicka hit?? Jag som tyckte att jag sa till i så god tid... Men tji fick jag. Fattas bara att försäkringskassan börjar bråka också, pga att jag inte har skickat in det där intyget som jag fortfarande inte har fått.

Är rejält nere nu. Allt som kan gå fel, går fel. Alltid. Hela tiden. Det slår aldrig fel. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte tjata. Jag orkar inte tjaffsa. Jag orkar inte bråka. Jag har fullt upp med att bara försöka leva.

God natt.

Ja, nu försvinner jag ett tag. Går i ide. Gömmer mej någonstans och kommer inte fram igen. Inte på ett tag i alla fall.

Livet börjar bli lite för mycket för mej. Jag orkar inte mer nu.