Det växer. Inte mycket, men ändå.... 

Idag har jag varit på strålenheten på sjukhuset för första gången. Idag var det förberedelse inför strålningen. Fick först träffa en sjuksköterska som gav mej en hel del information, och sen var det dags att lägga sej på britsen för datortomografi. Det var en hel del pyssel innan det var klart. Först skulle kudden jag ska ligga på fixas. En mjuk kudde som dom formade efter mej och sen pumpade ur luften så att den blev hård och höll formen. Sen började dom mäta, rita, tejpa koppartråd i ärret och runt bröstet, och sen var det dags för själva röntgen. Dom ritade så mycket så det känns som jag har en hel världskarta på bröstet! *ler* Men det mesta av det kommer försvinna, det var inte alla prickar och streck jag behövde vara rädd om. De prickar och streck som måste vara kvar sitter det en liten plastfilm över. Sköterskan sa också att "det var inget vidare snyggt ärr dom har fixat åt dej". Var riktigt skönt att höra det, för då är det inte bara jag som tycker att det inte är så snyggt... Så har jag tyckt hela tiden, men samtidigt vet jag ju inte hur det "ska" se ut heller... Alltihop gick ganska snabbt idag, och nu är det bara att vänta en vecka, så läkarna får titta på mina röntgenbilder och bestämma vilka fält som ska strålas. Nästa måndag ska jag dit igen för att ställa in fälten och bli ritad på ännu mer. Sen är det dags att dra igång.

Det ska bli skönt att komma igång med strålningen, just nu går jag ju "mellan behandlingar" och bara väntar. Känns som man slösar bort en massa tid. Fast det gör jag ju inte egentligen, håller fortfarande på att återhämta mej efter sista cellgifterna, det är ju bara två veckor sen jag fick dom.. Men ändå, jag vill komma vidare.

Annars är jag som vanligt förskräckligt trött. Resan till Borås i morse gjorde att jag sov 2,5 timmar under eftermiddagen. Fjällar rätt mycket i aniktet, nu har det även börjat i ena handflatan. Vissa fingertoppar börjar domna bort, det känner jag när jag ska skriva på datorn.. *ler* Känns lite konstigt. Men blir det inte värre så kan jag helt klart leva med det. Det som är lite jobbigt är att det på sista tiden har börjat sträcka och spänna i armen på den opererade sidan. Det har inte varit så förut... Lyfter jag armen ovanför huvudet så drar det på undersidan av armen från armhålan ända ner till handleden. Det är inte alls skönt.... Försöker stretcha så mycket jag kan, hoppas att det hjälper i det långa loppet. För just nu känns det som jag kan sträcka och stretcha hur mycket som helst utan att det gör någon nytta.

Hoppas att min PAL fick tag på min handläggare på FK för komplettering av mitt sjukintyg, så det blir klart. Det är så skönt att ha min kurator till hjälp för att fixa så läkarna gör sitt jobb. Säger jag till dom så händer det ju inget på flera veckor... Hon har även fixat så att jag ska få lite taktil massage, få bli lite ompysslad och bara ha det bra en stund ibland. Ska bli så skönt! En fd. arbetskamrat till mej som jobbar med det. Ja, dom är ju fd. arbetskamrater till mej allihop på det där stället, eftersom jag jobbade på vårdavdelningen förra sommaren. Tyckte att det var rätt jobbigt i början, när alla kände mej och jag kände dom. Men nu gör det mej ingenting, jag har vant mej. Och när jag har tyckt att det känts konstigt att bli vårdad av dom så har jag tröstat mej med att det känns lika konstigt för dom att ha mej som patient. Sån't är livet när man jobbar i vården, det får man leva med.