Idag är det precis 6 månader sedan jag fick beskedet, 6 månader sedag jag fick höra orden: "du har cancer". 6 månader har jag levt i helvetet på jorden. 6 månader av fruktansvärd ångest, ilska, frustration, sorg och en ohygglig rädsla för framtiden. Det är med stora tårar i ögonen som jag sitter och tänker tillbaka på den där dagen, den där dagen då marken rämnade under mina fötter och hela min värld rasade samman, tisdagen den 21 december 2010.

Jag minns den dagen som om det var igår. Det hade gått 30 dagar sedan jag hittade de där två knölarna i ena bröstet. 30 långa, jobbiga och ångestfyllda dagar, då jag målade upp alla möjliga olika hemska bilder av vad det kunde vara för knölar, och hur allt skulle bli. Samtidigt som jag ibland försökte slå bort tankarna, jag vet att jag många gånger tar ut det värsta tänkbara i förskott, och sen när allt kommer omkring så blir det inte ens hälften så jobbigt. Försökte leva som vanligt, men det gick inte så bra.... gick mest hemma och bara... väntade.

Så kom då den där dagen, den 21 december, när jag skulle till bröstmottagningen i Borås för kontroll av dessa knölar. Jag skulle få veta vad det var för knölar. Jag skulle få veta att det inte var något farligt. Det var det jag hoppades på, men innerst inne kände jag på mej att det inte var så. På något sätt visste jag, men ville inte tro det.

Vi gick dit tillsammans, jag och Daniel, lika nervösa båda två. Vi satte oss i väntrummet på onkologmottagningen, försökte småprata och vara "som vanligt", men jag vet inte om vi lyckades så bra.... Nervositeten pirrade i oss båda. Minuterna segade sej fram i snigelfart, jag trodde aldrig att klockan skulle bli 9. Men till slut var det dags. Vi träffade en läkare, blev sen skickade vidare till mammografi, och sist ultraljud och finnålspunktion av knölarna. Det blev en del väntan mellan varje instans, och som tidigare så segade sej tiden fram, och jag tyckte allt tog en evighet. Det som faktiskt tog väldigt lång tid var ultraljudet, trodde aldrig att läkaren skulle bli färdig...

När sen provtagningen var klar sa sköterskan på ultraljudet att: "då kan du åka hem nu så ringer vi när proverna är klara."

Snabbt som blixten kontrar läkaren med att: "nej, hon ska inte åka hem. Hon måste tillbaka till mottagningen i eftermiddag.  Du ska vara tillbaka på mottagningen kl.16."

Redan där förstod jag att något var fel. Om allt hade sett ok ut hade jag fått åka hem. Det var det läkaren jag träffade på morgonen sa till mej också, att jag skulle få åka hem o så skulle dom ringa och ge mej svaret på eftermiddagen. Men UL-läkaren ville något helt annat. Jag förstod att det hon hade hittat i mitt bröst inte såg bra ut. Samtidigt förnekade jag det allt jag orkade. Tänkte något i stil med att "dom hade bara missförstått varandra, sköterskan visste inte hur läkaren jobbade, hon visste inte vad läkaren tänkte, det är säkert inget".

Sen följde drygt 4 timmars evighetslång väntan, innan det var dags att åter infinna sej på onkologen. 4 timmar då vi tog lite lunch, gick i affärer, småpratade, tittade på klockan ungefär var 5:e minut... 

Kl.16 var det så dags. Vi blev inkallade på rummet, det var jag, Daniel, sjuksköterskan Anne och onkolog-läkaren Ingrida. Jag glömmer det aldrig. Hur vi satt där. Hur läkaren tittade på mej med sorg och medlidande i blicken, skakade lätt på huvudet och sa: 

"Det ser inte bra ut det här, inte alls bra. Det är cancer i dina knölar."

Sen vet jag inte så mycket mer vad som sades. Vi pratade säkert en stund, jag fick en massa information. Men jag vet inte vad vi sa, jag minns ingenting. Härifrån är allt en enda dimma... Fick i alla fall veta att jag skulle opereras, och det så fort som möjligt. Eftersom jag hade fler än en knöl fanns inget annat alternativ än att ta bort hela bröstet. En stund senare kom en kirurg in för att informera mej om operationen. Som om jag skulle vara mottaglig för den informationen i det läget... Denna kirurg var den mest empatilösa och hemska människa jag någonsin träffat. Kändes som att hon inte hade någon som helst respekt för att jag just fått ett cancerbesked, var i chock och naturligtvis ledsen och upprörd. Hon babblade på om operationen och verkade mest tycka det var jobbigt att hon fick ta paus ibland när jag grät som värst. Så här i efterhand kan jag tycka att detta samtalet kunde väntat några dagar...

När kirurgen och onkologen gått satt jag och Daniel kvar en stund och pratade med sköterskan. Vi fick lite mer information, hon gav mej massa papper, en bok om bröstcancer, och vi tittade på hur bröstproteser såg ut. Hon kunde ge lite mer saklig information om hur allt går till, lite mer runt omkring, än vad läkarna gjorde. Hon var bra, den sköterskan. Hon visste precis vad vi behövde. Prata om lite allt möjligt i lugn och ro, få landa lite i chocken innan vi åkte hem.

Ja, för sen var det ju bara att åka hem. Hem, och börja försöka leva i detta helvete.

Så här ett halvår efteråt mår jag ju inget vidare. Det är inte bara fysiskt, med alla biverkningar av cellgifterna, det kan jag ta. Men mentalt är jag ett enda stort kaos. Vissa dagar är jag glad och uppåt och har stor tilltro till framtiden, andra dagar är det precis tvärt om. Det kan svänga snabbt, och det är nog det jobbigaste. Jag kan vakna glad som en lärka, bara för att senare på dagen sjunka så djupt ner i mitt svarta hål så inget ljus når in.

Jag lever med den ständiga oron att cancern inte kommer att försvinna, trots alla dessa tuffa behandlingar jag går igenom, att några små elaka celler ändå ska lyckas överleva och börja fara runt i min kropp och ställa till elände. Är ständigt rädd för att den cancer jag har nu ska ha hunnit sprida sej, är ständigt rädd för att dö, att inte få leva mitt liv och lämna mina barn alldeles för tidigt.. OM jag nu blir frisk kommer ändå rädslan för återfall att gnaga i huvudet på mej resten av livet. Ibland är rädslan och ångesten väldigt påtaglig, ibland kan jag knuffa in den i ett litet hörn där den inte märks särskilt mycket. Men den finns ändå alltid där och lurar i bakhuvudet, och rätt som det är hoppar den fram och tar över hela min vardag. Jag hoppas och tror att det kommer att bli lättare att leva med allt eftersom tiden går.

Att mitt i allt detta kaos samtidigt försöka hantera pappas alldeles för tidiga bortgång... ja, ni kan ju tänka er själva...

Jag är oerhört tacksam över de människor jag har runt omkring mej, som stöttar, tröstar och som finns där, vare sej jag behöver gråta ut eller bara få vara jag. Ibland är det så skönt att få vara vanlig, inte sjuk, inte patient, bara vanlig. Tänkter framför allt på Daniel, mina underbara barn (som har varit helt otroligt förstående och tröstande, trots att dom eg. inte är så stora), min övriga familj och vänner, barnens pappa och farmor som har ställt upp och avlastat mej mycket, och min underbara kurator. Även om jag inte har så många vänner här i närheten att umgås med, så finns dom på nätet, både sådana jag känner IRL och dom som är nät-vänner. Det är så skönt att kunna sitta vid datorn och prata bort en stund ibland, när livet blir lite för långtråkigt. Det blir ofta det, långtråkigt.... Jag är inte så bra på att bara gå hemma och göra ingening, att vara sjukskriven passar inte mej. Men samtidigt kan jag ju inte göra något annat, jag orkar inte. Så det är bara att stå ut och göra det bästa man kan av det man har, och ta vara på dom ljusa stunderna när dom dyker upp. För visst finns dom! Det finns fler ljusa stunder än man tror, om man bara tittar noga.

Till sist, slår ett slag för min insamling till cancerfonden

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4675

(finns i en länk här till höger, under rubriken "Länkar")