Alltså, förmiddagen var helt ok. Efter att barnen gått till skolan och jag ätit min frukost så satte jag mej och pluggade. Gick riktigt bra! Läste en hel massa och kände mej nästan lite duktig, var på gott humör. Men på eftermiddagen vet jag inte vad som hände... Humöret vände, kände mej bara ledsen och nere, och hade sååååå långtråkigt. Ingenting kändes kul.... Är så trist att bara vara hemma hela tiden, men orkar inte ge mej iväg på något särskilt. Bara funderar på hur det ska bli sen när tentorna är över och jag är sjukskriven på heltid.... Jag menar, jag håller på att gå åt av tristess redan nu, och då har jag ändå en massa plugg att tänka på. HUR ska det gå sen när jag inte har skolan längre?? Kan ju inte jobba, och är mer eller mindre infektionskänslig hela tiden så jag måste hålla mej borta från alltför mycket folk. Jag kommer bli fullständligt knäpp i huvudet om jag ska ha det så!!   

Ikväll sitter jag bara och längtar efter min älskade särbo. Ååååå vad jag behöver hans famn!! Hans närhet, hans värme och hans lugn... Avskyr distansförhållande.... och särskilt i den situation vi är i nu... Om det ändå var lite kortare avstånd mellan oss, så man kunde åka över en eftermiddag eller bara för en kväll mitt i veckan när saknaden blev för stor... Men det går inte. Får snällt försöka klara mej till helgen! Men gissa om vi ska mysa lite extra till helgen!   

Tidigare ikväll fick jag besök av min fd. granne. Hon ville bara komma över och kolla läget med mej. Gulligt av henne! Blev så glad, det är så skönt när någon hör av sej. Jag är väldigt sällskapssjuk, men orkar inte alltid ta kontakt och höra av mej till folk även om jag vill. Vi stod och pratade en lång stund, vi träffas väldigt, väldigt sällan, trots att det bara är några hundra meter mellan oss. Det värmer så gott att veta att hon tänker på mej, trots att hon själv lever ett tufft liv. Vi har delat mycket, hon och jag, både glädjeämenen, sorg och livets allmäna baksidor.