Tycker dagarna går fort! Trots att jag egentligen inte gör så mycket.... Idag har jag varit på vårdcentralen för omläggning av min PICC-line. Välbehövligt!! För det hade läckt rejält mycket blod denna veckan. Fast.... det har kommit en del nu också redan.... Men det ska väl rätta till sej så småningom. Just nu tror jag mest det beror på den höga dosen av blodförtunnande jag tar. Fick dessutom order om att i fortsättningen gå in via ambulansintaget, oavsett vad jag ska göra på vårdcentralen. Detta för att jag ska slippa gå igenom väntrummet och sitta där bland alla sjuklingar som kan smitta mej. Skönt att dom har det systemet! Jag behöver inte ens gå ut till kassan, utan det sköter den SSK som släpper in mej. Superbra! För det är INTE kul att sitta i det väntrummet när man vet att man är så gräsligt infektionskänslig som jag är, mitt immunförsvar är inte mycket att hurra för nu, och inte blir det bättre ju längre behandlingen pågår heller.

Håret fortsätter att rasa av mej. Fort går det också.... det trodde jag inte. Dels trodde jag att det skulle ta längre tid innan jag började tappa det. Sen trodde jag att det skulle komma lite mer smygande än det gjorde. Dessutom trodde jag att det skulle bli en relativt lång process. Men nu har jag nog tappat hälften av håret på bara två dygn.    Usch, vad jobbigt det är.... Jag kan stå ut med vilka jäkla biverkningar som helt, men håravfallet tar knäcken på mej... Om jag någon mer gång får kommentaren att "äh, DET växer ju ut igen! Vad är väl håret mot att bli frisk!" så kommer jag att få ett sammanbrott.... Jag vet att jag måste gå igenom det här, och jag vet att valet inte är svårt, valet finns inte. Jag VET det. Men håret betyder så oerhört mycket för mej!! Att komma med en så'n kommentar är precis som att sopa min sorg under mattan precis som att den inte betyder något. Jag måste få sörja mitt hår, för det är skitjobbigt att tappa det. Det är en process jag måste ta mej igenom. Precis som bröstet. Det hjälper inte att jag vet att jag var tvungen att ta bort det och att jag får ett nytt bröst sen, för jag sörjer det bröst som är borta. Jag känner mej halv, jag känner inte igen min egen kropp. Tycker att jag är ful och undviker att titta på mej själv om det inte är absolut nödvändligt. Vet inte när/om jag kommer kunna acceptera det, även när jag får ett nytt bröst. Problemet är ju att jag har varit tvungen att gå igenom det, att min kropp hittar på en massa dumheter som kräver drastiska åtgärder där jag inte har något val. Det är en mentalt väldigt tung resa jag gör. Men det är ändå skillnad mellan bröstet och håret. Att jag saknar ett bröst kan jag dölja för omvärlden, med protes och inte alltför tajta kläder. Ingen behöver veta att jag är opererad om inte jag väljer att tala om det. Att jag tappar håret kan jag inte dölja på samma sätt. Visst, peruken, men sen beror det ju på om jag trivs med peruken eller inte. Och det är ju en ständig påminnelse för mej själv varje gång jag ser mej i spegeln, oavsett om jag har peruk eller inte. Bröstet kan jag "glömma bort" ibland, det är inte samma sak när det går att dölja så.

Fick mysigt besök på eftermiddagen!    En god vän och pluggkompis till mej kom förbi på besök tillsammans med en tjej. Trevligt att träffa lite folk och få prata om allt och inget och glämma allt elände en stund! Men man känner sej lite fånig när man måste försäkra sej om att alla är 100% friska, får inte träffa någon som är minsta lilla snuvig, det kan vara förödande för mej. Barnen kommer inte att få ta hem kompisar förrän jag är klar med behandlingarna och mina blodvärnden återhämtat sej till skapligt normala nivåer. Usch, jag känner mej som världens sämsta mamma..... även om jag så klart vet att det måste vara så här, det finns inget annat val. Jag måste undvika stora folksamlingar, vilket är trist när jag och älsklingen vill gå på restaurang eller bio. Men oj vad vi ska njuta av det sen när vi kan göra det till hösten igen!! Ska helst inte gå in i affärer heller..... DET är ju inte så lätt att undvika, men jag ska försöka undvika stora affärer i alla fall, och inte vara där inne en minut längre än vad som är nödvändigt. Sen kan ju barnen gå o handla lite här hemma också, det är smidigt.