bröt jag ihop.... fullständigt. Jag VILL INTE vara med om morgondagen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Som farbror Melker brukade säga...

Idag har varit en händelserik dag. Gikk upp i morse, frukost och kaffe som vanligt. Duscha, o sen köra barnen till sin farmor. TACK fd. svärmor för att du ställer upp så mycket, och för att barnen får bo hos dej ett par dagar när jag är så mycket på sjukhuset!

Sjukhuset, ja.... dit åkte jag efter lunch, skulle vara på onkologen 13,30 för inläggning av PICC-line. Och det var ju en upplevelse utöver det vanliga, kan man lugnt säga.... Det som skulle gå snabbt och smidigt gick inte alls så bra... Mina vener ville inte alls samarbeta med SSK. Hon letade med ultraljud, och stack, letade och stack. Om, och om, och om igen. Men som sagt, mina vener ville inte. Dom rullade undan. Det låg nerver ivägen som hon stack i (aj som f**n vad det gjorde ont). Ibland träffade hon helt rätt, hade jättefins bakflöde, men lyckades inte föra in ledaren i kärlet. GAH!!! När hon stuckit mej 5 gånger slutade jag att räkna. Men det blev nog 8 eller 9 gånger sammanlagt.

Dom började till och med prata om att lägga in PICC-linen på det gamla sättet, via en PVK i armvecket. Det är dock jobbigt att ha den där, så i så fall skulle dom dra den efter behandlingen i morgon, och sen sätta in en port-a-cath istället. Meeeeen, vi var envisare än mina kärl, så till slut gick det! Men inte helt smidigt...

När dom väl lyckades få in en ledare i kärlet, och börjat föra in katetern, så krampade kärlet när katetern var 20cm inne. Satt som i ett skruvstäd och kom varken fram eller tillbaka. Att jag inte bröt ihop!! Men lite vila, vätska och värmedynor dilaterade kärlet och PICC-linen kom på plats. *puh* Efter avtvättning och omläggning blev det en sväng till lungröntgen för att kolla så att katetern låg i sätt läge, och SEN fick ja gåka hem! Själva PICC-lineinläggningen tog 2,5 timmar... sen röntgen också, så nästan 3 timmar allt som allt. Så nu när den äntligen är på plats så lär den få sitta där!! Kommer nog låta den sitta under några herceptin-behandlingar också, bara för att den var så jävulskt jobbig att få dit.

Grät ett par gånger under tiden.. Blev så trött och less på att inläggnigen inte gick smidigt, över hela situationen med min cancer och alla behandlingar, rädslan över framtiden, hur jag kommer att må, att jag inte ska bli frisk.... O så sorgen efter pappa och bearbetningen av begravningen i förrgår. Känner mej så liten! 

Det är lite skumt att vara onkologpatient där.... Känner ju så många där efter att jag jobbade på hematolog/onkologavdelningen i somras. Men jag tröstar mej med att det känns lite skumt för dom att jag nu är där som patient som det gör för mej. Insåg förut att om jag under mina behndlingar drar på mej någon skum infektion som gör att jag måste bli inlagd på sjukhuset så kommer jag att ligga på den avdelningen där jag jobbade. DET vill jag inte.... Hoppas det inte blir så.

Sitter här i soffan, ganska apatisk käns det som. Vet inte hur jag ska lyckas med att sova i natt. I morgon är det dax för mina första cellgifter. Kl. 10 ska jag vara på plats. FAAAAAN vad jag hatar livet just nu!!