min sönderdeppade kropp och försöka sova lite. Har en dåligt kväll ikväll. Väldigt dålig. Orkar inte mer nu..... bara gråter, gråter och gråter. Det är inte värt någonting, inget är värt någonting. VARFÖR ska man kämpa, när ALLT bara går emot en, hela tiden???? Jag orkar inte mer!!!!!!!!!!!!!!!!!! :'(

Ungarna har fått kvällsmat, katterna har fått kvällsmat... själv åt jag kvällsmat förut. Skönt när det är gjort, o busbarnen börjar bli klara för sängen... då får mamman i huset en liten stund för sej själv att bara slappa innan det är dax att sova. Skippar skolan i morgon också, är fortfarande väldigt förkyld. Men en tur till Borås blir det nog ändå. Har ett par böcker från högskolebiblioteket som måste lämnas tillbaka, o så se om jag kan hitta begravningskläder till mej och sonen. Dottern har redan kläder som skönt är. Sen hem, städa lite innan mamma dyker upp på onsdag, o så MÅSTE jag börja läsa lite inför den powerpoint-presentationen jag ska skriva! Jag MÅSTE!!! Det tar nog inte så värst lång tid att skriva ihop det där eländet när jag väl börjar, men det är så himla svårt att få tummen ur och göra det.... Men VAD blir bättre för att jag väntar??   Behöver få arbetet gjort, så att jag direkt efter begravningen kan börja tentaplugga som en tok, för något plugg har det inte blivit nu..

Ny vecka. Hurra!! Eller kanske inte. Är fortfarande lika förbaskat genomförkyld som jag var i torsdags. Inte sämre visserligen, men heller inte bättre. Tycker inte det är kul längre! Vill ju åka till skolan idag, vi har 3 timmars EKG-tolkning i eftermiddag, men jag får snällt missa det. Lär ju missa morgondagens antimikrobiella läkemedel också. *surar*

På onsdag missar jag också en hel massa föreläsningstid, men inte för att jag är förkyld. Nej, på onsdag är det dax, då ska jag få min dom....   Då ska jag både till kirurgen och till onkologen, för svar på analyserna av mina tumörer och lymfkörtlar, o sen besked om vad det blir för vidare behandling för min del. Tänkt att jag är så j***a rädd så jag vet inte vart jag ska ta vägen.... det bara kryper i kroppen på mej när jag tänker på det. Usch, jag vill inte..... Men samtidigt vill jag ju veta, ovissheten är min absolut värsta fiende. Men jag är ändå skitskraj för vad läkarna kommer att ge för besked... :(