hatar allt.... hatar mitt liv, hatar min kropp, hatar alla som så klämkäckt talar om för mej att "tänk positivt! Tänkt på framtiden! Bara operationen är över så blir allt bra!!" 

Det blir inte bra.... Det blir aldrig bra!! Även om jag blir frisk igen, så blir det aldrig bra. Det är min kropp som är sjuk, det är min kropp som måste bli av med en del, det är jag som alltid, resten av livet, kommer att ha en påminnelse av allt detta genom operationen och ärret, protesen. Det är jag som kanske inte kan få barn igen. Det är jag som måste leva resten av livet i ständig rädsla för återfall. Det är jag som måste leva resten av livet i rädsla för att dö ifrån mina barn. Dessutom måste jag alltid orka prata med folk, jag måste alltid orka skriva till folk. Och helt plötsligt finns det INGET annat i hela världen som folk kan prata med mej om, förutom min cancer. Men hallåååååå!!

Om jag ens blir frisk efter operationen, finns ju inga garantier för det....

HATAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
!! 

Ja, ungefär så känns det. Det är inget speciellt med den här dagen. Hoppades på en kallelse från sjukhuset idag, men nej.... det kom ingen. Så jag fortsätter göra det jag övat på i drygt 6 veckor nu.... jag fortsätter att VÄNTA!! *suck*

Nåja, lunchmaten är i magen, köket avröjt, diskmaskinen igång, 2 portioner mat i frysen, kaffet kokar, busbarnen spelar Nintendo och lever rövare. Livet är med andra ord ganska precis så som det ska vara! Förutom denna evinnerliga väntan, då.... Men jag försöker att ignorera den nu.... låser dörren så den inte kommer in, vill inte ha den på besök idag! Var tillräckligt knäckt av allt igår kväll så jag ville bara gömma mej någonstans och aldrig mer komma fram.

Massa kramar! <3